MMCCCXXXI Dramatens bokcirkel om Allt jag inte minns

Det spelar ingen roll att jag är van bokcirklare – och att jag som kursledare försöker guida andra i cirkelledandets konst, som jag gjort i kväll – det var ändå toknervöst att läsa Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri i vetskap om att jag var anmäld till Dramatens bokcirkel i söndags. Kollegan Helena och jag skulle alltså ingå i den grupp på tjugo personer som skulle diskutera boken under chefdramaturg Magnus Florins ledning. Det handlade med andra ord inte om att framföra en monolog på Stora scenen, även om det var så det kändes.

Det var halvfullt när jag kom in i rummet innanför Marmorfoajén med en drygt tjugo stolar stor cirkel. Jag valde en ledig stol på sidan där man inte skulle ha eftermiddagssolen i ögonen och hamnade intill två äldre damer. Tydligen iakttog de vad de andra cirkeldeltagarna gjorde och sa runtomkring dem, för efter en stund vände de sig till mig med smått förskräckta blickar och frågade: ”Är det ett villkor att man ska ha läst boken?” På insidan kvider jag: ”Men ååååå, huuuuur tydlig ska informationen inför en bokcirkel vara? Kommer jag resten att livet att behöva hantera människor som saboterar bokcirklar genom att strunta i själva poängen eller inte ens förstå den?” under tiden jag himlar med ögonen och i uppgiven utmattning sjunker ihop tills jag ligger och krälar på parketten. På utsidan svarar jag med ett enkelt ja medan jag ler och ser så trevlig ut jag kan samtidigt som jag levererar sanningen oinlindad. De diskuterar nervöst med varandra och säger att de kommit för att lyssna på Jonas Hassen Khemiris högläsning. Jag förklarar att författaren inte ska vara med, det här är ett boksamtal lett av Magnus Florin. Efter att de konfererat en stund igen och övervägt om de ska gå därifrån – för i så fall vill de göra det nu, de kan inte resa sig från stolcirkeln när det väl har börjat – vänder de sig till mig med samma fråga en gång till: ”Men är det ett villkor att man ska ha läst boken?” ”Villkor och villkor, det är ju svårt att vara med i ett samtal om en bok man inte har läst.”

Damerna väljer att sitta kvar. På bibliotekets cirklar har vi tyvärr fått vänja oss vid deltagare som ignorerat våra nästan övertydliga formuleringar, kommer utan att ha läst boken och även om vissa av dem sitter ganska tysta försöker de flesta leda in det boksamtal de inte hänger med i på andra ämnen som de själva introducerar, men som Dramatens bokcirkel ser ut blir de två damernas närvaro inget sabotage i den meningen. De säger ingenting alls och det är inte bara de som sitter tysta, gruppen är egentligen för stor för att det ska bli ett samtal där alla kan vara med, vilket Helena och jag misstänkte från början. Vår grundregel är åtta deltagare inklusive samtalsledare, det blir ett exklusivt evenemang för en kulturinstitution att arrangera, men sådan är bokcirkelns form. Det antal deltagare som går utöver den lilla grupp som kan föra ett samtal förvandlas till åhörare, och de som väljer att prata medan de övriga lyssnar är sällan lika bekväma som de hade varit med bara några få runtomkring sig.

Jag var definitivt inte bekväm, men jag pratade ändå. Ganska mycket, mer eller mindre sammanhängande. Det finns ju så mycket att prata om! Hur skurkaktig var Vandad? Hur förändrades Samuel under året med Laide? Vi var långt ifrån överens, men det är ju en stor del av charmen, att upptäcka att man läst samma bok med så olika ögon. Jag märkte också hur spännande det var att diskutera läsupplevelsen med främlingar, trots att jag så ofta leder bokcirklar på jobbet, där åtminstone ett par stycken av deltagarna brukar vara personer jag aldrig pratat med tidigare. Förutom Helena, som kom och satte sig mellan mig och damerna, var allting nytt, rummet, ledaren och alla deltagare, varav vissa – förmodligen en ganska stor andel – var vana att prata böcker i egna bokcirkelsammanhang. Det verkade som att flera av oss var lite nervösa, men jag gillade verkligen att det fanns de som både ville och vågade ge sig in i ett meningsutbyte. De två äldre damernas brott (förlåt, damerna, om ni tar del av den här texten) kan ju för övrigt mycket väl ha varit att stänga ute två diskussionssugna deltagare som skulle ha kommit med den utlästa romanen under armen och haft en massa intressanta tankar att dela med med sig av i gruppen.

Och med detta vill jag säga: Delta i bokcirklar. Se till att ha läst boken. Välj gärna Allt jag inte minns, den är smart, har ovanligt subtila men ändå närvarande khemiriska drag och det är inte självklart var ens sympatier ska ligga.

MLXXIX Främmande språk, blandade känslor

20130413-091850.jpg
I förrgår efterlyste Dramatens Facebook-sida ”provpublik” till pjäsen Främmande språk på Lilla scenen och jag tackade ja snabbt som ögat till att se den klockan 12 i dag. Själva affischen ser väldigt tilltalande ut, en grupp lärare i tweed och jumperset står och ser glada ut, det är tidigt 60-tal på en språkskola i Cambridge med internationella studenter men mycket brittisk atmosfär. Humor och drama, Henrik Dorsin har problem med spruckna byxor och ett oavsiktligt fånigt skratt, flera av de andra med olyckliga familjeförhållanden.

Det var trevlig stämning på genrepet, Gösta Ekman, som regisserat, gick upp och förpratade lite framför ridån och var så till sig att han inte riktigt ville gå av scenen. ”Stör jag mycket om jag står här?” sa han, men gick sedan ner och lämnade plats åt de sju skådespelarna som genom hela pjäsen, med vissa tidshopp, interagerar i ett lärarrum. Själva scenografin lyfter hela upplevelsen, skinnfåtöljerna, bokhyllorna, en uppstoppad räv, klassiskt akademiskt.

På Dramatens hemsida finns ett kort klipp där Gösta Ekman pratar om pjäsen, bland annat om att dess upphovsman Simon Gray jämförts med Tjechov: ”Han har, tycker jag, samma ödmjuka, väldigt nyfikna, medkännande sätt att närma sig människor.” Det kanske stämmer, med tanke på att det är pjäsens rollfigurer som avses, men jag själv går därifrån med känslan av att det som är viktigast i mitt liv, och många andras här i världen, återigen har blivit förlöjligat. En av de kvinnliga lärarna blir bekant med sin mors sköterska som är ”frälst”. Sköterskan pratar om Jesus och om sammankomster med sina frälsta vänner. Till en början fnyser läraren åt det hela, men blir sedan en entusiastisk anhängare och bjuder in sina kolleger, som sinsemellan börjar sucka och pusta högljutt om hur besvärande det är med Melanies nya övertygelse, till publikens skratt. Något år senare är Melanie förändrad, sitter apatisk och tycks ha alkoholproblem. En ganska typisk skildring av uppflammande kristen tro, helt väsensskild från mina egna erfarenheter.

Främmande språk har premiär 20 april.

CMLXXIII ”Du är dummast, jag är fulast och du är knäpp!” eller ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen”

20130114-000715.jpg
Äntligen blev det av att se ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen” på Dramatens lilla scen, med Jenny F i går kväll. ”Det är lite bultbräda över det”, sa Jenny och syftade på leksaken i Erlend Loes roman Naiv, super, där barnslighet och vuxenhet krockar och man inte riktigt vet om det är tänkt att vara galet absurdhumoristiskt eller mest bara småsorgligt.

Så osäker behöver man inte vara om man går och ser den här pjäsen. Publiken börjar skratta samtidigt som den första skådespelaren öppnar munnen. Dramaten och recensenterna vill gärna tona ner (eller nedvärdera) det skojiga i att fem vuxna skådespelare tolkar repliker som alla är hämtade från samtal med 5- till 7-åringar, och som vanligt kommer jag på mig själv med att fnysa lite åt de högtravande formuleringarna. ”Pjäsen gestaltar vad som händer när glappet mellan ett rikt känsloliv och ett outvecklat språk blir för stort”, säger Dramaten. Svenska Dagbladets recensent pratar om ”maktspelen, härmningen, personliga behov som smiter in via orden”. Ja ja. Poängen är att det inte behöver sägas. Det faktum att barn har ett outvecklat språk och gärna pratar om sig själva och sina behov är själva grunden till den dråpliga humorn, eftersom de egenskaperna träder fram på ett helt annat – komiskt – sätt när vuxna uttalar samma fraser.

När ett dagisbarn apropå ingenting och med inkorrekt ordföljd berättar att han drömt om en kissande isbjörn kanske man ler och tycker att det är gulligt. När en skjort- och slipsklädd man vid ett sammanträdesbord apropå ingenting berättar detsamma, då börjar i alla fall inte min hjärna analysera maktspelet och glappet mellan känsloliv och språk. Jag garvar.

Det slår mig att jag skrattat ovanligt mycket i teatersalonger på sista tiden. Den superspexiga versionen av Tjechovs ”Lycka”, som jag såg på Stadsteatern för ett år sedan (bloggpost här), var utan tvekan tänkt att framkalla skrattsalvor. Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” är bland det minst spexiga man kan tänka sig, men Jonas Karlsson som Johan utstrålade humor från första stund, på Dramaten i höstas (bloggpost här). Och så det ”informella samtalet”. Det dröjer en stund innan den första riktigt överraskande, skrattretande repliken kommer (en av männen rusar in i sammanträdeslokalen och säger: ”Jag såg en papperspåse som gjorde en staty av en katt!”), men min teori är att alla i publiken på förhand läst om hur rolig pjäsen är och därför började fnissa redan från början, av ren förväntan.

Jag önskar att jag hade haft sinnesnärvaro nog att lägga de bästa replikerna på minnet. Kanske var det mest oväntade påhoppet under sammanträdet: ”Du är dummast, jag är fulast och du är knäpp!”

DCCCXCV Den goda människan i Sezuan

20121110-005829.jpg
Efter att ha fått ett presentkort på hundra kronor på Dramaten köpte jag häromsistens en billig biljett till Den goda människan i Sezuan. När jag i kväll kom med min andra raden-biljett fick jag veta att jag istället kunde sätta mig på någon av de bakre raderna på parkett, eftersom det fanns så många lediga platser. Så där satt jag nära mitten på bänkrad 15 med min 50-kronorsbiljett och tyckte att det blivit en riktigt bra deal.

Det var mer underhållning än särskilt djupt filosoferande över människans eventuella förmåga att på samma gång vara fattig och god, som väl är Bertolt Brechts utgångspunkt. Dels gillade jag teaterns unika förmåga att övertyga oss om att de svenska skådespelarna var kineser – inget konstigt alls med en reslig västerlänning i träningskläder som spelar en vattenförsäljare vid namn Wang – och dels var det extra kul med de roller som spelades av samma personer. I historien ingår att huvudpersonen, den goda Shen Te, klär ut sig till Shui Ta, som presenterar sig som hennes manlige kusin, men även flera andra karaktärer hade egenheten att aldrig synas samtidigt på scenen, som Wang och den pompöse barberaren i lång svart rock. Bänk 15 var lite för långt bort för att jag skulle se ansiktsdragen ordentligt, så först nu när jag läser rollistan inser jag hur få skådelspelare som använts till de ganska många rollerna.

DCCCXLVII Scener ur ett äktenskap på Dramaten

Det här är min oskolade uppfattning: Pjäsen ska mest av allt vara explosivt känslosam. Två personligheter presenteras och befästs, så att publiken därefter kan följa svängningarna när maktbalansen och sympatierna skiftar, snabbt och komprimerat, över några års äktenskap. Det eventuella budskapet bör vara att mellanmänskliga relationer förr eller senare spricker, plötsligt går allt åt skogen utan att någon (tror sig ha) gjort något fel. Utåt- och inåtvänd sorg och ilska flammar upp. Det närmaste dessa plågade människor kan komma ett lyckligt slut är resignation.

Men så väljs Jonas Karlsson som innehavare av den manliga huvudrollen och den som gjorde det valet måste ju känna till att Jonas Karlsson inte kan låta bli att underhålla. Första aktens ordväxlingshumor (den stackars maken som uthärdar hustruns förebråelser och tar på sig all skuld med hundvalpsiver) ihop med raffinerad men uppenbar fysisk komedi (Jonas huvud mellan två lampskärmar, som gör att öronen viker sig) spiller över i andra akten. Där har vrede, bitterhet, hämndlystnad och ånger tagit över totalt, men publiken är inställd på skratt och läser in humor i grälen så snart det låter sig göras, även i Livia Millhagens repliker, och då är hon utan tvekan den som är mest Bergman av de båda.

Jag köper det här, underhållningen i synnerhet. Det är synd att känslorna måste bli så överhettade i andra akten att ironin och distansen dör ut.

Det var nypremiär i går och Scener ur ett äktenskap spelas tio gånger till under hösten.

CDLXXXVII Hedda Gabler-premiär

Den 26 juni köpte jag två biljetter till gårdagens Hedda Gabler-premiär på Dramaten. Vad arg jag hade blivit om jag blivit sjuk eller fått något annat dumt förhinder. Men nu var jag på plats, och den andra biljetten gick till Jenny F. Som vanligt behövde jag hjälp med kändisspottingen – en av få saker jag tycker är roligt samtidigt som jag är usel på det – och Jenny pekade ut Fredrik Skavlan, Marie-Louise Ekman, Yukiko Duke med flera, och Reine Brynolfsson, som satt i närheten av oss, såg jag alldeles själv (men så var han också på Riche förra söndagen, travade med angelägen blick och snabba rörelser in genom dörren samtidigt med mig och Sofia och letade efter någon han kände).

Det var röd matta och marschaller och allmänt festlig stämning. I pausen var marmorfoajén knökfull av människor som ville se och synas.

Själva pjäsen? Ja, vad ska man säga. Maria Bonnevies insats uppskattade jag, somliga andra medverkande var obegripligt dåliga, så där så man undrade om dåligheten var medveten eller inte, och tyvärr tyckte jag heller inte alls om hur historien berättades. Framför allt var pjäsen för kort, händelseförloppet och alla vändningar i relationer, avslöjanden och känsloskiftningar var så komprimerade att reaktionerna och de påföljande händelserna aldrig blev trovärdiga. Jag fick känslan av att man tänkt att Hedda Gabler är en klassiker, alla vet hur det går, så vi struntar i att berätta historien och lägger krutet på några dramatiska höjdpunkter och en fräck scenografi. Pistolskyttet lyftes fram, i pappersbränningsscenen brann riktiga lågor, i relationen mellan Hedda och hennes make fanns ganska mycket – elak – humor och dekoren utgjordes av stora, slående ceriserosa soffor. Det var ungefär vad som fastnade i minnet, förutom kläderna, som var sobert svarta och grå och delikata ihop. Heddas klänningar, särskilt det långa, svepande numret, i mörkgrått upptill och ljusgrått nertill, var kanske det starkaste kortet i hela föreställningen.

Den sammantagna upplevelsen är jag inte alls besviken på, vi hade trevligt, stämningen var god och skådespelarna fick massor av blommor, men särskilt eftersom jag själv inte var speciellt imponerad av vad man gjort med Hedda Gabler är jag väldigt nyfiken på vad andra tyckt. Nu ska jag läsa recensioner.