Thuan är vår Airbnb-värdinna på vårt nuvarande och sista boende här i Ho Chi Minh City och förestår också det enkla etablissemang med ett antal gäststugor i Tra Vinh där vi bodde en natt. Hon föreslog att vi skulle träffas över en lunch och vi sa självklart ja. Över nudelsoppan med tillbehör på den anspråkslösa men tydligen väldigt populära restaurangen Bún bò Huế Đông Ba berättade hon om Airbnb-värdskapet och att hon bland annat ser det som ett sätt att skapa arbetstillfällen för några unga människor som hjälper henne med att ta emot gäster. Till vardags har hon egentligen ett helt annat jobb – hon är inredningsarkitekt och ritar köksinredningar.

Kommunikationen tog lite tid på begränsad engelska, och hon verkade undvika att ställa frågor som skulle leda in oss på nya samtalsämnen, men så frågade hon ändå vad vi jobbar med. Jag svarade att jag jobbar på bibliotek. ”Å, det skulle jag vilja starta ett”, sa hon, ”men min bokhandel fungerar litegrann som ett bibliotek.” Oj, kunde det här stämma, eller missförstod vi varandra? Nej, vi hade förstått rätt, Thuan driver också en bokhandel, och kunder som inte har råd att köpa får låna.

När vi hade ätit klart ville vi gärna se bokhandeln, så vi gick dit alla tre. Vilket fantastiskt ställe! Kafka Bookstore, böcker och sköna retromöbler i två plan, ett enkelt café på nedervåningen och en terrass på övervåningen. Thuan behövde snart gå, men JH och jag hängde länge på terrassen, över varsitt glas vietnamesiskt iskaffe.

Höjden av privilegierat leverne är friheten att röra sig mellan olika miljöer.

Nu när vi har återkommit till Ho Chi Minh City efter några dagar i Mekongdeltat bor vi på ett nytt ställe, som ligger mer centralt, vilket vi var medvetna om på förhand, men att adressens läge långt in i en gränd skulle vara dess främsta förtjänst kom som en överraskning. Fasaderna som vetter mot gatan i innerstadskvarteren har alla butiks- och restaurangentréer i gatuplan, men det räcker med att sticka in näsan i någon av de trånga gränder som bryter upp kvarteren så kommer man rakt in i invånarnas boendemiljöer. Och de är inte blyga och låser in sig bakom anonyma lägenhetsdörrar, tvärtom. Det går utmärkt att titta rakt in i vardagsrummen genom dörröppningar och fönster och i själva gränden finns tvätten och skotrarna och husdjuren och människorna i en salig blandning. Visst kan man uppfatta det som lite ruffigt, om man har de glasögonen på sig, och ja, det finns kackerlackor och allsköns smuts, men det är definitivt ett ordnat kaos och en vänlig stämning. Och vår lägenhet, som är långsmal på höjden som på vissa håll i England, ger ett prydligt intryck, med en liten gemensam köks- och vardagsrumsyta längst ner och sovrummen på olika våningsplan. Vi bor två trappor upp.

Nu har vi valt att bo ganska enkelt och billigt, men som svensk i Vietnam är det oförskämt lätt att unna sig lyx. Eftersom det här är JH:s 40-årsresa och själva födelsedagen inföll under en resdag, när vi var på väg söderut med långfärdsbuss mot första anhalten i Mekongdeltat, var det i dag dags att äta en bättre födelsedagsmåltid. Jag hade sett ut Shri Restaurant, för att det skulle vara kul att testa ett rooftopställe, och undrade om det skulle vara väldigt fullt när vi kom upp till kontorsskyskrapans högsta våning vid lunchtid. Det var det inte. Utöver personalen var det vi, en italiensk man som kom fram och ville ge oss Ho Chi Minh City-tips och några personer som var upptagna med en modefotografering på terrassen. Vi åt vår mat inomhus, den var vacker, vällagad, god och väldigt prisvärd, och bytte till ett utebord till desserten.