Just in Time – min favoritjazz

I går gjorde jag en paj med lök och oliver och lyssnade på Justin Robinson-skivan ”Just in Time”. Jag vet inte exakt varför, men lök- och olivpaj förknippar jag med Uppsala och med min syster, förmodligen för att hon bakade en sådan någon gång när jag var och hälsade på henne på Dragarbrunnsgatan, i den lilla lägenhet som jag själv sedan skulle komma att bo i i nästan nio år. Att ”Just in Time” påminner om min Uppsala-tid är desto mer givet, jag köpte den efter provlyssning i lurar på en skivbörs, möjligen på Sysslomansgatan. Det var 90-tal och Spotify-eran var fortfarande en bra bit bort. Efter att ha fötts upp på jazz fusion hade jag fått smak för jazzigare jazz och arrangerade min egen utbildning i genren genom slumpvisa skivköp.

Jag kollar ”Just in Time” på Allmusic.com och informeras om att stilen är ”hard bop” eller ”post bop” och att låtarna spelades in 13 och 14 augusti 1991. Det är en märklig tanke att den här skivan ens fanns innan jag fick tag på den och att andra lyssnare förknippar den med andra platser och sammanhang. Få med studentliv i Uppsala, gissningsvis.

Något jazzlyssnarproffs kommer jag aldrig att bli, men av någon anledning lyssnade jag på just de här åtta låtarna så flitigt att jag lärde mig alla krumbukter utantill och den inte alldeles lättillgängliga musiken blev lika självklar i mina öron som vilka radioplågor som helst. Jag kan spela upp bitar av skivan i huvudet när jag vill. Vad jag egentligen tyckte om den i början – när den låg på en av platserna i min rassliga cd-växlare för fem skivor – har jag glömt. Jag utgår ifrån att lyssnandet då var mer intressant än njutbart, men nu och sedan länge är Justin Robinsons debutskiva en musikalisk motsvarighet till comfort food.

DXXII Recensionskursen

Jag såg först i dag Leif Zerns recension av Stadsteaterns ”Lycka” från i förrgår på dn.se och slås av hur olika vi tycker. Det han såg som trams hade jag omåttligt roligt åt (vilket jag bloggade om här).

Men jag uppskattar alltid att läsa Leif Zerns recensioner, för att jag gillar hans stil, men framför allt för att jag hade honom som lärare i ett moment av kursen ”Kritik och dagskritik (Estetik B2)”, som jag läste en termin i Uppsala. Det sas åtminstone då att det här var det närmaste man kunde komma en kurs på universitetsnivå i att recensera, och i Europa kunde man läsa den här typen av kurs bara i Uppsala och i Budapest.

Den del som Leif Zern undervisade i var den praktiska, som innebar att vi gick och såg en pjäs eller en film eller en konstutställning (Uppsalas konstmuseum hade vi i samma hus som institutionen, nämligen slottet) eller läste en bok och sedan skrev allihop varsin recension. Jag var inte den skarpaste kursdeltagaren, men tyckte det var väldigt kul.

Ett delmoment som gick mycket bättre för min del var B-uppsatsen. Om jag minns rätt kunde jag i mitt tajta schema hitta fem dygn i sträck att lägga på uppsatsen, från research till färdigskriven produkt. Den handlade om recensioner i svensk press av Toni Morrisons böcker och huruvida det var någon skillnad på omdömena beroende på om recensionerna skrivits före eller efter att Toni Morrison tagit emot Nobelpriset. Jag minns inte mycket av mitt resultat, men däremot att jag fick bra betyg.