MDCCXVIII Tapas i Farsta
Mireia flyttade i somras in i ett ledigt rum i Sofias lägenhet i Farsta och det firades i går med hemlagat katalanskt och högljutt prat – på svenska nästan hela tiden, Mireia har gjort massiva språkframsteg, och hon hoppade nästan jämfota av lycka när hon fick en svensk-spansk bildordbok av oss i inflyttningspresent.
En bit in i middagen kom hon med nyheten att hon från januari kommer att bo i Kristineberg. Vi begärde därmed att bli bjudna på uflyttningsmiddag, ytterligare en inflyttningsmiddag och därefter – eftersom tre av oss församlade då kommer att bo på samma ö – tapas varje fredag.
MDCCXVII Hade kunnat vara kvar ett tag till på jobbet, men …
Är det okej med en liten fika på Kaffe innan man ska på inflyttningsmiddag?
MDCCXVI Å, Modiano!
Kollegan Helena och jag stod klistrade vid informationsdiskens datorskärm på Slussens bibliotek 13.00, vi hade riggat upp små högtalare, klickat fram SVT:s direktsändning och hade samtidigt en mycket trevlig Ekot-reporters mikrofon framför oss. Vi misstänker att han valt biblioteket utifrån dess läge, för med vår Stockholmsprofil är vi ett av stans allra minst relevanta bibliotek i Nobelprissammanhang. Eller som kollegan Nike uttryckte det, att såvida det inte är Strindberg som får priset postumt kan vi vara säkra på att årets Nobelpristagare inte finns representerad i våra hyllor.
Innan reportern kom gick vi igenom listan över eventuellt Nobelprisvärdiga författare som folk satsar pengar på och som sägs vara oväntat pålitlig. När vi pratade om vilka vi faktiskt läst sa frankofilen Helena att Patrick Modiano, som stod ganska långt ner på listan, tyckte hon om, så hon hoppades på honom – och därmed tjoade hon också till lite extra när det var hans namn Peter Englund nämnde.
Reportern var schyst nog att prata med oss båda, men nu var det ju Helena som faktiskt läst författaren i fråga. När det var färdigintervjuat och reportern packade ihop sig, eller med andra ord tog av sig hörlurarna och tog undan sin mikrofonförsedda iPhone, nämnde jag att nu är nog samtliga Stockholms stadsbiblioteks Modiano-exemplar utlånade och reservationsköerna börjar växa sig långa. Det där lät kul, tyckte reportern, så Helena började visa på skärmen hur många som reserverat de olika titlarna, en siffra som ökade bara under de sekunder då hon klickade runt.
Precis i början av Ekot kvart i fem trodde reportern att det här lilla reportaget skulle vara med, och det skulle det ha varit också, om inte ett helt annat inslag dragit igång, som tycktes handla om EU och engelsk politik. Nyhetspresentatören hördes snart igen: “Det där var fel inslag, vi hör något på engelska, vi vet inte vad det är, vi skulle till ett bibliotek i Stockholm för att höra hur det lät när Nobelpriset i litteratur tillkännagavs klockan ett i dag”, varpå Peter Englunds röst hörs och Helenas utrop. Mitt bidrag i inslaget var ett glatt ”Å!” i bakgrunden.
Det betydde alltså inte: ”Å, Modiano, en värdig vinnare!” utan: ”Å! Det var ju den där författaren som Helena gillade!”
MDCCXV Greetings from Las Vegas to Storvreten
När jag, Jenny och Karolina slagit oss ner vid matbordet, dukat på ett påvert och ogenomtänkt sätt som min mor aldrig hade kunnat stå bakom, ringde Bettan på dörren och Uffe stod och kollade från deras garageuppfart. Eftersom de har post- och vattningsansvar medan mina föräldrar är bortresta ville de se att det verkligen var jag och ingen obehörig som tagit sig in. En väl fungerande grannsamverkan.
Just för att det skulle vara någon i huset förlades veckans hemgruppssamling hit, jag sover också över och har uppdrag som har att göra med fallfrukt och inspelning av TV-program.
Sent i kväll – mitt på dagen för mamma och pappa – facetimade vi en stund, jag från vardagsrumssoffan, de från foajén i det pyramidformade hotellet Luxor i Las Vegas. Jag försökte fånga både dem och bakgrunden på bild, det gick väl sådär, men det var roligt och surrealistiskt – som vanligt, får man väl börja säga – att facetima från varsitt land och se en extremt annorlunda plats i realtid. Verkligen extremt annorlunda. Las Vegas är ett galet ställe.
Och det var långt ifrån första inblicken i päronens hejdundrande USA-resa, som började hos familjen Sidhu i Anaheim, varifrån vi familjemedlemmar och Facebook-vänner fått se en hel del glimtar. Paret Sidhu var vår familjs hyresvärdar i Granada Hills 1987-88 och vi har därefter hållit kontakten, med allt vad det inneburit – jag och mina vänner har bott i deras gästhus, brorsan och hans kompis Petter likaså, Petter med familj har därefter varit tillbaka och nyttjat gästfriheten flera gånger och mamma och pappa har förstås också hälsat på med några års mellanrum. De har umgåtts, ätit hemlagat indiskt, pratat tro – mamma och pappa är kristna, Harry och Gin sikher – och varit ute med båten och vattenskotrarna och vad det nu är för leksaker som Sidhus kan erbjuda. Den här gången var de ute och flög i Harrys lilla sportplan.
Den strida strömmen bilder är inte riktigt som att själv vara på plats – men nästan.
MDCCXIV Kung Fu Panda-kväll
Det är viktigt att vara väl förberedd inför en resa till Hongkong. Jenny och jag fikade och såg Kung Fu Panda och som motvikt till barnfilmen bestämde vi oss för att se en informativ YouTube-film också. Det blev Jackie Chan’s Hong Kong, där han gör lite fåniga moves och guidar bland stans antikvitetsaffärer.
MDCCXIII Walesa
I går var en perfekt småruggig biokväll. Jag och Sofia såg Walesa, som kommit till svenska biografer ett drygt år efter dess tillkomst och lagom till att jag börjat fördjupa mig i östblockshistoria. Det låg ett gråblått Instagramfilter och slingrande cigarettrök över hela filmen, som tar sin början i en av de våldsamma polska arbetardemonstrationerna 1970, då Lech Walesa hade ett barn på väg och var frispråkig elektriker, och parallellt utspelar sig i slutet av 1980-talet, då han var sexbarnsfar och på väg att sadla om från karismatisk ledare för fackföreningsrörelsen Solidaritet till Polens president. Ett hyllande men också, vad jag kan bedöma, nyanserat porträtt. Här finns en hel del våld utan minsta romantisering, en sexbarnsmor som får visa upp vardagslivets vedermödor och även prov på äkta solidaritet.
MDCCXII Skall
Jag vet inte varför jag har en sådan dragning åt att raljera över hur somliga beskrivningar av och omdömen om konstnärliga verk formuleras, men nu gör jag det igen.
I en recension i Svenska Dagbladet, som beskriver Agnes Gerners diktsamling Skall i positivt analyserande ordalag, läser jag följande meningar: ”Skall är ett djurläte men också ett verb. Ett läte utstött av en varelse som saknar språk och samtidigt en mänsklig föresats, en uppmaning: jag skall, du skall. På så sätt försätter redan titeln oss i ett tillstånd någonstans mellan hjälplöshet och beslutsamhet, mellan det djuriska och det mänskliga.”
Jo, jag håller med om slutsatsen att ”skall” är ett välvalt ord på grund av sina dubbla betydelser, men det försätter mig inte i något särskilt tillstånd alls.
En tisdagskväll i början av augusti stod jag lite i bakgrunden på Rönnells under releaseevenemanget för Skall (det blev helt fullt när alla var på plats, så bilden nedan är lite missvisande), där författaren läste upp några valda delar och förlagsrepresentanten pratade lyriskt om reaktionerna boken fått dittills.
Nu, två månader senare, har jag läst den lilla boken med det tilltalande omslaget och formatet. Jag gillar ändå hur Svenska Dagbladet-recensenten förklarar dikternas djurtema, men läste själv, för ovanlighetens skull, mer oreflekterat och kom snart in i textens bildvärld, tämligen tolkningsfritt. Kanske försattes jag i något slags tillstånd, trots allt.
Så här kunde det låta:
De cirklar fortfarande omkring oss,
rävarna
Deras faluröda päls
antyder ett blodsband:
vårt hus och deras kroppar
MDCCXI En likasinnad
På väg till jobbet i morse, efter att ha klickat runt på ett Pinterest som just nu dignar av gula löv med eller utan blänkande vattendroppar, tänkte jag att en oktoberlördag som den här borde man egentligen ta en promenad på Djurgården istället för att tillbringa dagen på ett bibliotek under jord. Men så är det ju trots allt ett väldigt trevligt bibliotek.
En av besökarna under tidig eftermiddag var intresserad av England, hon hade varit där en hel del och vi kunde snart konstatera att vi hade erfarenheter av ungefär samma delar av landet. Vi stod och pratade en bra stund vid informationsdisken och kollade Google Maps, hon frågade vad jag visste om bostäder i Bristol och berättade att hon funderar på att plugga på universitetet där.
Därefter bad hon att få lägga undan en bok, som hon skulle komma tillbaka och hämta efter att hon promenerat på Djurgården.
Hon var nästan 40 år äldre än jag. Vi hade precis samma intressen. Jag är helt enkelt en av tanterna.
MDCCX Hantverkarfritt
Jag har inte ens ledig helg, men det känns som att jag har semester – två dagar utan hantverkare, kanske tre!
De annonserar på ett papper på ytterdörren vilka dagar de behöver tillgång till lägenheten, vilket för min lägenhets del har varit varje vardag från 7.00 och resten av dagen. Jag har inte vetat om det på förhand, utan efter arbetsdagens slut skriver de upp att de kommer i morgon igen. Förra veckan sammanföll min lediga helg med deras lediga helg, men den här veckan hade jag ledig onsdag (vilket innebar en dags förberedelser för att på kvällen vara på jobbet i tre och en halv timme och leda läsecirkelkurs, men ändå) och då fick jag igenom att lägenheten var tillgänglig från 11.30, så att jag i alla fall skulle få sovmorgon och en del förmiddagstid i fred. Nu jobbar jag alltså i dag, lördag, och i morgon, söndag, men njöt i fulla drag i morse av att slippa vara duschad, klädd och klar före sju och därefter antingen vila lite på soffan – ofta jobbar jag kväll och ska inte vara på plats förrän vid tio – samtidigt som det kan knacka på dörren när som helst eller, när de har kommit, stå och hänga vid köksbänken över en frukostmacka, den enda plats i den lilla lyan där jag inte är i fönstrens och därmed hantverkarnas, slipandet och målandets omedelbara närhet.
Till min förvåning och förtjusning ser jag också att de inte skrivit upp något om vidare fönsterarbete på måndag. Inte för att jag ropar hej, men även om de skulle komma har jag bett om dispens också för den dagen – en ledig vardag – fram till 11.30.
Jag har till och med blivit så nojig att jag låser överlåset på nätterna – tänk om jag försover mig, inte hör att de knackar vid sjurycket och vaknar av att de börjar bre ut plast över bordet och TV:n och plocka fram målarfärgen.
Självklart har jag inget emot varken hantverkarna – samma två gubbar varje gång – eller renoveringen och önskar att min integritetströskel inte var så lättöverkliven. Men nu är det som det är. Och jag bor som jag gör. Jag räknar ner till den dag papperen tas ner från min ytterdörr. (Fast nästa dag kommer säkert ett meddelande om inspektion av det utförda arbetet, varpå ventilationen nog ska ses över, och börjar det inte bli dags för stambyte?)
Theomis 