MDCXXXVIII Efterhandsrapport från Vietnam 3: Klart vi ville åka godsbåt

I dag har jag suttit på Östasiatiskas café mittemot Helena, som låtit mig prata ohämmat om Vietnamresan. I detalj. Även om vi båda gillar att resa har vi lite olika smak och stil, där jag är den som mest uppskattar att lämna komfortzonen. Åt turen med godsbåten, en av de absoluta höjdpunkterna, skakade Helena bara på huvudet. Inte hennes kopp te. Jag har inga problem att leva mig in i det, jag har ju trots allt för vana att om och om igen återkomma till mina upptrampade stigar i turisttrygga städer, men behöver ibland komplettera det bekväma med att släppa taget. De riktiga äventyrsresenärerna skulle skratta åt mina små avsteg från stigen, men ändå, principen är att de mest intressanta upplevelserna kräver något av mig i utbyte.

När det gäller mina och Jennys dagar i Mekongdeltat är det bara att erkänna att allt praktiskt var förenat med större ansträngningar än i Ho Chi Minh City. Och självklart kommer våra favorithistorier från resan just från de dagarna, för att allt var så annorlunda och för att vi gång på gång tvingades lita på våra medmänniskors hjälpsamhet.

Här ger jag en sammanfattning av resan med godsbåten, som tog oss mellan Bến Tre och Tra Vinh, men upplevelsen är värd lite fylligare rapportering.

IMG_9181

Vi softar på det lilla hotellet i Bến Tre, drivet av en äldre herre från Nya Zeeland, innan vi slits upp ur vår ro när det kommer fram att båten glömt oss och vi behöver skoterskjuts till nästa brygga, med våra stora ryggsäckar och allt.

IMG_9216

Här tillbringade vi sedan våra knappa fem restimmar, bland diverse gods. Besättningen, bestående av två personer, talade inte engelska. Det gjorde inget.

IMG_9214

Om någon undrar hur tuppar fraktas på en flodbåt så är det i den här typen av flätad väska.

IMG_9991

Det lastas och lossas.

IMG_9993

Stänker genom fönstergluggarna ibland.

IMG_9257

Härligast var att sitta i fören. Jag lyckades somna, men trillade inte i.

SONY DSC

Kokosnötshantering längs stora delar av sträckan.

IMG_1950

Framme! Hotellpersonalen hjälpte oss inte bara med att ha kontakt med kaptenen och skjutsa oss till båten, de såg också till att kaptenen lagom lång stund före ankomst ringde en taxi åt oss, som stod och väntade i närheten och tog oss ut bland risfälten. Men det är en annan historia.

MDCXXXVII Efterhandsrapport från Vietnam 2: Guidade turer i Ho Chi Minh City

DSC00064-2

För att få ut så mycket som möjligt av våra dagar i Ho Chi Minh City bestämde vi oss för att boka två turer med Saigon Free Walking Tours. Den första, en allmän introduktion till staden, valde vi att gå första dagen, trots att vi anlänt till landet samma morgon.

Det gick att ana att den unga killen som strök runt omkring entrén till Ben Thanh-marknaden var vår guide, som väntade på att klockan skulle bli halv två, då han kom fram och presenterade sig för oss, de enda som anmält sig till dagens tur. Vi betade av sevärdheterna från franska kolonialtiden – katedralen Notre Dame (ovan) och det tjusiga postkontoret (nedan) är nog de två främsta – och gjorde också ett besök på War Remnants Museum, som kanske inte är det mest pedagogiska i sitt slag, men man känner en plikt att ta del av eländet av ren respekt för landets historia. Efter själva vandringen stannade vi vid ett matställe där vi åt tillsammans med guiden, som vi bjöd på maten. Det mest värdefulla med att ha en lokal guide är ju det personliga mötet, så vi passade på att ställa frågor, tittade på bilder från Sverige och försökte lära oss om skillnader mellan våra kulturer utifrån samtalet. Den kanske största skillnaden mellan honom och oss i sammanhanget var att han aldrig varit utomlands.

IMG_8609.JPG

Den porträtterade mannen är förstås Ho Chi Minh själv.

Tur nummer två var vi också ensamma på, tema street food. Kvällstid. Omkringskjutsade på skoter. Det var fantastiskt.

Turen utgick ifrån universitetet, där två unga studentskor mötte oss. Vi kände oss som jättar när vi skulle hoppa upp bakom dem på deras skotrar, som de elegant manövrerade genom den extrema trafiken. Den hade överväldigat oss första dagen, och nästa dag var vi en del av den, bokstavligen mitt i den.

Vid första stoppet delade vi en vegetarisk hotpot, andra stoppet var för utsiktens skull, över mörkt vatten med glittrande skyskrapor på andra sidan, och vid tredje stoppet åt vi ”vietnamesisk pizza”, grillad riskaka med god fyllning. Medan det första stället varit en riktig restauranglokal tillagades ”pizzorna” på grillar uppsmällda i mörkret utanför en Ford-handlare, där folk satt på minismå plastpallar, som vi sedan såg överallt under resan.

IMG_8673.JPG

Fjärde och sista stoppet var på Cà-rem, ett ställe specialiserat på kokosglass. Visserligen en thailändsk specialitet, men så länge det är populärt bland vanliga Ho Chi Minh City-bor känns det helt rätt att prova. Glassen serverades i kokosnötsskal med oväntade tillbehör som majs, pumpastrimlor och kokt, klibbigt ris färgat i klatschiga nyanser. Mitt var lila.

IMG_8686

Efter att vi skjutsats tillbaka till universitetet och skilts från tjejerna råkade vi promenera rakt in i ett partykvarter med en hel del svenskar i folkmassan. Dags att kalla på en Uber och åka hem.

MDCXXXV Efterhandsrapport från Vietnam 1: Vietnamesiskt iskaffe

IMG_9857

Vi hade druckit det en gång i Sverige, när vi firade Vietnams nationaldag på vietnamesisk restaurang, och vi ville självklart dricka det typiska iskaffet när vi väl var på plats. Men först behövde vi lära oss de handgrepp man förväntas kunna, vilket vi gjorde en minnesvärd kväll långt in i Mekongdeltats obygd.

När vi anlänt med godsbåt och taxi till vårt boende i Tra Vinhs lantliga utkant visade det sig vara längre än gångavstånd till närmaste restaurang, och även om vi hade tillgång till cyklar var den stora vägen som ledde till civilisationen alldeles för trafikerad. Enligt uppgift kunde personalen på boendet fixa något att äta på förfrågan, och efter en lång goddag-yxskaft-dialog blev vi serverade nudlar, varsitt stekt ägg och några pomeloklyftor i köket, i sällskap av en liten svart hund.

Därefter tog vi en promenad längs landsvägen till … ja, den lokala puben, kanske man kan säga, där dryck serverades vid ett antal bord under bar himmel. Där satt några män och killar, och så vi. Solen hade gått ner och stället var pyntat med gräll, lysande juldekor. Av den unga servitrisen beställde vi varsin iskaffe och fick då en uppsättning attiraljer uppställda framför oss som vi inte visste hur vi skulle hantera. Vi gissade och skrattade, våra grannar tittade nyfiket. Till slut frågade vi. Så här var det – kaffet fanns i ett metallkärl varifrån det droppade ner i ett glas undertill, där det fanns en försvarlig mängd söt kondenserad mjölk. När kaffet runnit klart skulle det blandas ordentligt med mjölken till en krämigt ljusbrun vätska och hällas över i ett glas med is. Allt detta gjorde servitrisen åt oss, snabbt och effektivt, inför muntra blickar. Vi pekade sedan undrande på den blommiga porslinskannan som också ställts på vårt bord, varvid den togs bort. Vad som fanns där i fick vi aldrig veta.

Pricken över i under pubkvällen var toalettbesöket. Utöver servitrisen jobbade en man på stället, och jag fick känslan av att han var ägaren. Det var honom jag frågade efter en toalett och han visade mig riktningen, en bit längre in på gården. Det jag kom till var misstänkt likt ett privat badrum, med tandborstar och allehanda produkter, samt exotiska insekter, som lätt kunde knalla in från naturen utanför dörren. Gissningsvis hade mannen öppnat en pub på sin egen tomt.

Hur som helst var vi nu säkra och kunniga bryggare av vietnamesiskt iskaffe. Bilderna ovan och nedan är från Kafka Bookstore, där vi på ett vant och självklart sätt tillredde vår ljusbruna dryck dagen innan vi lämnade Vietnam.

Glasen matchade våra nagellack.

IMG_9861

MDCXXVIII Thuan – en vietnamesisk renässansmänniska

Nudlar_i_Vietnam

Thuan är vår Airbnb-värdinna på vårt nuvarande och sista boende här i Ho Chi Minh City och förestår också det enkla etablissemang med ett antal gäststugor i Tra Vinh där vi bodde en natt. Hon föreslog att vi skulle träffas över en lunch och vi sa självklart ja. Över nudelsoppan med tillbehör på den anspråkslösa men tydligen väldigt populära restaurangen Bún bò Huế Đông Ba berättade hon om Airbnb-värdskapet och att hon bland annat ser det som ett sätt att skapa arbetstillfällen för några unga människor som hjälper henne med att ta emot gäster. Till vardags har hon egentligen ett helt annat jobb – hon är inredningsarkitekt och ritar köksinredningar.

Kommunikationen tog lite tid på begränsad engelska, och hon verkade undvika att ställa frågor som skulle leda in oss på nya samtalsämnen, men så frågade hon ändå vad vi jobbar med. Jag svarade att jag jobbar på bibliotek. ”Å, det skulle jag vilja starta ett”, sa hon, ”men min bokhandel fungerar litegrann som ett bibliotek.” Oj, kunde det här stämma, eller missförstod vi varandra? Nej, vi hade förstått rätt, Thuan driver också en bokhandel, och kunder som inte har råd att köpa får låna.

När vi hade ätit klart ville vi gärna se bokhandeln, så vi gick dit alla tre. Vilket fantastiskt ställe! Kafka Bookstore, böcker och sköna retromöbler i två plan, ett enkelt café på nedervåningen och en terrass på övervåningen. Thuan behövde snart gå, men Jenny och jag hängde länge på terrassen, över varsitt glas vietnamesiskt iskaffe.

IMG_9841

IMG_9838

IMG_9845

IMG_9848

MDCXXVII Vi bor i en gränd och lunchar flott

IMG_9715

IMG_9729

Höjden av privilegierat leverne är friheten att röra sig mellan olika miljöer.

Nu när vi har återkommit till Ho Chi Minh City efter några dagar i Mekongdeltat bor vi på ett nytt ställe, som ligger mer centralt, vilket vi var medvetna om på förhand, men att adressens läge långt in i en gränd skulle vara dess främsta förtjänst kom som en överraskning. Fasaderna som vetter mot gatan i innerstadskvarteren har alla butiks- och restaurangentréer i gatuplan, men det räcker med att sticka in näsan i någon av de trånga gränder som bryter upp kvarteren så kommer man rakt in i invånarnas boendemiljöer. Och de är inte blyga och låser in sig bakom anonyma lägenhetsdörrar, tvärtom. Det går utmärkt att titta rakt in i vardagsrummen genom dörröppningar och fönster och i själva gränden finns tvätten och skotrarna och husdjuren och människorna i en salig blandning. Visst kan man uppfatta det som lite ruffigt, om man har de glasögonen på sig, och ja, det finns kackerlackor och allsköns smuts, men det är definitivt ett ordnat kaos och en vänlig stämning. Och vår lägenhet, som är långsmal på höjden som på vissa håll i England, ger ett prydligt intryck, med en liten gemensam köks- och vardagsrumsyta längst ner och sovrummen på olika våningsplan. Vi bor två trappor upp.

Nu har vi valt att bo ganska enkelt och billigt, men som svensk i Vietnam är det oförskämt enkelt att unna sig lyx. Eftersom det här är Jennys 40-årsresa och själva födelsedagen inföll under en resdag, när vi var på väg söderut med långfärdsbuss mot första anhalten i Mekongdeltat, var det i dag dags att äta en bättre födelsedagsmåltid. Jag hade sett ut Shri Restaurant, för att det skulle vara kul att testa ett rooftopställe, och undrade om det skulle vara väldigt fullt när vi kom upp till kontorsskyskrapans högsta våning vid lunchtid. Det var det inte. Utöver personalen var det vi, en italiensk man som kom fram och ville ge oss Ho Chi Minh City-tips och några personer som var upptagna med en modefotografering på terrassen. Vi åt vår mat inomhus, den var vacker, vällagad, god och väldigt prisvärd, och bytte till ett utebord till desserten.

MDCXXVI Flytande marknader och fina små kanaler

IMG_9447

SONY DSC

Nu gör vi som alla andra turister, men det går faktiskt inte att undvika. Är man i Mekongdeltat måste man ta en tur på floden för att se de flytande marknaderna. Vi valde den långa turen, sju timmar, som började i gryningen för att man ska hinna se morgonkommersen på två flytande marknader, där frukt- och grönsaksgrossisthandel äger rum, och därefter glida runt i kanaler med några få stopp för att titta på olika saker och äta lunch.

Trots att vår båt var en av många med morgonpigga västerlänningar kunde man tänka bort det sammanhanget när vi väl vikt av till de tysta, explosivt grönskande kanalerna, folktomma sånär som på någon liten tant som satt och tvättade kläder i vattenbrynet. Turistbåtarnas förare tycktes medvetet hålla avståndet så att vi inte såg varandra alltför ofta. Rätt tänkt.

Överst syns vår förare vid turens början. Damen var en av handlarna på marknaden.