Nu är det ganska många år sedan jag började färga håret. Det innebär att trots att jag bara färgar några centimeter utväxt åt gången är hela håret kemiskt behandlat sedan länge vid det här laget, och det har gjort det mer solkänsligt. Det har alltså blivit ganska blont, med en bred skala från mörkare upptill och ljusare nertill, så länge botten har färgats nära min naturliga hårfärg.
Men nu är det inte jag som bestämmer, jag är också sedan länge i händerna på min frisör. Mitt enda bestämda önskemål är att behålla en kall färg som är så naturlig som möjligt – de rödaktiga tonerna som lätt uppstår känns inte rätt på mig – och på sista tiden har frisören velat matcha de ljusa topparna, som dessutom utsatts för ganska mycket sol utanför Sverige, med ljusare färgning. Resultatet är att jag nu är nästan lika blond som på lågstadiet.
Ja. Jag ville egentligen bara säga att jag var hos frisören i morse och håller på att vänja mig vid ytterligare en skiftning.
När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”
Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.
Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.
Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.
I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)
Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer, om Vietnamkriget. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.
Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.
För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).
För två veckor sedan, när min bror och jag hade trotsat sandstormen på Teneriffa och stod på en pizzeria och väntade på att våra hämtpizzor skulle bli klara, frågade han hur lång tid jag trodde det skulle ta innan Sverige skulle ha ett coronaproblem på allvar. Det hade då börjat rapporteras från norra Italien, vilket kändes nära i förhållande till de drabbade områdena i Asien. Jag sa två veckor. Man inser att det kommer att eskalera vidare, men nu är vi här.
Eftersom bibliotekariejobbet innebär en hel del kvällar och helger bakom informationsdisken eller i programarrangörsrollen fick jag under en period svårt att ta mitt ansvar i den servicegrupp jag då var med i i Korskyrkan. Det går visserligen ganska många veckor mellan de tillfällen då man ska vara med och utföra städning, fikafixande och annat, men uppgifterna krockade alltför ofta med jobbet. Därför var jag utan grupp ett tag, men så gjordes någon genomgång av oss servicegruppslösa församlingsmedlemmar och plötsligt hade jag satts in i en, grupp 10. I just den gruppen är man antingen städare eller ansvarig för servicen i samband med gudstjänst och jag blev städare. Även städansvaret är uppdelat och jag blev tilldelad Skattkammaren, lekrummet för de minsta kyrkbesökarna, och rummen runtomkring där på källarplanet. Det gjorde hela skillnaden. Kan jag inte komma på kvällstid när grupp 10 har sin städmåndag kommer jag vid en annan tidpunkt och vet precis vad jag ska göra (nämligen dra en dammsugare av industrimått ner för källartrappan, städa två toaletter, plocka förlupna leksaker med mera).
Men det finns alltid specialfall. I går – söndagen under vår grupps servicevecka – behövdes extra krafter i köket, eftersom det inte bara skulle ordnas med kyrkkaffe utan också lunch inför eftermiddagens årsmöte, så trots att jag gjort min städinsats i veckan fick jag rycka in och preppa potatissallad, rostbiff och falafel. Den som organiserat servicen hade nog tagit i lite extra, det var fullt av medhjälpare både före och efter gudstjänsten. Just den här söndagen skulle rekordmånga barn barnvälsignas – sex familjer med en eller flera telningar stod på estraden – och kyrksalen var också rekordfull av gudstjänstdeltagare, så det var kanske bra att vi också var en stor servicegrupp, men efter att ha dragit mitt lilla strå till stacken och sett till att allt var redo inför serveringen kunde jag snart själv sätta mig och äta. Mittemot satt en pappa med dotter som jag inte träffat förut och en annan flicka i samma ålder, omkring sju. Flickorna förde en fascinerande konversation om potatissallad kontra kanelbullar. Få skulle komma på att jämföra dessa entiteter. Sedan kunde jag med hyfsat gott samvete lämna disken till de andra, eftersom jag till råga på allt skulle vara justerare och behövde vara med på årsmötet från början till slut.
Nu dröjer det nio veckor innan det är vår tur igen. Måtte det inte sammanfalla med någon tillställning med rekordpublik. Eller jo, det kanske det skulle vara värt.
Jag har helt glömt sammanhanget, men för en tid sedan läste jag om någon hotellrestaurang i något land och började fundera på vilka sådana vi har i Stockholm. Jag känner bara till de självklara och ett fåtal till och började googla. Högt upp i någon lista kom Bonnie’s på Bank Hotel. Jag frågade JF om hon ville testa deras brunch en lördag och det ville hon tillräckligt gärna för att offra en del av gårdagens linedancepass.
Rörelsen i lokalen när vi just kommit dit stod mestadels personalen för, det var bara två sällskap som diskret satt vid sina bord, men det ändrades snart. Efter den lilla research jag gjort hade jag sagt till J att det verkar ganska posh och att gästerna kanske utgörs av ”kostymer”. ”Ja. Eller barnfamiljer”, sa JF. Hon hade mer rätt än jag. Vid en grupp väninnor mitt i mitt synfält stod en barnvagn och vid ett längre bord vid sidan om oss satt ett flertal par med två småttingar som hivades runt i sällskapet. Men stämningen hölls på en milt festlig nivå, inget skrik och spring under kristallkronorna.
Våra klassiska brunchmackor var goda, men det är desserten jag kommer att minnas. Vi funderade länge. Glass? Crème brûlée? Till slut bestämde vi oss för ”Smash the piggy bank”, en dessert för två. Den var en hel liten upplevelse. En bricka med diverse små skålar placerades på en ställning vid vårt bord och de olika ingredienserna spreds ut på ett fat grundat med vaniljparfait. Innan kolasåsen hälldes över skulle JF och jag med gemensamma krafter slå sönder en guldglänsande chokladspargris, fylld med maränger och annan knaprig topping i rött och guld. Det framgår inte riktigt på bilden hur stor portionen är. Vi orkade inte allt.
Utformningen av damrummet (fast här var det damernas och herrarnas i ett) är också en viktig faktor vid utvärdering. Väl godkänt på den punkten med.
Titeln VOGUE, The Arab Issue anspelar på en upplevelse Hajjaj hade när han som engelsktalande hjälpte en vän i vars hus ett stort modemagasin gjorde en plåtning. Då insåg han att ingen av alla som deltog i form av make up-artister, modeller, fotografer m. fl. hade något med Nordafrika att göra. Alla var influgna och den vackra bakgården enbart en exotisk back drop. Då bestämde han sig för att göra en egen modeplåtning full av lokala modeller, design och kulturell kontext. En av serierna som han nu stolt visar på Fotografiska.
Jag måste komma tillbaka! Tog bara en snabb titt på den här utställningen med verk av den marockanska fotografen Hassan Hajjaj, en färgexplosion av modebilder och porträtt som jag med tanke på titeln trodde faktiskt hade att göra med Vouge, men det är tydligen snarare en satir. Och ramar med små konserver! Och kolla tapeten i hissen!
Utställningen visas, som tur är, ända till 7 juni.
De få dagarna med snö i februari fick den psykologiska effekten att jag uppskattar vårigheten i mars på ett helt annat sätt. Vi hoppade inte över någon årstid trots allt, inte riktigt i alla fall.
Så var Östermalmshallen öppen igen efter renoveringen. Jag råkade se någon rad om återinvigning på Facebook och jag råkade ha tid att komma förbi, så det var inget jag räknat ner till, men jag kunde ju låtsas vara en stamkund som äntligen får återuppta min rutin att köpa mat i Hallen. Mest frekventa besök gjorde jag under åren på Sture bibliotek, då det blev en del ta-med-luncher och några enstaka sitta-ner-luncher.
Det som slog mig mest var just de fina restaurangdelarna på flera håll i lokalen, väldigt inbjudande och flotta för att vara insprängda i en saluhall.
För tre veckor sedan ledde jag terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter”, om The White Tiger av Aravind Adiga, och den här veckan blev det två cirkelträffar, en med kollegan J om årets Stockholm läser-bok, Carina Rydbergs Den högsta kasten (vi har två ytterligare tillfällen inplanerade), och en med privata cirkeln, om Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
Ska jag rangordna utifrån innehåll uppskattade jag The White Tiger mest av dessa tre väldigt olika romaner, trots en del jobbigt, stötande och politiskt tveksamt innehåll. Den beskriver ett Indien som lever upp till alla ens fördomar om lågkastigas starkt begränsade människovärde, släktens överdrivna äktenskapskontroll, fiffel och fusk för att överleva dagen eller tjäna ännu några miljoner rupier. Men så är den också så där underhållande som jag hoppades att den skulle vara. Skruvad och bitsk.
Kombinationen av igenkänning och det fullständigt främmande var optimal under min läsning. Mina korta men intensiva möten med Indien – två besökta orter är med i boken – gav ett försprång, men det som var bekant var inte bara sådant jag sett och upplevt på plats. Huvudpersonen säger att han utifrån sitt livs historia vill berätta hur man blir en bra indisk entreprenör, och han rör sig från barndomens kontakt med Ganges heliga men omåttligt förorenade vatten (som man sett på TV, även om man inte varit där) till storstadens callcenterkontor (som man också hört talas om i media). Däremellan gör han en klassresa på absurda vägar och gör de mest befängda bekantskaper. De flesta vill honom inte väl och han har själv heller inga problem att offra människor på vägen – bokstavligen.
Styrelserummet var bokat till ett annat möte, så jag fick ta gruppen till det näst bästa rummet på Stadsbibliotekets administrativa plan, nämligen det så kallade ”runda rummet” (det är inte runt, men där finns ett runt bord). Nästan alla var väldigt pratsugna och ungefär halva styrkan hade varit i Indien och ville gärna dela med sig av sina erfarenheter och intryck. Vi pratade mycket om moral och hierarkier mellan människor, social kontroll, manipulation och förtryck. Det är lätt att koka ner bokens handling till den typen av allvarliga frågor, men samtidigt tyckte jag ju att läsupplevelsen var så rolig. Det verkar inte riktigt som att de andra höll med. Jag kanske har konstig humor.
En given koppling mellan The White Tiger och Den högsta kasten är att den senare delvis också utspelar sig i Indien, ungefär halva boken om inte mer, men skildringarna är så enormt olika att jag knappt associerar den ena bokens handling med den andra alls.
Jag och min medledare J har haft svårt att locka folk till våra tre Stockholm läser-cirkelträffar på Stadsbiblioteket – vi konkurrerar både med oss själva och varandra inom Stockholms stadsbibliotek, även om underlaget egentligen borde finnas i Stockholm för ganska många boksamtal – så den här gången hade vi bara två deltagare. Jag är väl bekant med båda, eftersom de var stammisar på Sture biblioteks läsecirkelträffar i flera år.
Det knepigaste med att ha en läsecirkel om romanen Den högsta kasten är att den redogör för verkliga händelser bland verkliga, namngivna – och ofta välkända – personer och därmed inte låter sig diskuteras utifrån vanliga romanfrågeställningar. Varför låter författaren advokaten Rolf vara så avvisande gentemot Carina efter att hon förklarat honom sin kärlek? hade man kunnat fråga, om inte författaren och bokens Carina varit samma person och Rolf en verklig Stockholmsadvokat som liksom Carina under 90-talets mitt frekventerade krogen PA & Co, där de lärde känna varandra. Står det att han var avvisande får man alltså anta att han var det och istället diskutera varför Carina väljer att så öppenhjärtigt beskriva sin olyckliga kärlek, hur mycket av hennes beskrivning av till exempel Rolfs beteende som är hennes subjektiva uppfattning – eller om hon trots allt förvrängt verkligheten för att den ska passa romanen. För Den högsta kasten utger sig inte för att vara en självbiografi eller ett reportage, utan just en roman.
Vi behövde i alla fall inte överrumplas av den genreproblematiken under cirkelns gång, med tanke på att vi cirkelledare skrivit den nya pocketutgåvans bokcirkelfrågor och alltså redan vänt ut och in på boken – grundligt – och formulerat diskussionsämnen som är anpassade till bokens speciella form. Under träffen kom vi bland annat in på bilder och symbolik, som är extra kul att prata om med vana, uppmärksamma läsare. Att episoden om att döda korpar och den om att rädda fjärilar var varandras spegelbilder hade inte gått dem förbi (och det var ett grepp jag reflekterade över först vid andra läsningen).
Även mötet om den tredje boken, Jag for ner till bror, ägde faktiskt rum på Stadsbiblioteket. Hittills har min privata bokcirkel alltid träffats på caféer, men så frågade jag dem om de var intresserade av en visning med påföljande cirkelträff på min arbetsplats, och det var de. Så vi tog en snabb titt på lite inredningsdetaljer och konst och gick i några hemliga utrymmen innan vi pratade om boken – i fina Styrelserummet, förstås.
Jag for ner till bror, första delen i romantrilogin om syskonen Kippo, blev ju enormt hyllad när den kom 2018 och man får en särskild känsla när man väl läst en sådan bok och plötsligt vet vad det är alla snackar om. Efter alla dessa år av cirklande tycker jag fortfarande lika mycket om att dela mina läsintryck och brukar kunna babbla på hur länge som helst, men jag verkar få svårare och svårare att avgöra vad jag egentligen tycker, och det gäller inte minst när jag på förhand tagit del av många andras åsikter. Hur känner jag inför den här historien som forsade fram mellan pärmarna, full av våld, hemligheter och äktsvensk landsbygdsvardag? Jag köpte inte allt, men blev aldrig less. Våldsskildringarna var groteska, men språket imponerade. Vill jag ha mer? Jag vet inte.
Två i gruppen hade redan läst nästa del, men vi höll samtalet till del ett, om Janas återkomst till hemorten Smalånger någonstans i Västerbotten (bara författaren vet var, om ens hon) och hennes utforskande av invånarnas kollektiva minne. Ibland minns de olika och vissa ljuger, men Jana frågar vidare och den historia som rullas upp visar sig vara hennes egen. När nu dessa berättelser ur det förflutna ska komma i dagen, hur ska de nå Jana och oss läsare? Jo, hon hittar inte bara tillbaka till sin bror och sina grannar, hon får också jobb i hemtjänsten och därmed dagliga doser historiskt skvaller. Jag måste erkänna att jag trots all brutalitet lät mig dras med i handlingen, men märker man att man läser vissa omständigheter som författartrick snarare än naturligt händelseförlopp är det trots allt ett tecken på distans.
Under en välfungerande läsecirkelträff är det lika intressant att få bekräftelse som att bli emotsagd och förutsättningen är att alla vill och vågar vara uppriktiga. Den av oss som tyckte minst om boken, och som uppenbarligen inte rycktes med alls, sa att hon skulle ha gett upp på sidan 60 om det inte varit en bokcirkelbok. Den som tyckte mest om boken, en helt ny medlem, hyllade den helt oberörd av den kritik som bland annat kom från mig. Och min kritik blev också bemött av en som såg annorlunda på det beteende bland byborna som jag uppfattade som extremt och knappast trovärdigt. Det extrema i att i Bullerbyaktiga Vaxholm få reda på att en granne går runt beväpnad kan jämföras med samma information i en utsatt betongförort, sa hon för att sätta Smalångers självmordsnormalisering i perspektiv. Det ligger något i det.
Från ett myllrande Indien till Stockholms krogvärld, därifrån till en liten påhittad västerbottnisk ort och vidare vart då? Vart som helst. Det är det fina.
Jag ligger efter med bytet av bildspel på Stadsbibblans entréplan, där jag utlovar att mars månads tema är ”Stockholm i färg”. Anledningen är dålig planering och inget annat, själva jobbet är visserligen tidskrävande, men att se på bilderna är fantastiskt. Jag söker igenom Stockholmskällans foton från 1920- och 30-tal och stoppar in de lämpliga färgbilder jag hittar i bildspelet. De är få, förstås, i förhållande till de stora mängderna i svartvitt, och kvaliteten sisådär. Men titta bara på den här, tagen av Gustaf W:son Cronquist i Tessinparken 1936.
Kanske läser mannen på parkbänken bioannonserna – ”Kameliadamen” med Greta Garbo och ”Moderna tider” med Charlie Chaplin hade svensk biopremiär det här året – eller det senaste om Salaligan, som både begick sitt femte och sista mord och åkte fast under juni månad (och är representerade på Polismuseets utställning som jag såg i söndags). Kanske läser han om den politiska utvecklingen i Europa, men andra världskriget vet han inget om.
Gatan är kantad med toppmodern funkis, men Karlaplans tunnelbanestation, som i dag ligger där i närheten, kom inte till förrän 31 år senare.
Theomis 