Så kom plötsligt en calima, sandstorm från Sahara. Tegelpannor har krossats, trafikskyltar hamnat i vägrenen, palmblad – och hela palmer – knäckts, solstolar vält ner i poolerna.

Förmiddagens stretchpass på hotellet, som skulle ha flyttats inomhus, till konferensrummet, fick ändå ställas in eftersom instruktörens nycklar till materialboxen hade flugit bort, och vi utgår ifrån att marknaden vi tänkt gå på också ställdes in. Inte ens de stormarknader vi försökte besöka istället hade öppet och polisen spärrade av vissa vägar för trafik. Svenska kyrkan i Los Christianos, däremot, hade öppet som vanligt, så där åt vi lunch och barnen hittade en lekhörna.

Bilden, som ser ut som ett gulnat vykort från 60-talet, är tagen vid besöket på Panorama, hotellet där mamma och pappa har bott ett tiotal gånger. Efter att ha sett Los Christianos och Panorama flydde vi sandvindarna och åkte tillbaka till vårt hotell, brorsan, svägerskan och jag gick på ett extrainsatt stretchpass i konferensrummet som ersättning för det inställda och sedan blev det hämtpizza och ett parti Exploding Kittens. Jag exploderade först och sedan mamma, medan proffsspelarna i barnfamiljen gick vidare.

Stretchinstruktören sa att den här caliman har tre gånger så mycket sand och tre gånger så starka vindar jämfört med en normal. I morgon är det vår sista dag innan vi åker hem tisdag morgon. Vi får se hur vädret utvecklar sig – och om flygtrafiken kommer igång.