Författararkiv: Sandra

”Avtryckaren” på Polismuseet

I går var jag på Polismuseet och såg utställningen ”Avtryckaren”, som invigdes för ungefär tre veckor sedan och visas ända till december 2021. Det handlar om kameran i polisens tjänst, ”från de första enkla porträtten av fångar till det professionella brottsplatsfotografiet och fram till dagens digitala övervakning och polisens kroppsburna kameror”.

Brott och straff var ett tacksamt område när Stockholmskällan var ny och skulle presenteras för skolklasser och andra, och ett material som tidigt lades in i databasen var Långholmens porträttrullor från sekelskiftet 1900, en fängelseversion av Mina vänner-böcker, där information om fångar fyllts i på rader med förtryckta rubriker. När och var är fången född? Vilket var hans brott och vad fick han för straff? Hurdant hår har han? Kroppsbyggnad? Hy? Särskilda kännetecken? (Jag klickar på måfå och får fram en fånge som utmärker sig genom att vara puckelryggig, en annan är blind på höger öga, flera har tatueringar, som på minst en fånge föreställer sjöjungfrur.)

Dokumenten, inklusive porträttfoton, upprättades i samband med frigivning och avsikten var att upplysa polisen på fångarnas hemorter – tjuven Anders Peter Eriksson sätts på fri fot, håll koll på honom, för nu skickas han hem. Han, liksom våldsverkaren Carl Anton Andersson, rånaren Johan August Lindqvist med flera medfångar i samma fångrulla, släpptes fria från Centralfängelset å Långholmen i februari 1897.

Om man bara lyckas tyda handstilen är det ett enkelt, tydligt källmaterial att använda som underlag, även med unga människor, för att komma tiden och människorna nära. 43-åriga Anders Eriksson, stark och 173 centimeter lång – det skulle kunna beskriva ens granne. Just den här Anders har precis suttit av tre år i fängelse för stöld. Det var femte gången han åkte fast för samma brott. Vad väntar honom när han kommer tillbaka till Lilla Mellösa, i närheten av Flen? Vad hade samma brott gett för straff i dag? Hur såg en fängelsevistelse ut i slutet av 1800-talet?

Klicka och scrolla längst ner för att hitta fången Anders Peter Eriksson, före detta gardist, född 1854.

Porträtten av fångarna och uppgifterna om dem fascinerade mig då, för omkring femton år sedan, och tänker jag på bevarade gamla fotografier av brottslingar är det utan tvekan jag dem jag ser framför mig. Medan de fotografierna kom till hos kriminalvården är museiutställningens bilder polisens, men jag kände igen mig i den del som visade tidiga porträtt. Det handlar om att slå fast signalement och personerna framför kameran sitter inte precis och trivs.

När fångrullorna från Långholmen gjordes tillgängliga på webben fördes diskussioner bland oss i Stockholmskällans arbetsgrupp om vikten av integritet även när handlingar är både historiska och offentliga. Vi vill visa upp materialet, men inte riskera att kränka efterlevande. Hur gamla behöver då rullorna vara? På visningen jag gick på Polismuseet diskuterades inte just den frågan, däremot nämnde guiden att de brottslingar som visades upp, och i större eller mindre utsträckning fick sin brottsliga historia berättad, mestadels hade gjort sig skyldiga till stöld och liknande dåd med lågt sensationsvärde. Tanken var att våldsammare gärningspersoner inte skulle lyftas upp till kändisskap. Å andra sidan gavs den mordiska och redan kända Salaligan från 1930-talet stort utrymme och bland de äldre bilderna och beskrivningarna av bortglömda brottslingar fanns en mördare på ett uppförstorat foto ihop med kommentaren att han var ”ovanligt liten och dum”, en formulering som i våra ögon kanske nedvärderar brottsling och polisväsende i lika stort mått.

Jag är övertygad om att allt material i utställningen, alla fotograferade brottslingar och brottsplatser, den ålderdomliga fotoutrustningen och så vidare, bar på intressanta berättelser som kunde säga mycket om både individer och det samhälle de var en del av, men trots att jag är en van museibesökare och en van läsare fanns ett motstånd när jag kom in i lokalen, där utställningen främst bestod av fritt hängande plakat med bilder varvade med text. Det var som att vandra omkring i en bok. Jag läste lite här och lite där och ville egentligen ta del av historierna på egen hand innan visningen skulle börja, men inget fick riktigt fäste.

Visningen var däremot lätt att följa, guiden berättade fritt, vant och lättsamt om valda delar av utställningen, samtidigt som de begångna brott det handlade om faktiskt togs på hyfsat stort allvar. Det är den balansgång som är viktig för mig – kriminalhistoria är spännande och ofta enkel att paketera till medryckande historier, men den får inte reduceras till skojfrisk underhållning i och med distansen som uppstått när många år gått och de inblandades klädsel, beteende, repliker och annat uppfattas som ålderdomliga. Tar vi del av historien på det sättet – och det förekommer ofta – blir den mer lustig istället för mer begriplig.

Det var säkert 40 personer som trängdes kring guiden, som också berättade att extravisningar fått sättas in på grund av det stora intresset.

För den som undrar – den enda bilden från mitt museibesök som jag har att dela råkar föreställa en färgglad ask med chokladdoppade russin, med ett par av utställningens foton i bakgrunden. Jag tog den för att visa JH att jag nu äntligen skulle öppna asken som jag köpte i Kalev-butiken när vi var i Tallinn.

Jag har också en bild på en gren med alkottar från Djurgårdsbrunnsvägen, nära klustret med museer i Museiparken. Det var museiväder.

Josefin & Florin

Jag såg aldrig ”Josefin & Florin” när den gick på bio, men så snart den kom på Cineasterna gjorde jag slag i saken. Det har visst skrivits en hel del om sexbarnsmamman Josefin som träffade den rumänska tiggaren Florin i Göteborg när hon var 37 och han 21, men jag hade inte hört talas om den relationen innan jag såg filmaffischen på stan och blev nyfiken på vad dokumentären om paret hade att säga, om den skulle dra några slutsatser eller ha något budskap när det gäller Sverigeresande rumänska tiggare.

Om man ser filmen som ett relationsdrama med speciella sociala omständigheter eller en inblick i de sociala omständigheterna utifrån en relation är nog upp till var och en. Det recensenterna är överens om är att den på ett fint sätt lyfter upp människorna, som motpol till den mer teoretiska samhällsdebatten om tiggeri, och själva konfliktlinjen kan sägas vara av ett annat slag än det förväntade. SVT:s recensent nämner att tiggarna på Sveriges gator sedan tidigare skildrats i Sara Olaussons dokumentära grafiska roman Det kunde varit jag (som jag brer ut mig kring här) och spelfilmen Till drömmarnas land och konstaterar sedan: ”Josefin & Florin har samma patos för de utsatta (den är gjord i samarbete med Amnesty) men målar upp en helt annan bild av Sverige, där motsättningarna inte går mellan svenskar och andra, utan mellan de som har och de som inte har.”

Jag kan på sätt och vis hålla med – att Florin kommer från knappa förhållanden är uppenbart, att Josefin också upplevt fattigdom och hunger görs tydligt och deras ekonomiskt pressade och lantliga levnadssätt kontrasteras mot Svenssonlivet runtomkring. Trots åldersskillnad och varsin nationalitet och kulturell bakgrund har de alltså formats av liknande villkor och på något plan kanske det spelar in i deras förening, men det filmen inte visar mig är hur Josefin och Florin, som gifter sig med kulturkrockande buller och bång, egentligen passar ihop.

Man kommer inte ifrån att det är en film om en livssituation präglad av allsköns svårigheter och jag försöker göra tankeexperimentet att byta ut Florin och hans familj mot en svensk utblottad ung man och hans utblottade pappa och syskon. Jovars, det kanske går. Även en svensk yngling skulle kunna känna Florins frustration över att inte kunna försörja familjen, liksom Florin skulle han kunna sakna fallenhet och intresse för studier, hans pappa och bror skulle kunna flytta in i hans nya familjs hus i brist på bättre alternativ och hans syster skulle kunna vara gravid, ha alkoholproblem och be om pengar även om hon hörde av sig från en svensk by och inte en rumänsk.

Men nu råkar de alltså komma från Rumänien och en rumänsk fattigdom, som har andra förtecken än en svensk, och deras främsta sysselsättning i Sverige är tiggeri. Det mest slående och mest värmande i filmen är Josefins sätt att omfamna den ganska håglösa Florin, den ganska jobbiga pappan och hela den avvikande kulturen. Hon älskar Florin, ser de härliga aspekterna av den kultur han för med sig och har lugnt och stoiskt överseende med den krävande släkten, både när hon öppnar famnen och sin egen tunna plånbok och när hon tvingas säga nej.

Och nej säger hon med bestämdhet mitt i sitt harmoniska lugn, för hon är inte hunsad. Är pengarna slut så är de, hur ömmande systerns situation än är. När Florins frustration når en bristningsgräns och han försvinner iväg till Rumänien förklarar Josefin tålmodigt att det i ett svenskt äktenskap inte är normalt att mannen, utan att prata med sin fru, drar iväg till sitt hemland på obestämd tid.

Känslan av hopplöshet blir uppenbar när Florin sitter på arbetsförmedlingen och via tolk får reda på att han inte kommer att tilldelas ett jobb utan behöver söka tjänster själv, och på SFI-lektionen ter sig den svenska grammatiken som ett enda stort mysterium och hans motivation att tränga igenom det är lika med noll. Utifrån sådana scener får Florin och hans släkt i någon mån stå som representanter för de rumäner som lämnar landet i jakt på pengar att skicka hem och genast stöter på motstånd som får modet att sjunka, men så kommer en kort sekvens där en bror boende i Tyskland är på besök. Han har fått ett jobb och är helt på det klara med att utbildning är den viktigaste nyckeln till framgång, men Florin är fast i inställningen att i de slags fysiska jobb han är ute efter är teoretiskt kunnande värdelöst.

Släkten i Rumänien som ständigt frågar efter ekonomisk hjälp får också viss nyansering så småningom, när det går upp för dem att Florin inte precis gift sig till pengar, utan fått en svensk hustru som själv hankar sig fram med mycket små marginaler. Det borde Florin ha varit tydlig med på en gång, påpekar den gravida systern. Å andra sidan måste familjemedlemmarna som får husrum hos Josefin och Florin direkt ha insett att parets tillgångar är starkt begränsade.

En DN-artikel från i höstas fyllde i luckorna för mig. Där brer Josefin ut sig lite mer om hur det var i början av deras bekantskap, de hade så roligt och så mycket att prata om, Florin var spontan och bjöd på sig själv och släktingarna utgjorde en gemenskap som hon hade saknat. I filmen finns det uppsluppna bröllopet med, men därefter får de praktiska och ekonomiska problemen stort utrymme i skildringen, och medan Josefins kärlek tar sig uttryck i ömhet och generositet är Florin mest upptagen med sin otillräcklighet.

Artikeln avslöjar också att äktenskapet är brutet och att Florin har rest tillbaka. Den ena förklaringen är den som Florin uttrycker i filmen, nämligen stressen som släktens krav innebar, att paret aldrig lämnades i fred. Den andra handlar också om krav. ”Det gick liksom inte”, säger Josefin. ”Han kunde inte klara ett liv i Sverige.” Vägen till arbete – som försörjning och grund för värdighet – var för krånglig och svår.

Ska jag ta upp någon invändning mot filmen som sådan blir det tempot, som man hade kunnat skruva upp en aning utan att göra avkall på känslan, djupet och äktheten i dokumentationen av parets vardag. SVT-recensenten konstaterar att det inte är ”spännande hela tiden, ibland till och med helt händelselöst, men det är nog oundvikligt när man följer en kärleksrelation dokumentärt”. I övrigt består recensionen mest av lovord, men hon ger den inte mer än 3 poäng av 5. Jag ger den en 4:a.

(Utöver artiklar och recensioner finns också ett 14 minuter långt radioinslag där filmmakarna och Josefin intervjuas.)

Where everybody knows your name – som Cheers, fast bättre

40-årsfika hos gamla vännen M (eller 10-årsfika – eftersom hon är skottdagsbarn har hon födelsedag vart fjärde år). Hembakt och fotboll är vad man förknippar med henne, och man blev inte besviken.

Fikat hade börjat ganska tidigt på dagen och jag kom först efter jobbet, så gästerna höll på att droppa av och jag satt och fikade med de som återstod, M:s familjemedlemmar och en barnfamilj som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden. Barnfamiljen har också katt numera och jag står stand-by som kattvakt vid behov. Hoppas det uppstår snart.

Förutom att det var trevligt och gott slogs jag av det härliga i att man i en församling möts över generationsgränser. M:s mamma och hennes man pysslade och umgicks där i M:s lägenhet och det mest sannolika är att vänners föräldrar är sådana man tar i hand och presenterar sig för, men de här med i Korskyrkan. Jag behövde varken tala om vad jag hette eller vilket jobb det var jag just kommit farande från, med pendeltåg och buss från Vasastan ut till Bromsten i Spånga. När det var dags att gå och M:s mamma erbjöd sig att skjutsa mig till tunnelbanan behövde hon heller inte fråga vilken linje jag bor på. Däremot var det oklart om M:s lilla systerdotter kände igen mig, hon är ett av söndagsskolbarnen och jag vet precis vem hon är, men jag är en av alla kyrkans tanter, och dem kan man ju inte förväntas hålla koll på.

Kvällsjobb vid skylthyllorna

Äntligen – snö! Som stannar på marken! Ett tunt skikt, men ändå, jag får både den efterlängtade vinterkänslan (även om det är på tok för sent) och kontrasteffekten mellan de vajande palmer jag gick under häromdagen, klädd i något kort och blommigt, och ankomsten till jobbet via den lätt halkiga gångvägen längs Observatorielundens bergssida i ett hjälpligt vitt landskap. (Vanligtvis går jag inte till jobbet via Obsan, men nu hade jag haft ledig förmiddag och kom direkt från Centralbadet och 50 minuters massage, det bästa att lägga friskvårdspengen på. Nackdelen med massage före jobbet är att man behöver gå runt med massageolja som hamnat i håret.)

Att jobba till 21.30 en kväll i veckan är inget jag gör frivilligt, men det har sina fördelar. Mot slutet av kvällspasset brukar det vara lugnt i rotundan och jag kan ägna mig ostört ganska långa stunder åt en av mina stora passioner – bokskyltning. Här ses de ryska diktsamlingarna som stått framme under februari månad och snart ska bytas ut mot ett nytt tema. De kanske inte har försvunnit från poesiskylthyllan i en alltför rasande takt, men jag har definitivt behövt fylla luckor efter lånade böcker oftare än jag vågade hoppas. Som vanligt får jag en glädjekick varje gång en ålderstigen diktsamling av Pusjkin eller Brodsky, med skavt och omodernt omslag, får komma upp ur magasinet för första gången på länge och mot alla odds lockar en besökare till lån. Eller ännu hellre – en obskyr rysk poet jag aldrig hört talas om, men vars verk finns i våra gömmor, orörda sedan femton, tjugo år.

I mars ska kollegan M skylta med diktsamlingar med självbiografiskt innehåll. Nog för att det finns ganska många, men att söka fram dem är definitivt mer krävande än att samla ihop poesi på svenska översatt från ryska. Några snabba kommandon så spottar vår katalog fram en sådan lista. Hälsningar från en som kan knepen att göra det lätt för sig utan att det riktigt märks.

Poesin och poesipratarna är det bästa med att komma tillbaka till jobbet

När jag ansökte om semesterdagar till Teneriffa-resan lade jag till en extra ledig dag efter hemkomsten, det vill säga i dag, men så tänkte jag om, när jag insåg att det var den här dagen ”Månadens diktsamling” skulle äga rum. Jag hade förstås kunnat ta mig till biblioteket bara för att vara med på mitt favoritprogram vid lunchtid, men arbetsdagar som bryts av av en poesipresentation är sådana trevliga arbetsdagar.

Sedan fick jag dessutom en förfrågan om att ta emot en internationell grupp arkitekturstudenter från KTH och deras lärare under just den här förmiddagen, så efter några korta timmars sömn tog jag mig till jobbet och gick direkt och mötte studenterna vid huvudentrén, lotsade dem till sagorummet där läraren höll en introduktion, varefter vi gick vidare i publika delar och bakom kulisserna. Som tur var var jag mest dörröppnare och tillgänglig för frågor som kompletterade det den väldigt kunniga läraren berättade, men i min sömnighet försökte jag ändå ta in så mycket som möjligt av den detaljinformation som han delgav sina studenter. Medan jag under mina visningar brukar fokusera på att peka ut vackra detaljer och berätta underhållande anekdoter handlade det under den här rundturen om ledstänger, belysning och exakta originalkulörer på olika väggar. Något jag hört den här Gunnar Asplund-experten prata om tidigare, men som jag helt hade glömt, var hur man kan skilja mellan ursprungliga och nyare dörrpar på gallerierna i rotundan utifrån insidornas olika material. Nu ska jag lägga det på minnet.

Efter visningen stannade gruppen och pratade i styrelserummet och när klockan var kvart i tolv var jag tvungen att lämna dem för att hinna springa till Espresso House och köpa min obligatoriska varma choklad att ta med in i Poesibazaren. Det sorgliga med dagens program var att det var det enda som äger rum på Stadsbiblioteket under överskådlig tid. Fler ”Månadens diktsamling” är inplanerade under terminen, men på andra bibliotek. Kul för dem, trist för mig. Mer än trist. Tragiskt. Jag har verkligen älskat de här små, intima poesipresentationerna. Enkelheten och engagemanget.

Men det blev ett värdigt sista tillfälle. Hela fyra poesipratande kolleger satt som en – mycket informell och improviserande – panel med varsitt exemplar av diktsamlingen Ararat av den amerikanska uppburna poeten Louise Glück. Dikterna var starka, formmässigt lätta att ta till sig, men känslomässigt svåra. De som lästes upp kretsade kring familjerelationer, mellan förälder och barn och mellan syskon. En av dem hette ”Förlorad kärlek” – ”men jag kallar den ‘Vill bara gråta'”, sa Linda innan hon läste upp den. Hon nämnde också andra titlar hon hittat på själv, vilket ledde till en liten utvikning i samtalet om sätta sina egna titlar på annat än dikter, som tavlor och filmer. En förträfflig idé för den som på ett snabbt och enkelt sätt vill göra en personlig analys av ett konstnärligt verk.

Publiken vid ett genomsnittligt ”Månadens diktsamling” kan bestå av kanske åtta personer, varav ett par ur personalen, några äldre damer, någon äldre herre, någon yngre person. Tröskeln är låg och flera vågar lägga sig i, med frågor och kommentarer på alla nivåer. I dag hade vi en deltagare som såvitt jag förstod var bibliotekarie i Västerås – där Tranströmerpriset kommer att delas ut till Louise Glück senare i vår – och en annan kvinna satt med ett eget exemplar av Ararat på engelska. ”Månadens diktsamling” ska handla om en relativt ny bok och den här räknas eftersom den kom på svenska i fjol, men originalet kom redan 1990, och hon som satt med en sådan i handen blev tillfrågad om hon ville läsa ett par dikter högt. Det ville hon. Det blev ett väldigt fint inslag.

Jag uppskattar texterna som litteratur – även i svensk översättning – men som så ofta när det handlar om liv, död, mening och mellanmänskliga relationer kan jag inte relatera till själva livssynen. Mycket av det som lästes upp var vackert men otroligt sorgligt, och en av kollegerna sa att man får försöka läsa in ironi och distans för att inte föra över det sorgesamma till sig själv. Jag har försökt hitta ett smakprov som inte är alltför deppigt. Här är ett, de två första styckena i dikten ”Utseenden”:

När vi var barn lät våra föräldrar måla våra porträtt,
hängde sedan upp dem intill varandra över spiselkransen,
där vi inte kunde bråka.
Jag är den mörka, den äldsta. Min syster är blond,
det är hon som ser arg ut för att hon inte kan prata.

Det störde aldrig mig, att inte prata.
Det har just inte ändrat sig. Min syster är fortfarande blond, ser ut som på porträttet. Frånsett att vi nu är vuxna, vi har gått i analys: vi förstår våra uttryck.

Efter programmet gick vi till Mowglis kök, jag, tre av poesipresentatörerna, kollegan som suttit framför mig som åhörare och vår kollega ljudteknikern, som inte hade haft något att göra med det helt oförstärkta programmet, men fångades upp på vägen. Bibliotekspersonal som gillar poesi, musik, film och annat har mycket att prata om över bengalisk curry, naanbröd, mango lassi och röd dryck gjord på rosblad och lime. Kanske mest intressant var att bli uppdaterad angående det punkband som två av de närvarande är med i. Det tror man inte när man ser dem.

Sent svenskt semmelfika

Det var snö på Arlanda när vi kom fram och eftersom det är fettisdag bara måste dagen avslutas med en semla, trots att klockan är alldeles för mycket. Palmer och blå himmel är fantastiskt trevligt, men svensk februari är ändå svensk februari. Det ska vara råkyla, semlor och tulpaner (gärna fräschare än de här, som stått framme en dryg vecka).

Lånade skor

Förr eller senare måste jag köpa ett par gympaskor, men tills dess lånar jag av L när det behövs. De här har under veckan gått på klippor längs stormigt hav, på drivor av vissna blad på bananplantage och i dag varit en timme på hotellgym.

(Luft och sikt är mycket bättre i dag, men det syns på bilden att poolen ännu inte är sanerad efter gårdagens sandstorm.)

En våldsam calima

Så kom plötsligt en calima, sandstorm från Sahara. Tegelpannor har krossats, trafikskyltar hamnat i vägrenen, palmblad – och hela palmer – knäckts, solstolar vält ner i poolerna.

Förmiddagens stretchpass på hotellet, som skulle ha flyttats inomhus, till konferensrummet, fick ändå ställas in eftersom instruktörens nycklar till materialboxen hade flugit bort, och vi utgår ifrån att marknaden vi tänkt gå på också ställdes in. Inte ens de stormarknader vi försökte besöka istället hade öppet och polisen spärrade av vissa vägar för trafik. Svenska kyrkan i Los Christianos, däremot, hade öppet som vanligt, så där åt vi lunch och barnen hittade en lekhörna.

Bilden, som ser ut som ett gulnat vykort från 60-talet, är tagen vid besöket på Panorama, hotellet där mamma och pappa har bott ett tiotal gånger. Efter att ha sett Los Christianos och Panorama flydde vi sandvindarna och åkte tillbaka till vårt hotell, brorsan, svägerskan och jag gick på ett extrainsatt stretchpass i konferensrummet som ersättning för det inställda och sedan blev det hämtpizza och ett parti Exploding Kittens. Jag exploderade först och sedan mamma, medan proffsspelarna i barnfamiljen gick vidare.

Stretchinstruktören sa att den här caliman har tre gånger så mycket sand och tre gånger så starka vindar jämfört med en normal. I morgon är det vår sista dag innan vi åker hem tisdag morgon. Vi får se hur vädret utvecklar sig – och om flygtrafiken kommer igång.