MMXVIII Hédi Frieds Sommar i P1

Hedi_Fried

Nu har jag efterhandslyssnat på Hédi Frieds sommarprat, om hennes tid i Auschwitz och Bergen-Belsen, vad som hände före och vad som hände efter. Det enda som gör lyssnandet uthärdligt är vetskapen om att hon sitter livs levande i en radiostudio i Stockholm 2015.

2002 besökte Jenny F, Helen och jag Auschwitz, som ett stopp på vår tågluff. För att göra upplevelsen verklig för mig själv, lyckas koppla bort vår trivsamt äventyrliga tågresa, läste jag i förberedelsesyfte Hédi Frieds Skärvor av ett liv – vägen till och från Auschwitz på färden genom Europa och var, om jag minns rätt, klar med boken precis innan vi skulle resa mot Oświęcim, som det stod på skyltarna. Auschwitz heter staden på tyska.

Hédi Frieds bok gavs ut 1992 och en nyutgåva kom senast 2009. Den tar upp det hon berättade om i Sommar-programmet, men det fina med att läsa boken är att den, naturligtvis, innehåller mycket mer, och det fina med att lyssna på Sommar-programmet är att den livshistoria hon där berättar sträcker sig in på 2000-talet. 2004 kom hon för första gången tillbaka till Auschwitz och gick runt i det museum som lägret förvandlats till. Hon beskriver hur svårt det var att ta till sig det hon såg i montrarna, fångars tillhörigheter och avrakade hår. Två år tidigare tittade Jenny, Helen och jag in i samma montrar. De obehagskänslor jag kan tänka tillbaka på måste ha varit så ytliga i jämförelse.

Lyssna gärna på en av få som finns kvar i livet och kan dela med sig av sina erfarenheter av koncentrationsläger. För övrigt uppskattar jag mycket att bilder tas på Sommar-värdarna vid inspelningen och läggs ut på SR:s sajt, särskilt i det här fallet.

MDCCCXCVIII Bästa radioprogrammen

Ekot
Ekots lördagsintervju
Gudstjänsten
Jazzradion
Kaliber
Kino
Klassikern
Klotet
Kluvet land (sommarserie)
Konflikt
Kulturnytt
Kulturradion special
Lundströms Bokradio
Luuk & Lokko (avsomnat)
Medierna
Nya Vågen (avsomnat)
OBS
P1 Dokumentär
P1 Specialprogram
P3 Dokumentär
Radiokorrespondenterna
Språket
Stil
Studio Ett
Söndagsintervjun
Tendens
Vetandets värld
Vetenskapsradion Forum
Vetenskapsradion Historia
Vetenskapsradions nyheter
Vetenskapsradions veckomagasin

Så ser min favoritprogramlista ut i SR-appen. Såvitt jag förstår kan man dessvärre inte logga in och ha sin lista även på webbplatsen, men i övrigt älskar jag funktionen. Vilka program har jag missat?

MDCCXVI Å, Modiano!

1899885_10152525949238124_5532501353661350164_n

Kollegan Helena och jag stod klistrade vid informationsdiskens datorskärm på Slussens bibliotek 13.00, vi hade riggat upp små högtalare, klickat fram SVT:s direktsändning och hade samtidigt en mycket trevlig Ekot-reporters mikrofon framför oss. Vi misstänker att han valt biblioteket utifrån dess läge, för med vår Stockholmsprofil är vi ett av stans allra minst relevanta bibliotek i Nobelprissammanhang. Eller som kollegan Nike uttryckte det, att såvida det inte är Strindberg som får priset postumt kan vi vara säkra på att årets Nobelpristagare inte finns representerad i våra hyllor.

Innan reportern kom gick vi igenom listan över eventuellt Nobelprisvärdiga författare som folk satsar pengar på och som sägs vara oväntat pålitlig. När vi pratade om vilka vi faktiskt läst sa frankofilen Helena att Patrick Modiano, som stod ganska långt ner på listan, tyckte hon om, så hon hoppades på honom – och därmed tjoade hon också till lite extra när det var hans namn Peter Englund nämnde.

Reportern var schyst nog att prata med oss båda, men nu var det ju Helena som faktiskt läst författaren i fråga. När det var färdigintervjuat och reportern packade ihop sig, eller med andra ord tog av sig hörlurarna och tog undan sin mikrofonförsedda iPhone, nämnde jag att nu är nog samtliga Stockholms stadsbiblioteks Modiano-exemplar utlånade och reservationsköerna börjar växa sig långa. Det där lät kul, tyckte reportern, så Helena började visa på skärmen hur många som reserverat de olika titlarna, en siffra som ökade bara under de sekunder då hon klickade runt.

Precis i början av Ekot kvart i fem trodde reportern att det här lilla reportaget skulle vara med, och det skulle det ha varit också, om inte ett helt annat inslag dragit igång, som tycktes handla om EU och engelsk politik. Nyhetspresentatören hördes snart igen: “Det där var fel inslag, vi hör något på engelska, vi vet inte vad det är, vi skulle till ett bibliotek i Stockholm för att höra hur det lät när Nobelpriset i litteratur tillkännagavs klockan ett i dag”, varpå Peter Englunds röst hörs och Helenas utrop. Mitt bidrag i inslaget var ett glatt ”Å!” i bakgrunden.

Det betydde alltså inte: ”Å, Modiano, en värdig vinnare!” utan: ”Å! Det var ju den där författaren som Helena gillade!”

MDCXXVII För och emot färdigriven ost

Det senaste Kluvet land-programmet i P1 har rubriken ”Latheten och den färdiga matkassen” och tar upp vissa fördelar med färdigpackade, ibland färdigkomponerade och ofta hemlevererade, matkassar. Det mest uppenbara är att kunden sparar tid, och den missade upplevelsen att själv se, känna på och välja ut varor i affären behöver man inte sörja, eftersom det för det mesta handlar om att plocka på sig förpackningar där själva maten kanske inte ens syns.

Men så snart det började pratas om utvecklingen av våra mathandlingsvanor ur psykologiska och ideologiska perspektiv var tonen cynisk och uppgiven. De intervjuade upprepade att vi blir latare och latare och helst köper färdigriven ost – otänkbart för den äldre generationen – och det faktum att vi inte ens behöver gå till affären gör oss ensamma och isolerade.

Även om jag inte kan sia om framtiden vill jag gärna påminna om den motsatta trenden, som anammats av Söderhipsters, Solsidanbor och säkert många andra, nämligen långkoket, surdegsbaket och annan mattillredning som tar tid, är naturlig, baseras på noggrant utvalda råvaror och antingen är ren och enkel men förstklassig eller också avancerad och komplex. För en hemmakock av den skolan är det hel ost – helst från manuell ostdisk – som gäller.

Men framför allt vill jag opponera mig mot tanken att genvägar som färdigrivet och hemlevererat per automatik gör oss till soffpotatisar. Jag tror att den som var en soffpotatis från början säkert tar chansen att soffa till sig ännu mer, medan den som är aktiv faktiskt kan använda den sparade tiden till något bättre. Vem saknar att gå ner till sjön med tvättbräda och lägga många timmar och massor av muskelkraft på det som tvättmaskinen tar hand om på 45 minuter? Finns det några sjötvättsaktivister där ute? Vem vet, det kanske det gör.

Om man snarare ogillar tanken att det som alla samhällsgrupper klarat så länge själva, plocka ihop och bära hem matvaror, nu återigen läggs på betald personal så kan man ju ta i beaktande att formen är ny. Vad är bättre eller sämre, att jag tar min plastkorg och lyfter ur varorna en och en så att en kassörska kan scanna streckkoder eller att jag sitter hemma och klickar iväg en elektronisk beställning till någon som går runt i en lagerlokal och samlar ihop de varor jag vill köpa? Och varför skulle någotdera vara dåligt över huvud taget?

Jag gillar Kluvet land och dess ambition att, under den här säsongen, lyfta fram tjänstesamhället och att ”allt fler jobbar med att serva andra”, men vill inte gärna att diskussionen ska hamna i ett nedvärderingsträsk, med nedvärdering både av personer i serviceyrken och av kunderna som köper deras tjänster. Själv har jag fått prova flera olika roller i yrkeslivet, inklusive kassörskans, och har betydligt oftare haft anledning att prata om skillnader mellan olika yrkesutövare på ett helt annat sätt, nämligen mellan de proffsiga och de oproffsiga. Under mina nu många år som bibliotekarie har jag varit akademiker i ett serviceyrke – ett förhållande som är värt en egen framtida bloggpost – och har förstås även med andra yrkesutövare att göra, till exempel städare, den klassiska gruppen serviceutförare. Gissa om jag har en uppfattning om den kunniga och engagerade städerska som delade min känsla för biblioteket och genast tog sig an det för oss båda sorgliga klottret i entrén och en helt annan för det städteam som nyligen fick i uppdrag att damma bibliotekets hyllor med fullständig oordning bland böckerna som följd.

För att återgå till mattrender hörde jag i går ett annat P1-program, nämligen det sista Kino-avsnittet före sommaruppehållet, ”Mat på film och The Trip to Italy”, där man bland annat tog upp dokumentären Foodies och hade samtal med matnördar som Niklas Ekstedt och Karsten Thurfjell. Intressant, underhållande och långt, långt från färdigrivet.

MDCXXIV Lyssna på Radiokorrespondenterna i sommar

Jag skulle ha väldigt svårt att välja en favorit bland alla suveräna P1-program, men bäst just nu är Radiokorrespondenterna och deras temaveckor. Förra veckan pratade Jenny Sanner Roosquist om Norden och Baltikum i fyra dagar i rad och nästa vecka blir det Sydamerika med Lotten Collin.

Innevarande vecka sammanföll Richard Myrenbergs fyra Afrika-program med min läsning av Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus, om den femtonåriga tjejen Kambili (betoning på första stavelsen, för den som undrar) i Enugu i sydöstra Nigeria. Bokens centrala familjedrama och skildringen av en tonårings vuxenblivande hade kunnat utspela sig var som helst, medan namn och språk, natur och klimat, folktro och politik placerar berättelsen på en för mig främmande plats som jag blir upplyst om under läsningen. Med jämna mellanrum googlade jag namn på träd och maträtter och fraser skrivna på igbo för att förstå och hänga med, och jag fick lära mig om vindar och regn och frukter och djur. Så när Afrikakorrespondent Myrenberg pratade om termiter som tappar vingar, vingar som han fått sopa upp sopskyffelvis från köksgolvet hemma i Nairobi, förstod jag precis vad han pratade om.

Två tips till:

Missa inte det Myrenberg-program som har ett inslag om flygplatser i Afrika och resten av världen. Nu råkar jag vara specialintresserad, men jag tror att vem som helst som flugit kan uppskatta samtalet mellan en van Afrikaresenär och en ”design manager” som jobbar med flygplatsutformning.

Och missa inte Radiokorrespondenternas Sverigeturné! 19 augusti är de här i Stockholm, på Södra Teatern, och kan man inte höra dem där, eller i Göteborg, Malmö, Umeå eller Uppsala, går det bra att lyssna på webben.

MDLVII Stil i P1 om att bevara och dokumentera

Stil
Hört det senaste avsnittet av Stil i P1? Mina kolleger på Stadsmuseet pratar om olika föremål i museets stora samlingar, varför de har valts ut och syftet med att samla in föremål över huvud taget. I studion pratar även Veronica Hejdelind från Arkitektur- och designcentrum om vad bevarade prylar, kläder, konst, allt möjligt, kan betyda för eftervärlden. Veronica, som tidigare jobbade på Nationalmuseum, samarbetade vi med på Gamla stans och Sture bibliotek hösten 2012, en sann museipedagog som vet hur döda ting kan göras levande, med rätt kunskap och perspektiv.

Alldeles nyss kom en besökare in hit till Faktarummet på Stadsmuseet och sa att hon hört talas om ett radioprogram om Siewertz konditori och jag hade (för en gångs skull) stenkoll, jag visste att det var i Stil-reportaget som de pratat om marsipanformar och tårtdekorationer från Siewertz konditori, att det finns en artikel om konditoriet – jag la själv in den som lästips på Stockholmskällan för länge sedan – och att det på Stockholmskällan också finns foton på vissa av de bevarade föremålen. Besökaren var en släkting till självaste konditoriföreståndaren.

Lyssnar man på Stil-avsnittet och blir nyfiken på hur Stig Claessons slitna kavaj ser ut kan man kolla programmets Instagram-konto.

MCDLI Djurgårdspromenad med bra radio

20140218-000631.jpg
Ibland kan jag få för mig att Djurgården som promenadområde, det är väl lite uttjatat, där är det så många som är ute och hela ön är ganska välbekant. Detta trots att jag har fel på alla punkter. Visst är det en del folk, men området är stort så det blir inte precis trångt, och jag har långt ifrån lärt mig alla vägar, skogar och utspridda byggnader. Så varför skulle Djurgården vara uttjatat?

Som kontrast till den vackra miljön i solskenet lyssnade jag på P1-dokumentären Människor i spåren, om lokförares livslånga våndor efter påkörningar. Hemsk men bra.

MCCXXV P1 Dokumentär: Bibliotekarien

Bibliotekarien
Jo, faktiskt, den här radiodokumentären som sändes i söndags bidrog med uppgifter i fallet KB-mannen som jag inte tidigare hört. Det pratas om rapporter som varit hemligstämplade, kanske är det någon tidsfrist som gått ut. Intressant är det, hur som helst, och tillräckligt informationsspäckat för att både oinsatta och nördar som jag själv ska kunna tilltalas.

DCCLXXXII Mytjägarna i P1

Planerar du att gå upp före 5.35 i morgon bitti? Inte jag, men vid den tiden varje sommarmåndagsmorgon – och måndagskväll, klockan 20.50 – sänds Mytjägarna i P1. Lyckligtvis kan man ju lyssna på de tio minuter långa avsnitten när som helst via app eller hemsida. Mitt favoritavsnitt hittills är det från 16 juli kallat ”Elementärt min käre Watson”, om vad som faktiskt uttalats och inte uttalats i litteratur och film, till skillnad från vad folk i allmänhet tror.