Spa och mat och skog

Ville jag följa med till Färna herrgård och fira 40-åringen SB? undrade MS för några veckor sedan. Ja, det ville jag. Jag blev upplockad i förmiddags i en liten vit hyr-Mercedes – sprillans ny, hade gått 27 kilometer – och efter att ha hämtat SB i Farsta drog vi iväg västerut genom höst-Sverige, mot lantlig miljö i Skinnskattebergstrakten.

Vi har roat oss non-stop, så som damer i 40-årsåldern gör, med spa och mat och marinering i oktoberblöt skog. Från niorycket maxade vi genom att sitta någon timme i loungen och dricka te och läsa. Det är, som alla vet, den bästa underhållningen.

Här syns mitt hörnrum i ett gult litet hus nära herrgårdsbyggnaden. Jag har hittat en hälsning från Gideoniterna i en skrivbordslåda. Då tänker jag alltid på min Gideonit-understödjande morfar.

Regnutsikt

Det oktoberregnar utanför balkongdörren. Tänker jag missa det? Nej. För att kunna jobba och samtidigt optimera regnupplevelsen flyttar jag helt enkelt kontoret till platsen med bäst utsikt. (Uppskattad tidsåtgång: Sju sekunder, bärande av bord samt stol två meter.)

Satsumaspremiär

I familjetråden på WhatsApp rapporterar mamma och svägerskan från sin PSL-premiär – det vill säga årets första Pumpkin Spice Latte, i det här fallet på Espresso House – men min bror hävdar att han var först, som hade sin PSL i handen 8.55 i morse. Själv har jag begått satsumaspremiär. September alltså, en så bra säsong!

Höst är det, i alla fall

Jag tycker att jag hyfsat väl tog vara på 1:a september i år, firade in hösten. En delvis solig dag, men tillräckligt höstig för strumpbyxpremiär och medhavd varm choklad i termos att hälla i mig lite av mellan samtalen under förmiddagens kundtjänstpass. En skål ramen på Ki-Mama på Observatoriegatan därefter. Det är ingen vanlig höst, det är coronahöst, med alla risker och begränsningar det innebär, men man får ta den som den är.

MMCDXCI Några timmar i Uppsala

Jag åt som vanligt en moccabakelse under det årliga fikat med Erica på Ofvandahls, hon sa som vanligt att det är okej att välja något annat – hon bjuder på valfritt bakverk – men hon visste som vanligt att jag prompt ville ha en moccabakelse, som vanligt. Sedan tog vi vår promenad, och den varierar faktiskt från år till år. Den här gången tog vi trädäcket längs med Fyrisån, mellan Sankt Olofsgatan och Järnbron …

… gick upp till slottet och tittade på utsikten …

… och fortsatte längs ett för mig nytt trädäck vid ån i Stadsparken. När jag stannade för att ta en bild på det här lövet flyttade jag på det så att det skulle ligga precis vid kanten mot vattnet istället för mitt på bryggan, och en man på en bänk protesterade högljutt mot min förvanskning av naturen, fast med glimten i ögat. Jag uppskattar ett schyst skojbråk främlingar emellan.