MMCDXCIV Inför Vietnam 4: Fantastiska Kim Thúy

En flicka flyr kommunismens Vietnam med sin familj, hamnar via ett malaysiskt flyktingläger i Kanada där hon växer upp och in i ett nytt liv. Hon börjar skriva små anteckningar för att hålla sig vaken i bilen under långa rödljus, får tid att skriva vidare under några veckor när hon nyligen stängt sin restaurang, en tillbakadragen stamgäst visar sig vara en film- och TV-höjdare, han ber att få se anteckningarna, de hamnar hos en förläggare och blir en halvt självbiografisk bok, Ru (som jag skrev om här). Boken blir en succé och följs av flera och nu reser Kim Thúy, den före detta flyktingflickan, runt i världen för att prata om den senaste, Vi. Fast som den sprudlande, berättarglada människa hon är blir det prat om allt annat än den senaste boken. På Kulturhuset i kväll fick vi höra om hur en vietnamesisk familj äter middag, hur hon fick in en charmig italienare i ett katolskt biktbås, den osannolika historien om sin väg till författarskapet och en väldig massa annat under stora leenden och skratt, samtidigt som hon emellanåt stannade upp och frågade intervjuaren, som inte sagt ett knyst på en lång stund: ”Why am I telling this story?”

Det var inte utan nervositet jag ställde mig i signeringskön med Jenny H. Vi rörde oss långsamt framåt med varsitt exemplar av Vi i händerna, medan andra ur publiken pratade med författaren och tog bilder tillsammans med henne, sedan var det vår tur, och jag har nog sällan mött en mer lättpratad författare. Det var ju egentligen ingen överraskning. Förutom hälsningar i våra böcker fick vi tips på saker att upptäcka i Ho Chi Minh City om tre månader.

MMCCLVII Release Me om tre romaner och en novell

Två glada män i skägg får illustrera kvällens Release Me i Foajé 3 på Kulturhuset. Det är Lars Berge som pratar om sin roman Svinn och programledaren Mats Almegård. Tidigare hade David Norlin pratat om romanen Dagar utan ljus, nätter utan mörker och Elin Grelsson Almestad om romanen Hundarna på huvudgatan och Anna-Karin Palm hade läst ur sin nya Novellix-novell Älven.

Förutom att jag under det första samtalet fick en sällsynt okontrollerbar och högljudd hostattack och var tvungen att resa mig upp och gå åt sidan (jajamän, jag satt längst fram, i allas blickfång) så var det en trivsam och intressant kväll, som vanligt, och jag tror att jag kom fram till att det var David Norlins bok som lät mest lockande.

Under pausen kollade jag hashtagen #ReleaseMe på Twitter, som jag själv hade hunnit använda ett par gånger under framträdandena, och såg att twittraren Johannas tweets såg nästan precis ut som mina. Jag konstaterade också att hon satt bakom mig, bekant från sin profilbild. Eftersom vi varit på samma litterära event tidigare och över huvud taget twittrar en del om litteratur har vi Twitter-språkat då och då, men jag mindes faktiskt inte om vi någonsin pratat öga mot öga, så jag vände mig om för att ge mig tillkänna. Nej, tydligen hade vi inte träffats, men hon frågade efter mitt Twitter-namn och visste då precis vem jag var, bibliotekarien på Sture bibliotek. Själv är hon numera kommunikatör för dans och teater på Kulturhuset.

Novellixer

Anna-Karin Palms Älven är för övrigt en av de fyra noveller Novellix släpper om en vecka. Fina, eller hur?

MCML Årets seriefest

Solen sken under gårdagen, brorsan meddelade per sms att det var perfekt väder för att hjälpa grannen med altanbygge, och var var jag? På en författarintervju. Inomhus givetvis, på Bibliotek Plattan närmare bestämt, men det var inte vilken författarintervju som helst, utan en teckentolkad sådan, ledd av min kollega Patrik, kring en dövhistorisk seriebok.

Seriefestivalen ägde rum i helgen och jag fick in två scenprogram, varav det första var serieskaparen Viktor Jäderlunds, om hans bok Seger, som kommit ut i vår. Han är själv döv och hans serier kretsar ofta kring döva, humoristiskt eller allvarligt. Patrik, som genomförde sin första författarintervju med teckentolk, visade bilder ur boken i kronologisk ordning, varav den första såg ut att föreställa stenåldersmänniskor på jakt, som tack vare tecken kunde kommunicera med varandra på avstånd, och den sista visade Loreen sjungande Euphoria, vars teckentolkning fick uppmärksamhet också utanför rikets gränser. Har reserverat ett låneex.

Som trogen Stockholmsnatt-läsare ville jag förstås inte missa intervjun med Pelle Forshed och Stefan Thungren, som villigt erkände att tioårsjubilerande Stockholmsnatt till stor del handlar om dem själva, och Ellen Ekman, som gör Lilla Berlin, också inspirerad av – precis – henne själv. Och båda serierna skildrar alltså den där individualistiska hipsterkulturen som inga riktiga hipstrar säger sig vara en del av, för att de då skulle erkänna sin tillhörighet i ett förutsägbart kollektiv. Typ. Ett tacksamt storstadskulturellt fenomen att exponera och driva med.

De kategorier som det var kul att mingla runt bland där på Kulturhuset, förutom själva serieskaparna, var dels bibliotekskollegerna och dels de blåhåriga, piercade, tatuerade och allmänt brokiga seriefans som utgör en speciell estetisk upplevelse när de uppträder i flock.

MDLIV Äntligen Donna Tartt

20140519-181132-65492956.jpg

Håll i er, här kommer ett skrytinlägg i genren ”o vad jag är berest, beläst, nere med Stockholms kulturelit och hela resten av Stockholm och, ja faktiskt, resten av världen”. Men mest handlar det om en efterlängtad kväll på Internationell författarscen.

Jag tog den grönmönstrade tygpåsen från Daunt Books i London – för att jag tyckte den matchade min just framgrävda second hand-kavaj från 90-talets Uppsala – och la ner plånbok, nycklar, ett litet paket lakrits- och kaneltabletter av det tyska lakritsmärket Kado köpta på den lilla biografen fsk Kino i Berlin samt mitt storpocketexemplar av den massiva The Goldfinch köpt på The English Bookshop på Lilla Nygatan i Gamla stan. Jag skulle nämligen äntligen få höra författarsamtalet med Donna Tartt, intervjuad av Jan Gradvall på Kulturhuset.

Redan för många månader sedan förkunnade Kulturhusets hemsida att Donna Tartt skulle besöka Internationell författarscen under våren, men medan alla andra litterära vårprogram spikades och biljetter såldes förblev Donna Tartt-programmet datumlöst och utan biljettförsäljning. Det snackades och spekulerades på Twitter – min personliga favorit var den ängsliga uppdateringen från tjejen som inte ville gå på ett eftermiddagsmöte, för tänk om Donna Tartt-biljetterna släpptes just då! – och många otåliga påtryckningar gjordes på Kulturhuset. Och så skedde det, man meddelade att biljetterna skulle släppas på webben klockan sex på morgonen torsdagen 20 mars till Donna Tartts framträdande söndagen 18 maj – och Twitter tystnade. Alla tycktes samtidigt inse att ju fler som nåddes av information om programmet desto större konkurrens om biljetterna.

Själv ställde jag förstås klockan och var bland de första som ryckte och slet i biljetterna, jag hade problem med själva betalningen – det måste ha varit trångt i cyberrymden – men i slutänden hade jag min biljett, till en plats allra, allra längst fram. Man hade klokt nog upplåtit Stadsteaterns stora salong istället för den vanliga hörsalen med färre, och onumrerade, platser. Jag bevakade försäljningen och såg att de allra flesta biljetterna, flera hundra, såldes första dagen.

Det var en sorlande, myllrande folkmassa kring och i salongen när jag kom dit, och väktare både här och där, vilket förvånade mig mycket. Vad trodde de skulle hända? Var det bara för att vi var så många hardcorefans? Fanns det något hot? Kräver amerikanska bästsäljande författares agenter väktare vid större framträdanden? Publikens sammansättning förvånade mig också en aning. Jag hade sett framför mig att alla platser skulle upptas av boktokiga kvinnor i min egen ålder, vi som var sexton eller däromkring när The Secret History kom på svenska, Den hemliga historien, och som låg vakna på nätterna och läste och förfasades över krypande obehagligheter bland studenterna på Hampden Collage i Vermont. Men det var en ganska blandad skara, olika åldrar, kvinnor och män. Donna Tartt är ju numera Pulitzer-prisad, för den senaste romanen, och kanske därmed extra välkänd, men den nyheten kom först långt efter att biljetterna sålt slut.

20140519-173403-63243018.jpgDet var fotoförbud under intervjun, så här ses Ingemar Fasth presentera kvällen.

Under intervjun framkom att Donna Tartt blev publicerad första gången när hon var tretton, då en dikt av henne i sonettform kom med i ett litterärt magasin hemma i Mississippi. Hon har också skrivit en essä om cheerleading, som hade legat länge i en byrålåda och som hon fick publicerad då hon blivit berömd efter utgivningen av The Secret History. Den skulle för övrigt bli film, var det tänkt, men det blev inte av, vilket Donna Tartt är tacksam för. Om The Goldfinch berättades att hon periodvis skrev på den i ett särskilt forskarrum på New York Public Library, där man hade ett möte med den ansvariga en gång om året då man genom redovisning av sitt arbete skulle hävda sin rätt att ha tillgång till rummet. Till skillnad från forskarna lånade Donna Tartt böcker inom vitt skilda ämnen, så hon fick förklara att hon faktiskt inte gjorde slumpmässiga lån för att det skulle se ut som att hon använde bibliotekets resurser, utan att det för hennes arbete behövdes litteratur om både Amsterdam och sportbetting. Men något om Stockholm blev det inte, som det ursprungligen var planerat. Vi fick även, till folkets jubel, höra att en ny bok var på gång.

Så fort intervjun var över reste sig alla och trängde sig mot utgången och signeringen. Jag hamnade någonstans i mitten av den långa kön som bildades och hade gott om tid att uppdatera och kolla läget på Twitter och Instagram. Särskilt för oss som var där utan sällskap blev det en tyst men ändå livlig ventilering, man taggade sina inlägg #donnatartt, responerade på varandras och undrade var i lokalen ens samtalspartner fanns, eller om de redan gått därifrån och satt på tunnelbanan. Med Maria T, tidigare i biblioteksvärlden, numera på Kulturrådet, och Josefine Lindén, nydebuterad författare som jag inte känner, men som jag tror att min förlagsengagerade vän Anna B är bekant med, hade jag en Twitter-diskussion om huruvida Donna Tartt som person är sympatisk eller ej. Det är det där som är så spännande med Twitter, man vet aldrig vilka som hakar på. Jag försökte hur som helst att inte låta mig påverkas innan jag själv kommit fram till själva signeringen. Erfarenheten blev positiv. Jag började förbereda mig långt innan det var min tur, starstruck som jag var, på att säga att jag varit ”a big fan” sedan jag var sexton och att jag som bibliotekarie rekommenderat The Secret History till unga läsare. Det blev … ungefär så. Hon såg väldigt glad ut, vi skakade hand, hon signerade min bok och berättade att hennes familjemedlemmar antingen jobbar på bibliotek eller tillbringar all sin tid där ändå. Sedan lämnade jag plats åt nästa nervösa beundrare, konstaterade att den väktare som stod närmast Donna Tartt var samma som den som patrullerade på Sture bibliotek på vårt jubileumsfirande för en vecka sedan och twittrade vidare, bland annat om att jag också noterat att en i kön fick ett biblioteksexemplar signerat. Det gillade mina medtwittrare. Jag gjorde samma grej när Erlend Loe var på besök i Kulturhuset för många år sedan, starstruck då också, särskilt efter att ha hört en av de bästa uppläsningar jag varit med på någonsin. Efter framträdandet fick jag en signatur i Hornstulls biblioteks exemplar av Fakta om Finland. Parallellt med twittrandet och instagrammandet (där jag såg många dokumenterade Donna Tartt-autografer i grön tusch eller i svart, som i min bok) deltog jag för övrigt i en ivrig Facebook-chatt med Lena och vår vän Marie i Köpenhamn, som vi ska hälsa på om en vecka. Nu återstår att välja stadsdel att träffas i.

När jag kom hem packade jag upp min nysignerade The Goldfinch, vari jag som bokmärke använder ett kvitto från den berlinska lilla street food-restaurangen Mammam, som serverar vietnamesisk mat på en kvällslivlig gata i Friedrichshain, och kollade det senaste av många mms från mamma och pappa på Malta. Sedan gjorde jag varm choklad på Whittard-chokladpulver från Bath med en stor vaniljmarshmallow från London och tänkte på förmiddagens predikan i Korskyrkan, om våra stora bekräftelsebehov, som får oss att vilja briljera med valda delar ur våra liv i sociala medier. Hrrm.

MCCCLXXVII Passerade och kommande författarbesök

20131211-003048.jpg
Det blev två Internationell författarscen-kvällar för mig under höstsäsongen, med nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie och med norska Åsne Seierstad. Den förstnämnda togs emot som en hjältinna med jubel och applåder från en fullsatt lokal. Hon pratade bland annat om västerländska kontra afrikanska perspektiv på världen och litteraturen och om sin roll som författare respektive nigeriansk författare. Den senare drog en oförtjänt liten publik, tyckte både jag och Sofia, som gjort varandra sällskap vid båda tillfällena, men levererade minst sagt ändå. Hon är ett riktigt proffs, som berättade ledigt, personligt och insatt om hur det varit att som norsk journalist förhålla sig till Breivik och om sitt beslut att växla fokus från krigssituationer i Mellanöstern till att skriva om en inhemsk terrorist.

Nyligen har Kulturhusets litterära vårprogram släppts, minus några datum som ännu inte spikats. Flera av namnen är otroligt lockande.

PS Det är inte lätt att ta mobilbilder i en nedsläckt lokal med starka strålkastare mot scenen, men på den övre bilden får Sofia sin bok signerad av Chimamanda och på den nedre intervjuas Åsne av Hans Olav Brenner från NRK.

DCCXXV Street Smart, Galleri 5



Utöver den kommande Banksy-utställningen i Konserthuset, som jag skrev om häromdagen, pågår just nu en annan street art-utställning, ”Street Smart”, i Kulturhusets Galleri 5. Det var vernissage i förrgår med stor uppslutning, så pass att det var svårt att ta del av verken för alla minglare.

Invigningspratade gjorde Kulturhuschefen Eric Sjöström, utställningens curator Mia Zeeck och Maria Lantz, tillträdande rektor på Konstfack, och jag är säker på att de hade kunnat säga en massa intressanta saker om de velat. Kanske vågar de inte (eller tycker inte att det är passande att) uttala åsikter, kanske vet de inte själva var de står, men allt jag hör är: ”Ja, det är kontroversiellt att ställa ut gatukonst på Kulturhuset samtidigt som Stockholms stad har nolltolerans mot graffiti. Vi gör det ändå, men ni ska veta, allihopa, att vi inte tar ställning.” Eller som curatorn sa, när hon nämnde att hon under arbetets gång blivit konfronterad med det dilemmat, nämligen att hon ”är så trött på den frågan”. Det får mig bara att undra ännu mer varför ingen svarar på den.

I går, då utställningen officiellt öppnade, kunde man höra om den i Kulturnytt, där arrangörerna sammanfattningsvis säger: ”Vi vill väcka debatt, men inte debattera.” Läs och lyssna här.

Så varför valde jag själv att gå dit? Nolltoleransen står jag bakom, och även om jag inte är särskilt tilltalad av gatukonstestetiken alla gånger önskar jag att det fanns ett sätt att låta de begåvade gatukonstnärerna faktiskt verka som konstnärer, att det gick att komma över tröskeln att konstens statement på trotsåldersmanér måste hänga ihop med att den målas på någon annans egendom mitt i natten. Men det är ett urbant fenomen som finns där oavsett vad man tycker om det, och som storstadsromantiker kan man inte låta bli att bli nyfiken.

Sådär. Nu har jag väl på sätt och vis uppfyllt Kulturhusets syfte och dragit mitt lilla debattstrå till stacken.