Det är som att jag har återupptäckt Stockholmkällan de senaste dagarna. Där finns så otroligt många intressanta fotografier från olika decennier, man kan följa bebyggelsens utveckling, fordonens, modets, yrkeslivens, och fler bilder tillkommer hela tiden.
Dessutom finns nu ett nytt fräsigt reklamkort, som en av Stockholmskällans samordnare var inne på Stadsmuseet och lämnade högvis av i dag.
Fikade med Ivana på Bagdad Café i går, och hon visste nog inte vad hon gav sig in på när hon tog fram några SFI-papper med klassiska grammatikövningar. Jag har en svensklärar-wanna-be inom mig som genast hoppade fram och började rätta svaren. Fick verkligen hålla i mig för att sluta förklara hur possessiva pronomen förändras vid plural.
A blast from the past, anyone? Min bror har i flera år sökt en 90-talslåt, ”You” skulle den heta, men han visste inte riktigt hur den gick, bara att han skulle känna igen den när han hörde den. Inte alltför mycket att gå på, alltså. Men nu har han precis kommit hem från Tyskland, där han till sin stora lycka fick höra låten på lokalradion, tog upp ljud med mobilen och googlade fram den. Det var den holländska popduon Ten Sharps enda – tror jag – hitlåt från 1992.
När jag blev meddelad att det sensationella inträffat lyssnade jag på den på Spotify och kunde snabbt konstatera hur djupt in i märgen jag tydligen förvarat den i mer än tjugo år, jag kunde nästan hela texten och förutsåg detaljer i sångaren Marcel Kapteijns uttal och den staccatoartade musiken.
Gissa om låten nu spritt sig från märgen till hela hjärnan hela tiden.
Utställning, konstnär och, ja faktiskt, en konstköpare redan några minuter före vernissagestart. Linda Leinestrand ställer ut tuschteckningar, i tavelform och tryckta på egensydda handdukar och kuddfodral. Känns lite som att vi har öppnat designbutik.
Har blivit avlöst i informationsdisken, sitter och fikar och är nöjd med den senaste uppdateringen på Sturebibblans Facebook-sida.
Tog en omväg på väg hem från Korskyrkan.
Har fått en ny kompis på gymmet, en asiatisk kvinna som precis som jag både brukar gå på corepasset och pilatespasset direkt därefter, såvida det inte är någon annan än vår favoritinstruktör, då räcker det med det ena. Vi har båda också svårt för den nya pyramidövningen, som tar för hårt på handlederna.
Nu på väg hem efter att ha tryckt i mig hela den lilla påsen med Waitrose Peanut Crackers.
… har redan kommit fram på Vasagatan.
Jag gör en kort uppföljning av rapporten från gårdagens arbetsdag på Sture bibliotek med en från dagens arbetsdag på detsamma.
En inte alls ovanlig typ av fråga representerades av en dam som ville läsa något av Lotta Alsterlind. Jag sökte framgångslöst på alla möjliga sätt och vis, den här författaren var inte bekant för mig. ”Hon har skrivit ‘Tjejerna på stranden’. Eller ‘Flickorna på stranden’.” Aha. ”Du menar Tove Alsterdal som har skrivit ”Kvinnorna på stranden”? ”Ja, just det. [Tonfall: Det var ju det jag sa.] Har ni något av henne?”
Det händer förstås att besökare pratar på och pratar på om personliga ting utan känsla för vår vilja och möjlighet att lyssna, men även det motsatta kan faktiskt inträffa – man hade velat veta mer! En av våra grånade stammisar vid lånedatorerna ville ha hjälp att skriva ut ett gammalt foto som föreställde ett brudpar. På varsin sida om brudparet satt en ung man och en ung kvinna. Han pekade på den unge mannen och sa att det var han som 18-åring hemma i Indien, det var hans bror som gifte sig och hon på andra sidan skulle ha blivit hans fru, men blev det inte. Och det var allt han berättade.
Och sist men inte minst – deckaren av Wolf Haas har nu lånats ut.
Man skulle kunna skriva en bloggpost om dagen om det brokiga arbete man utför som bibliotekarie. Nu utmanade jag mig själv att tänka efter – vad har jag egentligen tagit mig an för frågor och uppgifter i dag? Inget har stuckit ut, arbetsdagen på Sture bibliotek har varit alldeles normal, men innehållet är ju alltid unikt.
Det var den jobbsökande tjejen som behövde hjälp att skriva ett grammatiskt korrekt mail. Och stammisen som den här gången sökte litteratur om – och gärna diskuterade – flockbeteende i aktievärlden. Och den entusiastiska läsaren som var på jakt efter en svårfunnen bok av favoritförfattaren och blev eld och lågor när den visade sig finnas på Bokbörsen till billigt pris. Dessutom tekniskt pyssel med bibliotekets tre informationsskärmar som sällan presterar till hundra procent, ett omtänk i layouten av den affisch som ska användas till kommande konstutställning som invigs nästa vecka och ett visst mysande vid hyllorna som nu dignar av extra många nytillskott. Viktigast är väl att bekanta sig med det mest efterfrågade – de stora svenska romanförfattarnas höstnyheter, framför allt – men roligast är att se de mer obskyra engelskspråkiga alster jag själv bett inköpsgruppen beställa, efter att jag snokat reda på dem i den stora internationella litteraturfloran. Favoriten just nu är Come, Sweet Death!, en deckare av den österrikiske författaren Wolf Haas vars böcker inte blivit översatta till svenska. Melville House, som jag har ett lite extra gott öga till efter besöket i förlagsbutiken i Brooklyn, har gett ut den under avdelningen Melville International Crime. De gör överlag ett tilltalande urval.
Men för två veckor sedan, på samma bibliotek, fick jag en uppgift som visserligen inte var särskilt ovanlig, men som bet sig fast i minnet. En kvinna berättade att hennes bror hade dött och att hon sökte en dikt till hans begravning. Brodern hade haft Downs syndrom och hon ville hitta något som inte var alldeles för sorgligt utan som speglade hans glada personlighet, och alla dikter hon tittat på innehöll alldeles för mycket elände. Jag tog fram vår tjockaste diktsamling från den lilla poesihyllan och bläddrade än här och än där och slutligen fram till Fröding. Hans ”Majvisa” stod med, och jag visade de här två verserna:
Nyss fåglarne sjöngo på nytt om vår
nytt hopp gav den lyckliga låten,
men mig, som åter vid fönstret står,
i halsen sitter gråten.
Nu blommar all världen och sommarn drar in
bland ljusgröna dungar och gärden,
all världen är skön, all världen är min
och jag är en son av all världen.
Ganska otydligt är det, med perspektiv och innebörd, vilket har att göra med att det här bara är första halvan av dikten, men kvinnan tyckte om texten, fotade av den med mobilen och skulle höra med resten av familjen. Det kändes hedrande att få vara med och hjälpa till.
Theomis 