Jag har aldrig besökt Sundborn och inte vetat speciellt mycket om Carl Larsson, och ännu mindre om Karin, men har som så många andra matats med Carl Larsson-tavlor, varav några föreställer hans fru, som också var konstnär. Jo, jag känner sedan gammalt till några detaljer om Carl Larssons barndom. Han föddes i ett hus på Prästgatan, nära det som en gång i tiden – men efter Carl Larsson – var Gamla stans bibliotek, och han växte upp som portvaktsson på Grev Magnigatan. Där hade han i uppgift att springa mellan våningarna med en hink med tjära, vari man lagt en glödande sten. Syftet var att bekämpa kolera, men metoden var inte verkningsfull. Många barn dog, dock inte portvaktssonen, som senare skulle beskriva sin uppväxtmiljö som fruktansvärd.
Carl Larssons födelsehus passerade jag regelbundet när jag jobbade på biblioteket i Gamla stan, och anledningen till att jag tagit reda på det som skedde på Grev Magnigatan är att jag fått förtroendet att föreläsa om Östermalms historia. Att pappan var portvakt berättades inte i första avsnittet av SVT:s serie ”Karin och Carl Larsson”, som Distansfilmklubben såg i kväll, däremot att han var en tämligen olämplig förälder. Stackars Carl.
Serien tycks växla mellan en kronologisk skildring av Karins respektive Carls liv och en genomgång av deras ikoniska hem, Lilla Hyttnäs, rum för rum, pedagogiskt upplagt utifrån en planritning som visar var rummen ligger i förhållande till varandra. Interiörerna, signerade Karin, visas sedan både som de ser ut i dag och hur Carl avbildat dem. Dagens utseende är ofta mer eller mindre identiskt med de gamla avbildningarna.
Carl Larssons kvinnor före Karin hade jag inte hört talas om tidigare, och det var beklämmande att höra att en av dem var en ”present” införskaffad av en av Carls vänner. Hans konstnärskarriär var inte alls spikrak, och misslyckandena tyngde honom, men Karin, som hade en desto ljusare uppväxt och som, för sin tid, gick långt som kvinnlig konstnärselev, tycks ge honom livslusten åter. Fortsättning följer i del 2 och 3.
Jag gillar att diverse experter kommer till tals och även den udda musiken, ömsom melankoliskt klinkande, ömsom modern pop. Däremot klarar jag inte av rösten som läser Karins brev. Nära mikrofonen, som när tvättmedel och kattmat presenteras med en enligt reklammakarna säljande sensuell stämma, med hörbart leende. Förfärligt.
”Det sköra livet” är sista filmen om Pia, men delad i två timslånga avsnitt. Nu har LW och jag sett del 1.
Vid det här laget har man hamnat långt ifrån den första filmens avsikt – att följa en människa som lever på samhällets baksida – vilket förstås är en fantastisk förändring. Det är med andra ord helt andra aspekter av livet än droger och hemlöshet nu definierar Pias liv. Den typen av problematik hör istället hemma i hennes jobb med missbrukande kvinnor – precis som i den förra filmen – och den finns också kvar hos gamla vänner som hon träffar på gatan i Stockholm ibland. Och hos dottern, som åkt fast för narkotikabrott. Dottern är fortfarande det stora orosmolnet. I övrigt behandlas vardagsliv, flyttar, vänner, sjukdom, mamma Ann-Maris kamp mot sin allt svagare syn, sonens nya flickvän och hennes två hundar. Nästan det enda som gör dokumentärens objekt – några familjemedlemmar i fyra generationer – speciella är att de varit med i en rad dokumentärfilmer och man undrar hur det ska gå för dem.
Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.
Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?
Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.
En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.
Jag har varit fascinerad av ”Sällskapsresan” under större delen av livet, på senare år har intresset ökat ytterligare och inför, under och efter Teneriffaresan i februari blev kurvan brantare än någonsin. Det har länge varit en sport i familjen att upptäcka nya detaljer i filmen – något som trots allt blir svårare och svårare när man har sett den en miljon gånger – och jag är förstås störtförtjust i extramaterialet på dvd:n. Så här långt efteråt, nu när flera av huvudrollsinnehavarna gått bort, har jag inte precis förväntat mig nyproducerad behind-the-scenes-information, så lyckan var stor när det visade sig att dokumentären ”Lasse Åberg – en ängslig gosses memoarer” i två delar innehåller ett samtal om inspelningen 1979 med Sven Melander (Berra), Lottie Ejebrant (Majsan) och Lasse Åberg själv (Stig-Helmer) och kommentarer från Ted Åström (Lasse) och filmmusikens upphovsman Bengt Palmers. Mest generella reflektioner, men ändå.
Därefter behandlas övriga Sällskapsresefilmer, som jag tycker nästan lika mycket om (minus ”Hälsoresan”, som jag inte gillar alls). Här ses Nalle – Jan Waldekranz – från ”Snowroller”, som han hade tagit sig ut om han fortfarande jobbade med vintersportcharter och hamnat på fel plats under fel säsong.
Även om förra Distansfilmklubbsfilmen LW och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.
Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en trovärdigt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.
Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg förlagan Clark Olofsson ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.
Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.
Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort Norrmalmstorgsdramat till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser av själva dådet. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.
Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.
Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.
Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.
TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.
I drygt två år låg ett inplastat programkort från Boxer i en skokartong i det här skåpet, men sedan i kväll sitter det i digitalboxen. Det tog nog inte mer än en halv minut att få igång TV-skrället den här gången – jag har testat då och då de senaste åren – men att bläddra mellan kanaler var inte enkelt och fråga mig inte varför det är en svart ram kring bilden, bildformatet verkade totalt orubbligt. Men mission accomplished, jag lyckades se och höra konserten från Berwaldhallen. Dekoren framför skärmen fick stå där den stod.
Till vardags kommer jag nog inte heller fortsättningsvis att bry mig om TV:n, utan fortsätta att använda Boxer Play på mindre skärmar.
I går kväll såg jag säsongens första avsnitt av Historieätarna, som sändes för en vecka sedan, och i kväll, hos Lena, de tre Downton Abbey-avsnitt jag missat under Hongkong-resan, samt tillhörande avsnitt av TV-cirkeln. Dessvärre missade vi under tiden Historieätarna avsnitt 2. Men när jag sett det på SVT Play är jag i fas.
Theomis 