Poesin och poesipratarna är det bästa med att komma tillbaka till jobbet

När jag ansökte om semesterdagar till Teneriffa-resan lade jag till en extra ledig dag efter hemkomsten, det vill säga i dag, men så tänkte jag om, när jag insåg att det var den här dagen ”Månadens diktsamling” skulle äga rum. Jag hade förstås kunnat ta mig till biblioteket bara för att vara med på mitt favoritprogram vid lunchtid, men arbetsdagar som bryts av av en poesipresentation är sådana trevliga arbetsdagar.

Sedan fick jag dessutom en förfrågan om att ta emot en internationell grupp arkitekturstudenter från KTH och deras lärare under just den här förmiddagen, så efter några korta timmars sömn tog jag mig till jobbet och gick direkt och mötte studenterna vid huvudentrén, lotsade dem till sagorummet där läraren höll en introduktion, varefter vi gick vidare i publika delar och bakom kulisserna. Som tur var var jag mest dörröppnare och tillgänglig för frågor som kompletterade det den väldigt kunniga läraren berättade, men i min sömnighet försökte jag ändå ta in så mycket som möjligt av den detaljinformation som han delgav sina studenter. Medan jag under mina visningar brukar fokusera på att peka ut vackra detaljer och berätta underhållande anekdoter handlade det under den här rundturen om ledstänger, belysning och exakta originalkulörer på olika väggar. Något jag hört den här Gunnar Asplund-experten prata om tidigare, men som jag helt hade glömt, var hur man kan skilja mellan ursprungliga och nyare dörrpar på gallerierna i rotundan utifrån insidornas olika material. Nu ska jag lägga det på minnet.

Efter visningen stannade gruppen och pratade i styrelserummet och när klockan var kvart i tolv var jag tvungen att lämna dem för att hinna springa till Espresso House och köpa min obligatoriska varma choklad att ta med in i Poesibazaren. Det sorgliga med dagens program var att det var det enda som äger rum på Stadsbiblioteket under överskådlig tid. Fler ”Månadens diktsamling” är inplanerade under terminen, men på andra bibliotek. Kul för dem, trist för mig. Mer än trist. Tragiskt. Jag har verkligen älskat de här små, intima poesipresentationerna. Enkelheten och engagemanget.

Men det blev ett värdigt sista tillfälle. Hela fyra poesipratande kolleger satt som en – mycket informell och improviserande – panel med varsitt exemplar av diktsamlingen Ararat av den amerikanska uppburna poeten Louise Glück. Dikterna var starka, formmässigt lätta att ta till sig, men känslomässigt svåra. De som lästes upp kretsade kring familjerelationer, mellan förälder och barn och mellan syskon. En av dem hette ”Förlorad kärlek” – ”men jag kallar den ‘Vill bara gråta'”, sa Linda innan hon läste upp den. Hon nämnde också andra titlar hon hittat på själv, vilket ledde till en liten utvikning i samtalet om sätta sina egna titlar på annat än dikter, som tavlor och filmer. En förträfflig idé för den som på ett snabbt och enkelt sätt vill göra en personlig analys av ett konstnärligt verk.

Publiken vid ett genomsnittligt ”Månadens diktsamling” kan bestå av kanske åtta personer, varav ett par ur personalen, några äldre damer, någon äldre herre, någon yngre person. Tröskeln är låg och flera vågar lägga sig i, med frågor och kommentarer på alla nivåer. I dag hade vi en deltagare som såvitt jag förstod var bibliotekarie i Västerås – där Tranströmerpriset kommer att delas ut till Louise Glück senare i vår – och en annan kvinna satt med ett eget exemplar på Ararat på engelska. ”Månadens diktsamling” ska handla om en relativt ny bok och den här räknas eftersom den kom på svenska i fjol, men originalet kom redan 1990, och hon som satt med en sådan i handen blev tillfrågad om hon ville läsa ett par dikter högt. Det ville hon. Det blev ett väldigt fint inslag.

Jag uppskattar texterna som litteratur – även i svensk översättning – men som så ofta när det handlar om liv, död, mening och mellanmänskliga relationer kan jag inte relatera till själva livssynen. Mycket av det som lästes upp var vackert men otroligt sorgligt, och en av kollegerna sa att man får försöka läsa in ironi och distans för att inte föra över det sorgesamma till sig själv. Jag har försökt hitta ett smakprov som inte är alltför deppigt. Här är ett, de två första styckena i dikten ”Utseenden”:

När vi var barn lät våra föräldrar måla våra porträtt,
hängde sedan upp dem intill varandra över spiselkransen,
där vi inte kunde bråka.
Jag är den mörka, den äldsta. Min syster är blond,
det är hon som ser arg ut för att hon inte kan prata.

Det störde aldrig mig, att inte prata.
Det har just inte ändrat sig. Min syster är fortfarande blond, ser ut som på porträttet. Frånsett att vi nu är vuxna, vi har gått i analys: vi förstår våra uttryck.

Efter programmet gick vi till Mowglis kök, jag, tre av poesipresentatörerna, kollegan som suttit framför mig som åhörare och vår kollega ljudteknikern, som inte hade haft något att göra med det helt oförstärkta programmet, men fångades upp på vägen. Bibliotekspersonal som gillar poesi, musik, film och annat har mycket att prata om över bengalisk curry, naanbröd, mango lassi och röd dryck gjord på rosblad och lime. Kanske mest intressant var att bli uppdaterad angående det punkband som två av de närvarande är med i. Det tror man inte när man ser dem.

MDCXLIV Monoceros

IMG_0116

”Månadens diktsamling” som presenterades av kollegan P i Poesibazaren i dag var Monoceros av Jonas Ellerström. Romaner i form av prosapoesi brukar inte tilltala mig, men diktsamlingar i prosaform tycker jag om. Den här lilla boken består av miniberättelser, eller små tablåer, på olika teman och det var inte svårt att avgöra vilken som skulle bli min personliga favorit – ”Regnet i Ramallah”. (För att både regnväder och för mig främmande och spännande platser är oemotståndligt i min värld, var för sig eller på samma gång. Och så har ju titeln så fin allitteration och rytm.)

Dess första stycke: ”Hotellrumsfönstret är på utsidan täckt av ett fint nät, som buktar lite i morgonblåsten. Antagligen tjänar det till att hålla stadsduvorna borta. Sikten blir dålig och timmen är tidig; det är först med kikarens hjälp jag upptäcker att regnet faller tätt på skolans platta tak mittemot.”

Vad gör personen där? Vaken tidigt på morgonen på ett hotell? Med en kikare? Ingen aning, men när jag läser den korta skildringen blir berättaren snabbt jag själv och ett sammanhang börjar ta form.

Lika bra är ”Hundarna i staden”, om herrelösa hundar. Sista stycket: ”Natt efter natt iakttar jag det lilla fribrytarbandet på hotellgräsmattan. De håller överläggningar, gör expeditioner, återvänder och rullar ihop sig i en hög för att sova, vaknar, bråkar, somnar om. De lever sitt hårda, fattiga liv bäst det går och jag tycker mycket om dem.”

MMCDXCVI Månadens diktsamling om Ut i det o-lösa

Här ser det nästan ut som att Elias står och pratar med den unga danska poeten Signe Gjessing, men så är inte fallet. ”Månadens diktsamling” i Poesibazaren på Stadsbiblioteket inleddes med en liten film där Signe Gjessing pratar om sin poesi. Tror vi. Det var ingen som förstod vad hon sa, mer än något om att ”banka på träden”, vilket hon vid ett tillfälle också demonstrerar.

Hur som helst handlade dagens lunchprogram om diktsamlingen Ut i det o-lösa, utgiven av Modernista och i svensk översättning av Ann Jäderlund, en av Elias favoriter …


… som var på besök i Poesibazaren tillsammans med Magnus William-Olsson i våras, då samtalet också spelades in och las upp på Podpoesi.

Uppskattar verkligen att vi har en aktiv poesiscen. Men nu kommer pressen – kollegan Lars säger att jag bara får gå på tio ”Månadens diktsamling” innan jag leder en själv.

MCCCXXXIX ”Kristallskrift” eller ”Årets kanske smalaste kulturevenemang”

20131104-220139.jpg
Ibland arrangerar biblioteken så oemotståndligt smala evenemang. I kväll stod två poeter, en svensk och en norsk, och läste sina dikter inför publik på Almedalsbiblioteket i Visby, vilket samtidigt visades via Skype på Stadsbiblioteket i Stockholm och Arvika Bibliotek. Dan Gustavsson och Gunstein Bakke hade mycket olika uppläsningsstil, men upplevelserna blev ganska likartade, i och med att Dan Gustavssons dikter var så långsamma och abstrakta att man bara kunde sitta och lyssna på ordströmmen och Gunstein Bakkes nynorska så svårbegriplig för mina öron att hans dikter strömmade ungefär lika diffust. Den förstnämnda tilltalade mig mest (men på grund av språkförbistringen blir inte jämförelsen riktigt rättvis).

Vi var sju åhörare plus de två arrangörerna, mina kolleger Anders och Alice, i den trivsamt roströda Poesibazaren där programmet visades på skärm i form av en stor Skype-bild från Almedalsbiblioteket, en liten där vi själva syntes och en lika liten från Arvika, där kameran vette rakt ut i ett tomt utrymme där en bibliotekarie nervöst gick fram och tillbaka med jämna mellanrum (nämligen Mikael, som jag hade en del kontakt med för två år sedan, under sociala medier-kursen Delning). I Arvika hade man ljud från Almedalsbiblioteket men fick inte bilden att fungera, tråkigt nog.

Efter uppläsningarna gjorde kameran ett svep över publiken i Visby, där en och annan vinkade glatt, biblioteksbesökare till biblioteksbesökare på olika håll i landet. Under tiden greppade Alice mikrofonen och berättade om nästa samarrangerade program, om den indiske poeten och kompositören Rabindranath Tagore som tilldelades Nobelpriset i litteratur för 100 år sedan. 2 december är det alltså stockholmarna som har gästerna hos sig, medan Visby och Arvika visar programmet via Skype.

Läs om detta och övriga program i Poesibazaren här.

DCCCLVII Giannina Braschi om Drömmarnas imperium i Poesibazaren

20121009-000539.jpg
Giannina Braschi syns tyvärr inte där hon sitter mitt emellan sina två svenska översättare, Helena Eriksson och Hanna Nordenhök. Dessa tre gästade fullsatta Poesibazaren på Stadsbiblioteket i kväll, där de läste bitar ur samlingen Drömmarnas imperium, berättade om Gianninas författarskap och svarade på faktiskt ganska många publikfrågor.

Uppläsningarna var hörvärda och svaren på frågorna intressanta, till exempel när det gällde Gianninas skildring av 11 september. Hon var där när det hände, ett kvarter ifrån World Trade Center, och den känsla hon beskriver att hon hade var inte så mycket rädsla som samhörighet, hon var en del av ett kollektiv som strävade efter att överleva. Det påminner om en egenskap hos Anne på Grönkulla som jag alltid kommer tillbaka till, nämligen hennes förmåga att romantisera till och med livshotande situationer, som när hennes bästa väns lillasyster blir allvarligt sjuk. Precis allt går att betrakta från minst två håll. I hemska situationer kan man välja att se det poetiskt dramatiska i utsattheten, hjältemodet – eller känslan av samhörighet.

Jag fäste mig också vid svaret på frågan om hur det går till när hon skriver sina dikter, om hon skriver allt i ett svep eller sitter och filar länge. ”Allt i ett svep”, svarade Giannina. ”När jag skriver har jag tänkt och tänkt så länge att jag inte tål att tänka mer. Att skriva är det sista jag gör, inte det första.”

Härmed inte sagt att jag greppade allt som lästes och sas. Texterna och tankarna var svårgenomträngliga. Att Svenska dagbladets recensent tyckte detsamma är ett slags tröst.

CDLX Läs, köp och låna poesi

imageDet är inte alla som vet, men den som är intresserad av poesi, vill ta reda på vad det finns för spännande nyheter på området och köpa sig en diktsamling eller två till ett bra pris bör bege sig till det smala och småhemliga rummet på Stadsbiblioteket som heter Poesibazaren – eller Bibliotekets Bokbazar för poesi, det finns en bazar för skönlitteratur på Medborgarplatsens bibliotek.

Poesibazaren är ett ”showroom”, vilket innebär att böckerna som finns där inte kan lånas, och inte heller köpas, utan bara läsas på plats, men där finns också en skärm när man kan beställa diktsamlingar från Adlibris med 10 procents rabatt.

Mittemot Poesibazaren ligger ett lika smalt rum, tyvärr utan den varma inredning som grannen har, men med många fler böcker. Det är Stadsbibliotekets ordinarie poesiutbud, varav det allra mesta går att låna hem.

Bibliotekets Bokbazar har en slumrande blogg och en mer aktiv Facebook-sida, där det kontinuerligt dyker upp information om intressanta program.