För ett par veckor sedan fick jag frågan om att vara mötesledare under en av Korskyrkans gudstjänster, vilket just nu innebär att stå framför en kamera och spela in en påa och en ava med vissa givna beståndsdelar, om vem det är som predikar, att man kan få förbön över telefon och några andra saker. Man gör det två och två, Anders blev min mötesledarkompis och gudstjänsten visas på Facebook under midsommarhelgen, men spelades in i dag. Efter att ha haft några sådana här inspelningstillfällen tycks pastor/inspelningsledare Jessica, pastor/tekniker Richard med flera engagerade ha arbetat fram en strikt och effektiv ordning, med flera korta predikningar på raken, flera påor och avor på raken och lovsångsinslagen inspelade vid något annat tillfälle, varpå det hela klipps ihop till ett antal gudstjänster, ungefär trekvart långa.
Anders och jag gjorde precis som planerat – ställde oss framför kameran, satte vårt bidrag på första försöket, klart. Precis som inspelningsledaren ville ha det. ”Planerat” är förresten att ta i, vi hade hörts kort på Messenger innan. Det kanske inte blev perfekt, men i sammanhanget var vi proffs.
Jag har aldrig tidigare följt dödsfallsstatistik i realtid, men den här grafen, över avlidna i covid-19 i Sverige, tittar jag på regelbundet. Hade jag börjat i mars hade jag väl gått under av den sorgliga verkligheten, men just nu pekar det i alla fall åt rätt håll.
Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.
Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen är roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.
När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)
P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.
Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.
Vi ser ut som sportkommentatorer, men ska här strax börja prata om böcker i Stadsbibliotekets styrelserum. Det blev kanske inte den proffsigaste livesändningen som gjorts på Facebook, men i går blev den i alla fall genomförd, vår debut i det här formatet, ”Litteratur med Thorburn & Sporrenstrand”. Temat var ett slags internationell fruktsallad och stilen lätt kultursnobbigt dryg. Vi hade i alla fall roligt och fick prata om bra böcker.
Jag fortsätter att jobba med poesiskyltning utan att veta särskilt mycket om poesi. Nu har jag kollat upp tre priser som delas ut till poeter, nämligen Erik Lindegren-priset, Gerard Bonniers lyrikpris och Cikadapriset, och ställt fram diktsamlingar av prisernas mottagare. Om inte annat lär jag mig något själv av de här skyltningarna.
Även om förra Distansfilmklubbsfilmen LW och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.
Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en trovärdigt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.
Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg förlagan Clark Olofsson ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.
Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.
Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort Norrmalmstorgsdramat till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser av själva dådet. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.
Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.
Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.
Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.
I går gjorde jag en paj med lök och oliver och lyssnade på Justin Robinson-skivan ”Just in Time”. Jag vet inte exakt varför, men lök- och olivpaj förknippar jag med Uppsala och med min syster, förmodligen för att hon gjorde en sådan någon gång när jag var och hälsade på henne på Dragarbrunnsgatan, i den lilla lägenhet som jag själv sedan skulle komma att bo i i nästan nio år. Att ”Just in Time” påminner om min Uppsala-tid är desto mer givet, jag köpte den efter provlyssning i lurar på en skivbörs, möjligen på Sysslomansgatan. Det var 90-tal och Spotify-eran var fortfarande en bra bit bort. Efter att ha fötts upp på jazz fusion hade jag fått smak för jazzigare jazz och arrangerade min egen utbildning i genren genom slumpvisa skivköp.
Jag kollar ”Just in Time” på Allmusic.com och informeras om att stilen är ”hard bop” eller ”post bop” och att låtarna spelades in 13 och 14 augusti 1991. Det är en märklig tanke att den här skivan ens fanns innan jag fick tag på den några år senare och att andra lyssnare förknippar den med andra platser och sammanhang. Få med studentliv i Uppsala, gissningsvis.
Något jazzlyssnarproffs kommer jag aldrig att bli, men av någon anledning lyssnade jag på just de här åtta låtarna så flitigt att jag lärde mig alla krumbukter utantill och den inte alldeles lättillgängliga musiken blev lika självklar i mina öron som vilka radioplågor som helst. Jag kan spela upp bitar av skivan i huvudet när jag vill. Vad jag egentligen tyckte om den i början – när den låg på en av platserna i min rassliga cd-växlare för fem skivor – har jag glömt. Jag utgår ifrån att lyssnandet då var mer intressant än njutbart, men nu och sedan länge är Justin Robinsons debutskiva en musikalisk motsvarighet till comfort food.
Tillgång till vård på nära håll är bra och i brist på det bra vägar och transportmöjligheter. Och i brist på det? Motorcykelambulanser! Det är säkert ingen vidare upplevelse att skjutsas i vagn efter en motorcykel genom svår terräng på väg till sjukhuset, men det är en fiffig lösning på problemet.
Det blev en slant till PMU:s satsning på mc-ambulanser för gravida kvinnor och ett gåvobevis till mamma som mors dagspresent.
På Petite France jobbar en före detta kollega, en av de dåvarande medarbetarna på Stockholms stadsbiblioteks dåvarande marknadsavdelning. Nu omger hon sig istället med franskt bröd och överdådiga bakelser, som den här showstopparen.
Går jag till Petite France brukar det antingen vara för en kompisfrukost eller för att köpa med mig ett dyrt men gott levainbröd, men den här gången ville jag ha biogodis till kvällens distansfilmklubb. Den före detta kollegan var på plats i dag, vi pratade en stund, jag hade sneglat på en vaniljbulle men följde hennes rekommendation och tog chokladbakelsen. Väldigt lyxig. Skulle jag ändra på något vore det det sockerlagsliknande blanka som man kan ana innanför guldströsselkanten på bilden, men själva chokladkrämen var riktigt läcker.
För några veckor sedan uppmanades vi i Korskyrkan att skänka en extra slant till ett arbete för och med utsatta kvinnor i Aten som vi är indirekt delaktiga i genom ett missionärspar. Vi var många som öppnade våra plånböcker och det blev ett ordentligt bidrag till Threads of Hope, som under coronakrisen har varit tvungna att sätta verksamheten på paus. De kvinnor som genom företaget får yrkesträning och arbete har därmed fått stå utan inkomst. Det är så klart bara ett exempel av väldigt, väldigt många just nu, men arbetslöshet slår hårdare mot vissa än andra.
Stötta gärna arbetet genom att köpa en fin tygväska, ett par grillvantar eller något annat från Threads of Hopes butik! Bra presenter!
Theomis 