Eftersom bibliotekariejobbet innebär en hel del kvällar och helger bakom informationsdisken eller i programarrangörsrollen fick jag under en period svårt att ta mitt ansvar i den servicegrupp jag då var med i i Korskyrkan. Det går visserligen ganska många veckor mellan de tillfällen då man ska vara med och utföra städning, fikafixande och annat, men uppgifterna krockade alltför ofta med jobbet. Därför var jag utan grupp ett tag, men så gjordes någon genomgång av oss servicegruppslösa församlingsmedlemmar och plötsligt hade jag satts in i en, grupp 10. I just den gruppen är man antingen städare eller ansvarig för servicen i samband med gudstjänst och jag blev städare. Även städansvaret är uppdelat och jag blev tilldelad Skattkammaren, lekrummet för de minsta kyrkbesökarna, och rummen runtomkring där på källarplanet. Det gjorde hela skillnaden. Kan jag inte komma på kvällstid när grupp 10 har sin städmåndag kommer jag vid en annan tidpunkt och vet precis vad jag ska göra (nämligen dra en dammsugare av industrimått ner för källartrappan, städa två toaletter, plocka förlupna leksaker med mera).

Men det finns alltid specialfall. I går – söndagen under vår grupps servicevecka – behövdes extra krafter i köket, eftersom det inte bara skulle ordnas med kyrkkaffe utan också lunch inför eftermiddagens årsmöte, så trots att jag gjort min städinsats i veckan fick jag rycka in och preppa potatissallad, rostbiff och falafel. Den som organiserat servicen hade nog tagit i lite extra, det var fullt av medhjälpare både före och efter gudstjänsten. Just den här söndagen skulle rekordmånga barn barnvälsignas – sex familjer med en eller flera telningar stod på estraden – och kyrksalen var också rekordfull av gudstjänstdeltagare, så det var kanske bra att vi också var en stor servicegrupp, men efter att ha dragit mitt lilla strå till stacken och sett till att allt var redo inför serveringen kunde jag snart själv sätta mig och äta. Mittemot satt en pappa med dotter som jag inte träffat förut och en annan flicka i samma ålder, omkring sju. Flickorna förde en fascinerande konversation om potatissallad kontra kanelbullar. Få skulle komma på att jämföra dessa entiteter. Sedan kunde jag med hyfsat gott samvete lämna disken till de andra, eftersom jag till råga på allt skulle vara justerare och behövde vara med på årsmötet från början till slut.

Nu dröjer det nio veckor innan det är vår tur igen. Måtte det inte sammanfalla med någon tillställning med rekordpublik. Eller jo, det kanske det skulle vara värt.