Det här var en ovanligt bra nyhet! ”Discover Weekly”-listan i all ära, kul att få personligt anpassade rekommendationer, men har man lite spretig smak blir själva blandningen inte alltid särskilt njutbar. Men här – genrematchade listor med utgångspunkt i det man redan lyssnar på. Bravo!
Traditionell helgfrukost hos bror och svägerska, som tagit fram de här flingpaketen och lämnat övriga 34 – ja, 34 – sorter i hyllor och skåp. På brorsdotterns rekommendation tog jag en blandning av kanelflingor och nougatkuddar.
Några morgonhopp.
Sightseeing i Örebro.
Och eftermiddagsgudstjänst i Pingstkyrkan. Svägerskan har utformat bildmaterialet. Hade jag kommit nästa vecka hade jag visst fått höra Sebbe Staxx (vars självbiografi jag läst och kan rekommendera till den som vill läsa om vägen in i och ut ur Stockholms undre värld för en kille från Bagarmossen).
En tur till Örebro för att se barnfilm och umgås med brorsbarnen – men inte samtidigt.
Det började med lek, förstås. Brorsonen är i ett första hopprepstadium, där enstaka hopp går bra, men inte så många i följd. Jag vet inte hur många år sedan det var jag hoppade hopprep senast – långrep, dessutom – men utmanades på både bokstavslek och sifferlek och klarade mig under omständigheterna rätt bra. Brorsdottern med kompis körde sparkcykelrace under tiden.
Efter tacos och gemensam film – Råttatouille – var det läggdags för halva familjen och vi andra såg …
… Zootropolis! Som jag alltså bjöds hit för att se. På engelska, med bror och svägerska. Underhållande i sig och intressant ur Disney-förmedlar-människosynsbudskap-till-barn-perspektiv.
Födelsedagspresentkortet använt! Sofia och jag har tillbringat kvällen på syd- och centralamerikanska Eatery Social i Clarion Hotel.
Det ingen av oss begriper, och regelbundet chockeras av, är ljudnivån på Stockholms restauranger. Det måste alltså finnas människor – många människor – som tycker att restaurangupplevelsen förhöjs av att de själva och andra sitter och skriker för att överrösta varandra och den mer eller mindre dansanpassade musiken. Var finns restaurangerna med öronvänlig akustik och musik som – ärligt talat – vet sin underordnade plats? Dansställen och barer får göra som de vill, men någonstans bör man kunna sitta och äta en god middag och umgås utan att konkurrera med en skoningslös ljudvolym. Tips tas tacksamt emot.
Men maten var god. Vi delade på en stor potatiskrokett och valde båda tacos med ”chipotlekryddat långkok på högrev”, guacamole med massor av lime och annat gott. Blixtbilden ovan gör inte efterrätten rättvisa – en churrostallrik med alla möjliga tillbehör.
Med tanke på att mörkret hunnit falla, och det faktum att vi tyckte att musiken var alldeles för påträngande, fick vi nog ställets bästa bord, närmast fönsterväggen med utsikt över trafiken på Skanstullsbron och Johanneshovsbron, med den upplysta Globen där bakom.
Tack, Sofia!
Efter att jag stått i Sturebibblans arbetsrum och beklagat mig en lång stund över mitt förfärliga öde – att jag efter stängning måste gå till Åhléns och köpa underkläder och andra praktiska saker innan en rabattkupong går ut – skrev Helena den här lappen.
Bara gör det, liksom. Det här och inget annat. Och det gjorde jag.
Tack för moraliskt stöd.
Här ser det nästan ut som att Elias står och pratar med den unga danska poeten Signe Gjessing, men så är inte fallet. ”Månadens diktsamling” i Poesibazaren på Stadsbiblioteket inleddes med en liten film där Signe Gjessing pratar om sin poesi. Tror vi. Det var ingen som förstod vad hon sa, mer än något om att ”banka på träden”, vilket hon vid ett tillfälle också demonstrerar.
Hur som helst handlade dagens lunchprogram om diktsamlingen Ut i det o-lösa, utgiven av Modernista och i svensk översättning av Ann Jäderlund, en av Elias favoriter …
… som var på besök i Poesibazaren tillsammans med Magnus William-Olsson i våras, då samtalet också spelades in och las upp på Podpoesi.
Uppskattar verkligen att vi har en aktiv poesiscen. Men nu kommer pressen – kollegan Lars säger att jag bara får gå på tio ”Månadens diktsamling” innan jag leder en själv.
Ett samtal om jihadism på Medelhavsmuseet. Det som överraskade mig mest var den del som handlade om hur många av de IS-rekryterade som inte kommer från ett muslimskt sammanhang. Jag minns inte den uppskattade siffran, men andelen tros vara stor. Det mest förvirrande var frågan om vad jihad står för. Det kan vara det slags kamp IS ägnar sig åt, men också bekämpningen av det onda i en själv, sa någon. Nej, det står enbart för inre kamp, sa en annan. Det är den vanliga diskussionen. Men med tanke på att det ägnades en del tid under samtalet att just definiera orden jihadism och jihad hade jag förväntat mig något djupare.
Nabeel Qureshi, vars bok läste i somras, säger att muslimer i väst i princip alltid står för åsikten att islam i alla avseenden är en fredens religion, medan det i andra delar av världen inte är upp till den enskilda muslimen att komma fram till en sådan slutsats, utan det är som imamen säger, och imamen kan mycket väl säga att kamp ska föras mot all världens otrogna. Den ofta framlyfta regeln att krig enbart får förekomma som försvar kullkastades när Nabeel Qureshi, som växt upp som hängiven muslim, började studera Koranen själv istället för att ta till sig sin släkts och sin församlings tolkningar.
Att en religiös skrift tolkas på olika sätt är förstås inget konstigt i sig, men det är sällan en så akut fråga som nu, när så oändligt många människor plågas, flyr och dödas i det som av somliga kallas heligt krig.
En flicka flyr kommunismens Vietnam med sin familj, hamnar via ett malaysiskt flyktingläger i Kanada där hon växer upp och in i ett nytt liv. Hon börjar skriva små anteckningar för att hålla sig vaken i bilen under långa rödljus, får tid att skriva vidare under några veckor när hon nyligen stängt sin restaurang, en tillbakadragen stamgäst visar sig vara en film- och TV-höjdare, han ber att få se anteckningarna, de hamnar hos en förläggare och blir en halvt självbiografisk bok, Ru (som jag skrev om här). Boken blir en succé och följs av flera och nu reser Kim Thúy, den före detta flyktingflickan, runt i världen för att prata om den senaste, Vi. Fast som den sprudlande, berättarglada människa hon är blir det prat om allt annat än den senaste boken. På Kulturhuset i kväll fick vi höra om hur en vietnamesisk familj äter middag, hur hon fick in en charmig italienare i ett katolskt biktbås, den osannolika historien om sin väg till författarskapet och en väldig massa annat under stora leenden och skratt, samtidigt som hon emellanåt stannade upp och frågade intervjuaren, som inte sagt ett knyst på en lång stund: ”Why am I telling this story?”
Det var inte utan nervositet jag ställde mig i signeringskön med JH. Vi rörde oss långsamt framåt med varsitt exemplar av Vi i händerna, medan andra ur publiken pratade med författaren och tog bilder tillsammans med henne, sedan var det vår tur, och jag har nog sällan mött en mer lättpratad författare. Det var ju egentligen ingen överraskning. Förutom hälsningar i våra böcker fick vi tips på saker att upptäcka i Ho Chi Minh City om tre månader.
Victors och Solevis besök i Stockholm och Korskyrkan vill man inte missa. Sällan är vittnesbörden så dramatiska, på både nedslående och upplyftande sätt. Mest upplyftande, naturligtvis. Efter att Victor berättat om att kristna möten, som det vi befann oss på, i Indien kunde leda till polisingripande och påföljande förhör och tortyr sa han så här:
”En polis frågade mig hur vi gör för att konvertera människor. Jag sa att vi inte kan göra det, för vår konverteringsmaskin är trasig. När de svenska missionärerna åkte hem lämnade de inga reservdelar. Annars hade vi stoppat in hinduer i ena änden och så kommer de ut i andra änden som kristna. ‘Nu skojar du’, sa polisen. ‘Jag är glad att du räknade ut det’, sa jag. ‘Vi kan bara berätta om Gud och det är bara Gud som kan övertyga en människa.'”
Jag älskar att bli påmind om resan i norra Indien 2011, då Solevi, gift med Victor, lotsade oss fem svenskar från plats till plats, där vi besökte diverse projekt och lärde oss att bara äta med höger hand. Här ses en glad Solevi snett mittemot Anna, som också var med på resan, precis efter att vårt kyrkkaffe blivit bortdukat.
Medan mina föräldrar roar sig i USA har jag äppelplockningsansvar. Tur för mig att grannarna var hemma, för jag gav mig självklart av utan nyckel. Som ovan äppelplockare är det möjligt att min metod var oortodox – efter att ha plockat så många jag nådde tog jag fram en långskaftad piassavakvast som jag hakade fast i de höga grenarna och skakade tills äpplena dunsade ner, i gräset om jag hade tur, på stenplattorna om jag hade otur, i ansiktet om jag hade ännu mer otur.
Nu står två lådor och två kassar med äpplen i garaget och föräldrarna har fått post uppläst för sig på telefon i en bil i Colorado.
Theomis 