Fågelmatning och mossor

Naturmorgon är bäst en ledig lördag, men har man bara orken att lyssna från 6.10 (eller allra senast från andra passets början, 7.03) är en jobblördag med Naturmorgon trots allt bättre än en jobblördag utan.

Det var dessutom ett extra bra program i dag, dels delen om fågelmatning och dels de återkommande inslagen från fältreportern om mossor (jag märker med glädje att jag nog börjar bli en del av Naturmorgon-familjen, när dagens mest hänförande rapportering är om fågelmatning och mossor!). Intervjun med fågelexperten handlade om att slå hål på myter, om att fåglar mår dåligt av okokta riskorn (de tål torra korn av allehanda slag), att saffransbröd förgiftar dem (en talgoxe behöver sätta i sig kanske femtio medelstora lussekattsdegar för att giftet ska ha en chans) och att alltför frestande matning kan göra fåglarna så tjocka att de inte orkar flyga (det är tvärtom, extra hull är extra flygbränsle). Det intressanta med mossorna var själva mossigheten, man såg tydligt framför sig de fina miljöer de växer i. De beskrevs som anpassade för lite ljus och ett svalt, fuktigt klimat och jag identifierade mig direkt. Jag måste vara en mänsklighetens mossa.

Jag har också lärt mig vad mossan heter som jag skar ut en bit av och satte i en kruka, när den spontant brett ut sig i en balkonglåda. Det är björnmossa, samma som på bilden ovan.

MMCCLI ”Teknikens kanske märkligaste underverk”

”Oräkneliga skaror radioentusiaster världen runt tillbringar kvällar och nätter vid sina radioapparater fullständigt absorberade av detta teknikens kanske märkligaste underverk.”

Igår, när jag bemannade på Stadsbibblans tidskriftsavdelning, frågade en besökare efter Teknikens värld från 1953 och 1954. Bara de senaste årens nummer står i själva tidskriftssalen, resten finns i magasinet, så jag tog hissen ner och letade upp de två inbundna bamseböckerna, innehållande en årgång var. Jag hoppades att hissen skulle vara upptagen, så att jag fick någon minuts väntetid där nere i magasinet med böckerna i famnen, men hissen var dessvärre kvar på rätt våning. Säg inget till någon, men besökaren fick vänta – i max en minut extra, snarare en halv – medan jag slog upp boken med tidskriftsnumren från 1954 på ett bord bredvid hissen. Vilken nostalgi! Vi människor är väl på ett ungefär desamma vad gäller entusiasm inför nymodigheter, men tekniken är det inte. Nu har vi andra fordon och tekniska leksaker, och vad gäller kommunikations- och informationsteknik är världen fullständigt förvandlad. Fast jag har nu läst mig till att just radioamatörerna är ett segt släkte som organiserar sig och upprätthåller teknisk kompetens. Vilket är bra: ”Radioamatörer tränar ständigt och helt frivilligt denna beredskap och håller på samma gång utrustningen i trim för omedelbar beredskap för sambandsuppgifter som är helt oberoende av funktion hos elnät, internet, telenät och annan infrastruktur”, enligt Wikipedia.

MMCXV Söndagsintervjun med Åsne Seierstad

Screen Shot 2015-10-14 at 18.31.52 PM

Två mediefavoriter – Martin Wicklin och Åsne Seierstad – i samma program. Fast med Åsne i fokus, förstås. Måste säga att jag blev lite överraskad av att hennes privata jag verkar skilja sig en hel del från det professionella, men hur som helst är hon en av mina favoritjournalister som förvaltar och förmedlar sina upplevelser och intryck så att vi på hemmaplan nästan kan känna att vi är på plats där det händer.

Ett intressant spår i samtalet var det om skönlitterär stil i reportage med sanningsanspråk, vilket ju också blev hastigt aktualiserat när det avslöjades att Nobelpriset i litteratur går till Svetlana Aleksijevitj (något som P1:s Medierna för övrigt tycktes ha svårt att smälta att döma av frågorna som ställdes i senaste avsnittets inslag om huruvida Nobelpriset gått till journalistik). För Åsne Seierstad är det en icke-fråga. Hon skriver reportage och om personer som uttalar sig om hennes böcker får för sig att innehållet låter påhittat är det de som blandat ihop det traditionellt skönlitterära språket med fiktion.

MMXVIII Hédi Frieds Sommar i P1

Hedi_Fried

Nu har jag efterhandslyssnat på Hédi Frieds sommarprat, om hennes tid i Auschwitz och Bergen-Belsen, vad som hände före och vad som hände efter. Det enda som gör lyssnandet uthärdligt är vetskapen om att hon sitter livs levande i en radiostudio i Stockholm 2015.

2002 besökte Jenny F, Helen och jag Auschwitz, som ett stopp på vår tågluff. För att göra upplevelsen verklig för mig själv, lyckas koppla bort vår trivsamt äventyrliga tågresa, läste jag i förberedelsesyfte Hédi Frieds Skärvor av ett liv – vägen till och från Auschwitz på färden genom Europa och var, om jag minns rätt, klar med boken precis innan vi skulle resa mot Oświęcim, som det stod på skyltarna. Auschwitz heter staden på tyska.

Hédi Frieds bok gavs ut 1992 och en nyutgåva kom senast 2009. Den tar upp det hon berättade om i Sommar-programmet, men det fina med att läsa boken är att den, naturligtvis, innehåller mycket mer, och det fina med att lyssna på Sommar-programmet är att den livshistoria hon där berättar sträcker sig in på 2000-talet. 2004 kom hon för första gången tillbaka till Auschwitz och gick runt i det museum som lägret förvandlats till. Hon beskriver hur svårt det var att ta till sig det hon såg i montrarna, fångars tillhörigheter och avrakade hår. Två år tidigare tittade Jenny, Helen och jag in i samma montrar. De obehagskänslor jag kan tänka tillbaka på måste ha varit så ytliga i jämförelse.

Lyssna gärna på en av få som finns kvar i livet och kan dela med sig av sina erfarenheter av koncentrationsläger. För övrigt uppskattar jag mycket att bilder tas på Sommar-värdarna vid inspelningen och läggs ut på SR:s sajt, särskilt i det här fallet.

MCMXXXIX Uigurer

Screen Shot 2015-04-29 at 9.07.56 AM

Det tog flera promenader till och från jobbet, både för att programmet var så långt och för att jag spolade tillbaka om och om igen när jag tappade tråden, men nu har jag kommit igenom radiodokumentären ”Spionfallet på kinesiska ambassaden”. Eftersom jag vanligtvis inte lyssnar just på P3:s dokumentärer – jag är ju P1-människa – var jag oförberedd på att själva pratet skulle varvas med blandade poplåtar, vilket gjorde programmet extralångt (118 minuter, som jag nu ser gått ner till 74 på sr.se, måste vara en musikfri version) och dessutom orsakade sådana upprepningar som man känner igen från amerikanska TV-program, som på grund av extremt täta reklamavbrott hela tiden återkommer till samma fraser om vad programmet just tagit upp, i fall man glömt det medan man tittat på mascara, tvättmedel och blänkande bilar.

Men om man bortser ifrån vissa formbrister, i min smak, var det ett intressant sammandrag av ett skeende som åtminstone delvis rapporterats i media, om hur en man i Stockholm som misstänks vara agent åt den kinesiska underrättelsetjänsten grips av Säpo och så småningom döms för grov olovlig underrättelseverksamhet. Historien är engagerande i sig, men själva ögonöppnaren var att det handlade om flyktingspionage mot folkgruppen uigurer.

I somras såg jag utställningen ”Living Shrines” på Fotografiska, vilket var bilder på uigurernas helgedomar i Taklamakanöknen i västra Kina. Att döma av bilderna och historien om hur fotografen tagit sig till området var det här en mycket avlägsen plats och jag bara antog att också folkgruppen var avskuren från resten av världen, tills jag i radiodokumentären fick höra om ”Uiguriska utbildningsföreningen”. De håller till på Husingeplan i Tensta. Jag har säkert sett en och annan uigur på stan. Vem vet, det kanske gick runt några svenskuigurer på Fotografiska samtidigt som jag och tittade på bilderna föreställande deras heliga platser.

MDCCXVI Å, Modiano!

1899885_10152525949238124_5532501353661350164_n

Kollegan Helena och jag stod klistrade vid informationsdiskens datorskärm på Slussens bibliotek 13.00, vi hade riggat upp små högtalare, klickat fram SVT:s direktsändning och hade samtidigt en mycket trevlig Ekot-reporters mikrofon framför oss. Vi misstänker att han valt biblioteket utifrån dess läge, för med vår Stockholmsprofil är vi ett av stans allra minst relevanta bibliotek i Nobelprissammanhang. Eller som kollegan Nike uttryckte det, att såvida det inte är Strindberg som får priset postumt kan vi vara säkra på att årets Nobelpristagare inte finns representerad i våra hyllor.

Innan reportern kom gick vi igenom listan över eventuellt Nobelprisvärdiga författare som folk satsar pengar på och som sägs vara oväntat pålitlig. När vi pratade om vilka vi faktiskt läst sa frankofilen Helena att Patrick Modiano, som stod ganska långt ner på listan, tyckte hon om, så hon hoppades på honom – och därmed tjoade hon också till lite extra när det var hans namn Peter Englund nämnde.

Reportern var schyst nog att prata med oss båda, men nu var det ju Helena som faktiskt läst författaren i fråga. När det var färdigintervjuat och reportern packade ihop sig, eller med andra ord tog av sig hörlurarna och tog undan sin mikrofonförsedda iPhone, nämnde jag att nu är nog samtliga Stockholms stadsbiblioteks Modiano-exemplar utlånade och reservationsköerna börjar växa sig långa. Det där lät kul, tyckte reportern, så Helena började visa på skärmen hur många som reserverat de olika titlarna, en siffra som ökade bara under de sekunder då hon klickade runt.

Precis i början av Ekot kvart i fem trodde reportern att det här lilla reportaget skulle vara med, och det skulle det ha varit också, om inte ett helt annat inslag dragit igång, som tycktes handla om EU och engelsk politik. Nyhetspresentatören hördes snart igen: “Det där var fel inslag, vi hör något på engelska, vi vet inte vad det är, vi skulle till ett bibliotek i Stockholm för att höra hur det lät när Nobelpriset i litteratur tillkännagavs klockan ett i dag”, varpå Peter Englunds röst hörs och Helenas utrop. Mitt bidrag i inslaget var ett glatt ”Å!” i bakgrunden.

Det betydde alltså inte: ”Å, Modiano, en värdig vinnare!” utan: ”Å! Det var ju den där författaren som Helena gillade!”

MDCXXVII För och emot färdigriven ost

Det senaste Kluvet land-programmet i P1 har rubriken ”Latheten och den färdiga matkassen” och tar upp vissa fördelar med färdigpackade, ibland färdigkomponerade och ofta hemlevererade, matkassar. Det mest uppenbara är att kunden sparar tid, och den missade upplevelsen att själv se, känna på och välja ut varor i affären behöver man inte sörja, eftersom det för det mesta handlar om att plocka på sig förpackningar där själva maten kanske inte ens syns.

Men så snart det började pratas om utvecklingen av våra mathandlingsvanor ur psykologiska och ideologiska perspektiv var tonen cynisk och uppgiven. De intervjuade upprepade att vi blir latare och latare och helst köper färdigriven ost – otänkbart för den äldre generationen – och det faktum att vi inte ens behöver gå till affären gör oss ensamma och isolerade.

Även om jag inte kan sia om framtiden vill jag gärna påminna om den motsatta trenden, som anammats av Söderhipsters, Solsidanbor och säkert många andra, nämligen långkoket, surdegsbaket och annan mattillredning som tar tid, är naturlig, baseras på noggrant utvalda råvaror och antingen är ren och enkel men förstklassig eller också avancerad och komplex. För en hemmakock av den skolan är det hel ost – helst från manuell ostdisk – som gäller.

Men framför allt vill jag opponera mig mot tanken att genvägar som färdigrivet och hemlevererat per automatik gör oss till soffpotatisar. Jag tror att den som var en soffpotatis från början säkert tar chansen att soffa till sig ännu mer, medan den som är aktiv faktiskt kan använda den sparade tiden till något bättre. Vem saknar att gå ner till sjön med tvättbräda och lägga många timmar och massor av muskelkraft på det som tvättmaskinen tar hand om på 45 minuter? Finns det några sjötvättsaktivister där ute? Vem vet, det kanske det gör.

Om man snarare ogillar tanken att det som alla samhällsgrupper klarat så länge själva, plocka ihop och bära hem matvaror, nu återigen läggs på betald personal så kan man ju ta i beaktande att formen är ny. Vad är bättre eller sämre, att jag tar min plastkorg och lyfter ur varorna en och en så att en kassörska kan scanna streckkoder eller att jag sitter hemma och klickar iväg en elektronisk beställning till någon som går runt i en lagerlokal och samlar ihop de varor jag vill köpa? Och varför skulle någotdera vara dåligt över huvud taget?

Jag gillar Kluvet land och dess ambition att, under den här säsongen, lyfta fram tjänstesamhället och att ”allt fler jobbar med att serva andra”, men vill inte gärna att diskussionen ska hamna i ett nedvärderingsträsk, med nedvärdering både av personer i serviceyrken och av kunderna som köper deras tjänster. Själv har jag fått prova flera olika roller i yrkeslivet, inklusive kassörskans, och har betydligt oftare haft anledning att prata om skillnader mellan olika yrkesutövare på ett helt annat sätt, nämligen mellan de proffsiga och de oproffsiga. Under mina nu många år som bibliotekarie har jag varit akademiker i ett serviceyrke – ett förhållande som är värt en egen framtida bloggpost – och har förstås även med andra yrkesutövare att göra, till exempel städare, den klassiska gruppen serviceutförare. Gissa om jag har en uppfattning om den kunniga och engagerade städerska som delade min känsla för biblioteket och genast tog sig an det för oss båda sorgliga klottret i entrén och en helt annan för det städteam som nyligen fick i uppdrag att damma bibliotekets hyllor med fullständig oordning bland böckerna som följd.

För att återgå till mattrender hörde jag i går ett annat P1-program, nämligen det sista Kino-avsnittet före sommaruppehållet, ”Mat på film och The Trip to Italy”, där man bland annat tog upp dokumentären Foodies och hade samtal med matnördar som Niklas Ekstedt och Karsten Thurfjell. Intressant, underhållande och långt, långt från färdigrivet.

MDCXXIV Lyssna på Radiokorrespondenterna i sommar

Jag skulle ha väldigt svårt att välja en favorit bland alla suveräna P1-program, men bäst just nu är Radiokorrespondenterna och deras temaveckor. Förra veckan pratade Jenny Sanner Roosquist om Norden och Baltikum i fyra dagar i rad och nästa vecka blir det Sydamerika med Lotten Collin.

Innevarande vecka sammanföll Richard Myrenbergs fyra Afrika-program med min läsning av Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus, om den femtonåriga tjejen Kambili (betoning på första stavelsen, för den som undrar) i Enugu i sydöstra Nigeria. Bokens centrala familjedrama och skildringen av en tonårings vuxenblivande hade kunnat utspela sig var som helst, medan namn och språk, natur och klimat, folktro och politik placerar berättelsen på en för mig främmande plats som jag blir upplyst om under läsningen. Med jämna mellanrum googlade jag namn på träd och maträtter och fraser skrivna på igbo för att förstå och hänga med, och jag fick lära mig om vindar och regn och frukter och djur. Så när Afrikakorrespondent Myrenberg pratade om termiter som tappar vingar, vingar som han fått sopa upp sopskyffelvis från köksgolvet hemma i Nairobi, förstod jag precis vad han pratade om.

Två tips till:

Missa inte det Myrenberg-program som har ett inslag om flygplatser i Afrika och resten av världen. Nu råkar jag vara specialintresserad, men jag tror att vem som helst som flugit kan uppskatta samtalet mellan en van Afrikaresenär och en ”design manager” som jobbar med flygplatsutformning.

Och missa inte Radiokorrespondenternas Sverigeturné! 19 augusti är de här i Stockholm, på Södra Teatern, och kan man inte höra dem där, eller i Göteborg, Malmö, Umeå eller Uppsala, går det bra att lyssna på webben.

MCCXXV P1 Dokumentär: Bibliotekarien

Bibliotekarien
Jo, faktiskt, den här radiodokumentären som sändes i söndags bidrog med uppgifter i fallet KB-mannen som jag inte tidigare hört. Det pratas om rapporter som varit hemligstämplade, kanske är det någon tidsfrist som gått ut. Intressant är det, hur som helst, och tillräckligt informationsspäckat för att både oinsatta och nördar som jag själv ska kunna tilltalas.

DCCCXXII Lundströms Bokradio


Lyssnade ni på Lundströms Bokradio i P1 i morse, gott folk? Jag vaknade till det och missade en del, men jag uppfattade det viktigaste – här får man författarintervjuer och reportage och möjligen i framtiden även ett maskotdjur, eventuellt en tupp, som kuckelikuade lite på prov så här i första programmet.

Lägg nu genast till Lundström som favorit i SR-appen.