Distansfilmklubb: What Happened, Miss Simone?

Någon gång i tonåren upptäckte jag ”Don’t Smoke in Bed” med Nina Simone, den klassiska inspelningen från debutskivan som kom 1958 (vilket jag kollade upp just nu och knappast visste då), med ackompanjemang mest i pauserna mellan långsamt sjungna strofer – låten växlar mellan Nina Simones själfulla röst och effektfullt pianospel. Jag vet inte vad man ska kalla genren. Det är som ett litet musikaliskt drama i ödesmättad moll. Jag minns att pappa och brorsan inte såg storheten alls.

I övrigt har jag inte varit en så väldigt trogen Nina Simone-lyssnare, jag kan mest hitsen, men har ändå alltid sett henne som en av artisterna jag gillar. Därför blev jag enormt förvånad under kvällens Distansfilmklubbsfilm, ”What Happened, Miss Simone?”. Att hon var ett pianospelande underbarn och att Nina Simone är ett taget artistnamn är den typen av information man inte nödvändigtvis känner till om en artist och kan bli upplyst om i en dokumentärfilm, men engagemanget i medborgarrättsrörelsen, hennes psykiska instabilitet, det dysfunktionella äktenskapet, perioden i Liberia – det var som att hela Nina Simones liv var löpsedelsstoff och jag har missat alltihop. Det mesta av det spektakulära var sorgligt snarare än upplyftande, men intressant och på det hela taget väl skildrat i filmen.

L var lika överraskad av innehållet som jag och efter filmen diskuterade vi hur lite vi visste om hur lite vi visste om Nina Simone.

Just in Time – min favoritjazz

I går gjorde jag en paj med lök och oliver och lyssnade på Justin Robinson-skivan ”Just in Time”. Jag vet inte exakt varför, men lök- och olivpaj förknippar jag med Uppsala och med min syster, förmodligen för att hon gjorde en sådan någon gång när jag var och hälsade på henne på Dragarbrunnsgatan, i den lilla lägenhet som jag själv sedan skulle komma att bo i i nästan nio år. Att ”Just in Time” påminner om min Uppsala-tid är desto mer givet, jag köpte den efter provlyssning i lurar på en skivbörs, möjligen på Sysslomansgatan. Det var 90-tal och Spotify-eran var fortfarande en bra bit bort. Efter att ha fötts upp på jazz fusion hade jag fått smak för jazzigare jazz och arrangerade min egen utbildning i genren genom slumpvisa skivköp.

Jag kollar ”Just in Time” på Allmusic.com och informeras om att stilen är ”hard bop” eller ”post bop” och att låtarna spelades in 13 och 14 augusti 1991. Det är en märklig tanke att den här skivan ens fanns innan jag fick tag på den och att andra lyssnare förknippar den med andra platser och sammanhang. Få med studentliv i Uppsala, gissningsvis.

Något jazzlyssnarproffs kommer jag aldrig att bli, men av någon anledning lyssnade jag på just de här åtta låtarna så flitigt att jag lärde mig alla krumbukter utantill och den inte alldeles lättillgängliga musiken blev lika självklar i mina öron som vilka radioplågor som helst. Jag kan spela upp bitar av skivan i huvudet när jag vill. Vad jag egentligen tyckte om den i början – när den låg på en av platserna i min rassliga cd-växlare för fem skivor – har jag glömt. Jag utgår ifrån att lyssnandet då var mer intressant än njutbart, men nu och sedan länge är Justin Robinsons debutskiva en musikalisk motsvarighet till comfort food.

MDLXXXIX Noir & Blanc på Dansmuseet och Monsieur Chocolat på Victoria

Efter gudstjänsten i Korskyrkan sprang – bokstavligen – Sofia och jag iväg för att hinna till Dansmuseet och veckans visning av utställningen ”Noir & Blanc – den svarta vågen i 1920-talets Paris”. 13.00 på söndagar kan man bli vallad i lokalerna av en guide som berättar om bilderna och utställningsföremålen, som var av mycket blandad art. Det var foton, reklam, afrikanska masker, statyetter, kläder, filmklipp, varav vissa med ljud, alltihop i en vackert ljussatt underjordisk lokal.

”Louis Armstrong och hans Hot Harlem Band – Vid pianot hans hustru Alpa” står det i utställningens informationsblad. Med Alpa menar de Alpha, född Smith, Louis Armstrongs fru nummer tre av fyra. Men det är inte hon, det är Lil Harding, fru nummer två. Och bandet är King Oliver’s Creole Jazz Band.

Tidstypiskt mode är alltid roligt, särskilt när det är äkta vara.

Trots att många av namnen och fenomenen från den här tidiga jazzeran var bekanta visste jag inte mycket om hur hett det afrikanska och afroamerikanska var i Paris just då. Joséphine Baker tog upp en ansenlig del av utställningen, den amerikanska, lätt mörkhyade artisten som gjorde succé i Frankrike och senare blev fransk medborgare. I en presentationstext på väggen stod att hon spelade ”en viktig roll” i strävan mot ”kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet”, men det guiden berättade om var hur jobbigt hon tyckte det var att uppträda topless. Utan att vara påläst på Joséphine Baker tror jag mer på guiden, att det han berättade motsade utställningstexten och att det inte är ovanligt med en sådan typ av tillrättaläggande vinkling, inte nu och kanske inte heller då. När kvinnor visas upp avklädda offentligt blir vi på ett effektivt sätt fråntagna vår värdighet, och jag är övertygad om att vi inte har något att vinna på en påklistrad frigörelseetikett i sådana sammanhang, tvärtom. När det gäller Joséphine Baker visades hon i utställningen både upp halvnaken enbart iklädd ett slags nät av glittrande stenar – alltså som klassisk pinuppa – och topless i den numera ikoniska kjolen av bananer – vilket väl snarare var ett svar på Paris intresse för naturbarnet från Afrika. Det senare ser vi i dag som klockren, osund exploatering. Det förra – tja, det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om man i det fotot väljer att se en stark, vacker kvinna som vågar gå emot frigida hämningar och visa upp sig. Utställningshäftet har den bilden på framsidan. Det gjorde mig illa till mods redan från början och jag tar guidens ord som en bekräftelse på den magkänslan.

Och det fanns mer att bli nedslagen av, särskilt historien bakom den musik och den dans som skildrades, där det framgick hur de växt fram utifrån de amerikanska slavarnas desperata situation, för att inte tala om skärmen där man kunde se och höra Billie Holiday sjunga den gruvliga ”Strange Fruit”.

På en av väggarna fanns tre stora fotografier av Rafael Padilla, en kubanskfödd mörkhyad man som såldes som slav i sin barndom, hamnade i Spanien, flydde från sin ägare och så småningom började uppträda som clown. I Paris gjorde han stor succé under artistnamnet Chocolat. Vi fick höra att det gjorts en film om hans liv, ”Monsieur Chocolat”, som verkade intressant och som går på bio just nu.

När visningen var över och vi hade tittat så mycket vi ville åt vi en sen lunch på restaurangen som sitter ihop med museet, Bistro Rolf de Maré – trivsamt, franskt – och pratade vidare om filmen. Det vore kul att se den. Vi tittade på klockan. Den skulle snart börja på Victoria. Vi samlade snabbt ihop oss och jag upptäckte att jag saknade mina handskar, så vi gick och letade på museet men utan resultat, strunt i dem, vi sprang, för andra gången i dag, längs gatan för att ta tunnelbanan från Gamla stan till Medborgarplatsen. In på Victoria kom vi med andan i halsen, jag hittade mina handskar i handväskan, vi betalade snabbt och gick in i salongen, där vi på en rad längre fram såg en kvinna som varit på samma visning som vi.

Filmen var både gripande och hemsk, jag kan inte bestämma mig för om hoppet eller hopplösheten vägde tyngst. Den beskrev framför allt relationen mellan Rafael Padilla och George Footit, den clown han bildade en framgångsrik duo tillsammans med, och var väldigt estetiskt tilltalande som kostymdrama i Paris under la belle époque. Den starkaste känslan efteråt var – helt enligt filmskaparnas avsikt, förmodligen – att man fått ta del av ett människoöde som, trots att det fallit i glömska, var fullständigt banbrytande i sin samtid och dessutom rena rama äventyrsberättelsen, men den fantasin sprack lite i sömmarna efter läsning på Wikipedia, där det framgår att Rafael Padillas liv och verk modifierats ganska kraftigt, för filmdramaturgins skull, får man anta. Som ganska många gånger tidigare undrar jag varför. Blir det en bättre historia när vi får se den unga Rafael bevittna hur hans pappa i butlerkostym behöver le under tiden han drabbas av slavägarfamiljens översittarfasoner än om vi får veta hur det faktiskt låg till, att Rafael växte upp hos en fattig kvinna i Havannas slum utan något minne av sina biologiska föräldrar? För den som undrar är IMDb:s huvudsakliga ”plot keywords” för filmen ”clown”, ”circus”, ”bare chested male”, ”archive footage” och ”tuberculosis”, i den ordningen.

Men det som satt sig på hjärnan efter dagens upplevelser är ett barndomsminne. Efter att ha sett masken ovan på utställningen gjorde mitt huvud en koppling till The Muppet Show-avsnittet med Harry Belafonte som gäst, sänt första gången 1979 och inspelat på video någon gång under min uppväxt. Och när den här låten väl satt sig så sitter den.

MMCDLXXII Limbo i Grünewaldsalen

Vill man höra klassiskt swingig jazz i Stockholm är Stockholm Swing All Stars det bästa tipset. En höstkonsert i Grünewaldsalen i Konserthuset tycks vara tradition, det här var andra tillfället för mig, men framför allt var det en födelsedagspresent till pappa, och mamma hakade också på. Den limbouppvisning som musikerna bjöd på under en låt hade min mor bevisligen kunnat vara med i.

CMXX Brad Mehldau i Konserthuset

20121201-152335.jpg”Som våghalsig improvisatör är han förtjust i det oväntade, men han har också en fascination för musikens formella struktur.”

För en vecka sedan hörde jag Brad Mehldau i Konserthuset. Det är fem år sedan sist. Egentligen tycker jag att beskrivningar som den ovan är helt intetsägande, åtminstone för en oinvigd, icke utövande musikmänniska som jag. Brad Mehldau är en bra jazzpianist som är trevlig att lyssna på, live och inspelad, det är nog det enda sätt jag kan uttrycka saken på.

Jag köpte biljett ganska sent och tror att jag fick en av två avbokade platser, eftersom de var en bit in på en rad ganska långt fram, där det var fullsatt runtomkring. När jag fick sällskap på höger sida visste jag alltså att den personen också var där utan sällskap. Det var en herre mellan 55 och 60 kanske, väldigt gladlynt och språksam. Han började genast snacka med ett annat sällskap där intill. En bit in i konserten somnade han med huvudet bakåtlutat och började snarka. De som satt på raden framför vände sig om några gånger och jag försökte sitta på ett sätt som visade att nej, det här är ingen jag känner, men det höll inte i längden. Till slut jag var tvungen att väcka honom. Han vaknade när jag petade på manchesteraxeln, men sa ingenting, och jag tänkte att han kanske kommer att ursäkta sig när konserten är slut. Det gjorde han inte, men han applåderade våldsamt när Brad Mehldau och de båda andra musikerna försvunnit ut och berättade glatt att han hört honom spela i Köpenhamn och att de då fått fyra extranummer! Klapp klapp klapp klapp!

Vi fick i alla fall ett extranummer och sedan var det slut, lamporna tändes och jag reste mig. Mannen ville gärna prata vidare om pianistens kvaliteter, och det var väl trevligt, men eftersom han blockerade hela raden och inte förstod att röra på sig under tiden han pratade blev jag efter en stund, fortfarande leende och svarande, tvungen att pressa mig förbi honom för att han skulle förstå, och för att på ett halvsmidigt sätt avrunda samtalet. Jazzfans. Jag gillar dem (eller oss), och entusiaster överlag, trots sociala egenheter.

På väg hem noterade jag att de lysande juldekorationerna slagits på längs Kungsbron.

Lyssna gärna på Brad Mehldau Trios Where do you start från i år.