MDCVII Inför Vietnam 8: En hälsning från Margaret Pemberton

I dag, tio dagar före Vietnamresan, öppnar jag den här begagnade boken jag beställt och upptäcker en hälsning från författaren till en Emma. Känner plötslig samhörighet med både den förra ägaren och författaren. ”Emma, Hope you find your trip to Vietnam as fascinating as I found mine. Margaret Pemberton, April 2012”.

MDLXVI En annorlunda morgon med Tao Lin

Högläsning ur Taipei.

Intervjuaren: ”When did you last read this?”
Tao Lin: ”One year ago.”
”How did you feel reading it now?”
”I was impressed.”

Min relation till Tao Lin består främst i att jag köpte hans kortroman Shoplifting from American Apparel i en förlagsbutik i Brooklyn och trots att jag inte var så förtjust i den – och det är fortfarande det enda jag läst – blev jag sugen på att passa på när författaren nu är på besök i Sverige och gör flera framträdanden. Och så gillar jag ju verkligen The English Bookshops bokfrukostar, lite oavsett tema.

Ja, vad ska man säga att jag tog med mig från den här upplevelsen? Den stackars killen verkar ha drogat bort sin skärpa. Jag kan förstås inte med säkerhet säga att det förhåller sig så, men det handlade mycket om droger och om den fiktiva författaren han skrivit om i romanen Taipei som är ute på bokturné och går på olika droger under sina olika framträdanden. När man samtidigt satt och lyssnade på den ganska fåordiga och ordentligt sävliga verkliga författaren var det omöjligt att inte dra vissa slutsatser. Intervjuaren gjorde ett bra jobb och fick till ett intressant samtal ändå – han fick stå för mycket av det själv – och Tao Lins förmåga som författare ska jag inte på något sätt nedvärdera, han verkar ha en hängiven fan club över världen.

Uppläsningen var bra och frukosten var god. 30 kronor och en morgontimme well spent.

MDXLVI Fattiga svenskar i främmande land

Swede Hollow, Ola Larsmos nya roman, lär vara utmärkt läsning för den som behöver påminna sig om att man som svensk inte ska vara så kaxig. Visst, vi är välutbildade, världsbäst på engelska bland nationaliteter som inte har engelska som modersmål och har i snitt och i jämförelse med andra mycket bekväma liv. Men så har det inte alltid varit. Det vore bra om vi kunde hålla det i minnet.

När jag har hållit föredrag om det gamla Stockholm, framför allt Östermalm – tidigare Ladugårdslandet – har en hel del fokus legat på levnadsstandardkontraster. Under 1800-talets andra hälft gjorde den pampiga stenhusbebyggelsen sitt intåg i området öster om Norrmalm och det är lätt att glömma att det som då försvann fanns i andra änden av skalan. När förändringen var genomförd pratade de nostalgiskt lagda om förlusten av charmiga stugor och trädgårdar. Carl Larsson, å sin sida, förknippar det Ladugårdsland han växte upp på med smuts, brännvinsångor, kackerlackor och svält, och han minns inte fel. Det trivsamma och det ruskiga existerade förstås parallellt, men vi har nog svårt att i dag föreställa oss de umbäranden som var vardag för de många mindre bemedlade i Stockholm och andra delar av landet för inte alls särskilt länge sedan. Sjukdomarna, superiet, alla småbarn som dog.

Sverige utmärkte sig för sin fattigdom och det är klart att folk flydde för att pröva lyckan på annat håll. Vissa gick det bra för, andra inte. Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade 1,3 miljoner svenskar Sverige och vi gjorde oss kända framför allt i USA som, just det, fattiga invandrare. Fattiga, otvättade invandrare som inte kunde språket och betraktades som kulturellt och intellektuellt lägre stående. Vilket förstås också präglade synen på dessa främlingars avlägsna hemland.

Om det här berättar Ola Larsmo. Historien kring det gamla bostadsområdet Swede Hollow i Minnesota är tydligen relativt outforskad och Ola Larsmo har nu dragit sitt strå till stacken genom att skriva sin, visserligen fiktiva, berättelse om några av områdets invånare, som en uppföljning av sin text om Swede Hollow i Dagens Nyheter i augusti 2013. I eftermiddag var han på Hedengrens och presenterade sin bok om den miserabla slummen i dalsänkan i St Paul. Vem vet, kanske bodde någon av mina östgötska släktingar i något av skjulen och fick sin inkomst genom att utföra livsfarliga arbetsuppgifter vid järnvägen. Den bilden var hur som helst inte svår att måla upp, Ola Larsmos presentation var oerhört fängslande, helt manusfri, och med en uppläsning ur boken som avslutning. Den finns i e-format i min mobil. Jag både längtar och bävar.

MMCDXCIV Inför Vietnam 4: Fantastiska Kim Thúy

En flicka flyr kommunismens Vietnam med sin familj, hamnar via ett malaysiskt flyktingläger i Kanada där hon växer upp och in i ett nytt liv. Hon börjar skriva små anteckningar för att hålla sig vaken i bilen under långa rödljus, får tid att skriva vidare under några veckor när hon nyligen stängt sin restaurang, en tillbakadragen stamgäst visar sig vara en film- och TV-höjdare, han ber att få se anteckningarna, de hamnar hos en förläggare och blir en halvt självbiografisk bok, Ru (som jag skrev om här). Boken blir en succé och följs av flera och nu reser Kim Thúy, den före detta flyktingflickan, runt i världen för att prata om den senaste, Vi. Fast som den sprudlande, berättarglada människa hon är blir det prat om allt annat än den senaste boken. På Kulturhuset i kväll fick vi höra om hur en vietnamesisk familj äter middag, hur hon fick in en charmig italienare i ett katolskt biktbås, den osannolika historien om sin väg till författarskapet och en väldig massa annat under stora leenden och skratt, samtidigt som hon emellanåt stannade upp och frågade intervjuaren, som inte sagt ett knyst på en lång stund: ”Why am I telling this story?”

Det var inte utan nervositet jag ställde mig i signeringskön med Jenny H. Vi rörde oss långsamt framåt med varsitt exemplar av Vi i händerna, medan andra ur publiken pratade med författaren och tog bilder tillsammans med henne, sedan var det vår tur, och jag har nog sällan mött en mer lättpratad författare. Det var ju egentligen ingen överraskning. Förutom hälsningar i våra böcker fick vi tips på saker att upptäcka i Ho Chi Minh City om tre månader.

MMCDXXXV Hör Kim Thúy och andra världsförfattare

Kim Thuy

Kollat in Internationell författarscens höstprogram? Mest intressant tycker jag alltid att det blir när jag redan läst något av författaren i fråga, men det går förstås att vända på det också, upptäcka författaren först och verken sedan. Själv har jag skaffat biljett till samtalet med Kim Thúy, vars första bok jag läst, kortromanen Ru (här är ett litet stycke från min slumrande citatblogg), och vars andra och tredje, Mãn och Vi, står på min läslista.

MMCCXCVII Författaren nummer 1 2016

Tidskriften Författaren är Sveriges Författarförbunds medlemstidskrift som ”bevakar författarvillkor både inom och utom landet, upphovsrätt, yttrande- och tryckfrihet, kulturpolitik, bokbransch och biblioteksfrågor”.

I går var det release på Hedengrens för första numret för året. Det mest intressanta diskussionsämnet – för det blev faktiskt lite diskussion – var den om författaryrket och ålder. Kulturjournalisten Ylva Lagercrantz Spindler hade intervjuat några personer i branschen och kommit fram till att en mycket ung eller mycket gammal debutant är lättare för förlaget att sälja in än någon i medelåldern. Den gruppen är det lite synd om, sa hon, men en person i publiken (som hon uppenbarligen kände eftersom hon tilltalade henne med namn) sa emot med hjälp av andra uppgifter. Vanligast är tydligen att debutera som författare i 35-årsåldern och ser man till inkomst ligger medelålders författare bäst till. Jag som tveklöst håller på att själv bli tant på allvar tyckte att dessa två kvinnor, sannolikt i femtioårsåldern, var absolut mest givande att lyssna på. Det faktum att de var så verbala visade att de var pålästa, och det är mycket möjligt att de yngre kvinnorna (alla som öppnade munnen så länge jag var på plats var kvinnor) också hade koll på fakta och välgrundade åsikter, men stilen var en annan.

Som en av de första på plats (det trodde jag aldrig när jag kastade mig iväg från jobbet) fick jag ett exemplar av det nyutgivna numret och efter småläsning och bläddrande verkar blandningen lovande, från längre reportage till författartweets till goda skäl att läsa Strindberg.

MMCCLVII Release Me om tre romaner och en novell

Två glada män i skägg får illustrera kvällens Release Me i Foajé 3 på Kulturhuset. Det är Lars Berge som pratar om sin roman Svinn och programledaren Mats Almegård. Tidigare hade David Norlin pratat om romanen Dagar utan ljus, nätter utan mörker och Elin Grelsson Almestad om romanen Hundarna på huvudgatan och Anna-Karin Palm hade läst ur sin nya Novellix-novell Älven.

Förutom att jag under det första samtalet fick en sällsynt okontrollerbar och högljudd hostattack och var tvungen att resa mig upp och gå åt sidan (jajamän, jag satt längst fram, i allas blickfång) så var det en trivsam och intressant kväll, som vanligt, och jag tror att jag kom fram till att det var David Norlins bok som lät mest lockande.

Under pausen kollade jag hashtagen #ReleaseMe på Twitter, som jag själv hade hunnit använda ett par gånger under framträdandena, och såg att twittraren Johannas tweets såg nästan precis ut som mina. Jag konstaterade också att hon satt bakom mig, bekant från sin profilbild. Eftersom vi varit på samma litterära event tidigare och över huvud taget twittrar en del om litteratur har vi Twitter-språkat då och då, men jag mindes faktiskt inte om vi någonsin pratat öga mot öga, så jag vände mig om för att ge mig tillkänna. Nej, tydligen hade vi inte träffats, men hon frågade efter mitt Twitter-namn och visste då precis vem jag var, bibliotekarien på Sture bibliotek. Själv är hon numera kommunikatör för dans och teater på Kulturhuset.

Novellixer

Anna-Karin Palms Älven är för övrigt en av de fyra noveller Novellix släpper om en vecka. Fina, eller hur?