Har precis läst ut Jag sökte Allah och fann Jesus av Nabeel Qureshi. En stark självbiografi. I bokens sista kapitel berättar Nabeel om den enorma sorg det innebar att leva med sina varmt troende muslimska föräldrars besvikelse och avståndstagande, sedan han talat om att han blivit kristen. Känslan var knappt uthärdlig och han undrade hur hans beslut kunde vara värt det höga priset, det sista han ville var att såra sin familj. Han bad – och slogs plötsligt av helt nya tankar om sin omvärld. Med en ny blick gick han ut ur lägenheten:

Då såg jag någonting som jag hade sett otaliga gånger förut: en människa som gick längs trottoaren i riktning mot medicinfakulteten.

Men det var inte det enda jag såg. Trots att jag inte hade en aning om vem denna människa var, visste jag att hon hade en dramatisk historia fylld av kamp, brustna relationer och splittrad självkänsla. Eftersom världen hade lärt henne att hon bara är ett resultat av blind evolution betraktade hon sig undermedvetet just så, som en biprodukt av slumpen – utan något syfte, utan något hopp, utan någon mening annat än den förlustelse hon kunde få ut av dagen. Jakten på förlustelse resulterade i skuld och smärta, vilket fick henne att jaga ännu mer förlustelse, vilket i sin tur ledde till ännu mer skuld och smärta. Hon dolde allt strax under ytan och genomlevde dagen utan aning om hur hon skulle bryta den onda cirkeln, hur hon skulle finna verkligt hopp.

Vad jag såg var en människa som behövde bli medveten om att Gud kunde rädda henne, att Gud hade räddat henne. Denna människa behövde bli medveten om Gud och hans makt.

Var hon medveten om detta?

Vad hon medveten om att Gud hade älskat henne från världens begynnelse? Med en kraft som övergår kosmos väldighet hade han riktat all sin uppmärksamhet på att skapa denna människa och förklarat: ”Du är mitt barn. Jag älskar dig.”