Etikettarkiv: Kyrkan

MDXLI Awekening – en ovanlig fredagskväll på Friends Arena

Musikstilen, ljudvolymen och de ibland höjda rösterna föll mig inte i smaken – men stämningen! Glädjen! Och budskapet, givetvis. Awekening är en med svenska mått mätt jättesatsning, där Friends Arena hyrts för tre dagars gudstjänster. Det var verkligen roligt att se alla åldrar och många nationaliteter och – även om jag själv som sagt hellre hade hört annan musik – ett böljande publikhav framför scenen. Vi var många främlingar som bad för varandra, på golvet och på läktarna, och många vittnade om hur mötet med Jesus vänt upp och ner på deras liv.

Ett antal, högst fredliga, motorcykelklubbar utmärkte sig, med västar och olika grad av skäggighet. Gänget ovan var från Finland.

MDXXV Esperanza Spalding och ett kyrkligt misslyckande

We went to Christian church when I was young, but I grew up with the kind of mom who would get out the Bible and do a critical analysis of what we had been taught in Bible study. I always had this underlying aversion to any kind of organized religion, mainly because I can’t get down with the premise that people who don’t believe what you believe are somehow less holy or inferior.

Den musikaliska superbegåvningen Esperanza Spalding är en riktig favorit, vars bästa spår jag lyssnade sönder för länge sedan. Den här artikeln om henne i New York Magazine, om en dag i hennes turnéliv, påminde mig om att det är dags att ge henne mer plats i mina Spotify-listor.

Samtidigt gjorde hennes barndomsminnen av kyrkan mig så oerhört ledsen. För att hantera sin stress använder hon sig av ett buddhistiskt mantra och stycket ovan finns med som bakgrund till det beslutet. Den som känner mig förstår att jag dessvärre inte tror att buddhistisk livsfilosofi i längden leder en människa rätt, och det gör mig upprörd och besviken när jag ser att kyrkan har släppt iväg personer som befunnit sig innanför dess väggar med känslan att den som inte delar tron är mindre värd. Det är ett stort misslyckande och kan inte bli mer obibliskt. För nyanseringens skull behöver jag lägga till att sådana känslor många gånger har andra källor än det budskap kyrkans ledare och medlemmar faktiskt förmedlat, men även när så är fallet är det ingen större poäng att kyrkan skyller ifrån sig. Att på en gång stå upp för och visa på tron och vara en välkomnande gemenskap för alla är kyrkans uppgift.

MDIV Människor på flykt

Här lyssnar SR:s migrationskorrespondent Alice Petrén på Petter Jakobsson, handläggare för mobilisering och utbildning på Diakonia, under en seminariekväll i Immanuelskyrkan om flyktingsituationen i världen. Jag var där, och några till, men alldeles för få. Det handlade om omänsklig flyktingpolitik och hot mot journalister som bevakar migration, om vilken diakoni som kan utövas i dagens svenska församlingar, om kristna ledare i Syrien som stannar kvar och gör sitt jobb trots brutal förföljelse och om hur klimatförändringar förstör gynnsamma naturförhållanden vilket leder till konflikter vilket leder till flykt.

Som avslutning lästes den här bönen upp:

Må Gud välsigna dig med olust inför enkla svar, lätta sanningar och ytliga relationer, så att du må leva från djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede över orättvisa, förtryck och utnyttjande, så att du må arbeta för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar att fälla för dem som lider av smärta, avvisande, svält och krig, så att du må sträcka ut en hand till tröst.

Och må Gud välsigna dig med dåraktighet nog att tro att du kan förändra världen, så att du kan göra det andra kallar omöjligt.

Må välsignelsen från Gud – Skapare, Förnyare och Upprätthållare – vara med dig nu och för evig tid.

MMCDXCIII Konverteringsmaskinen

Victors och Solevis besök i Stockholm och Korskyrkan vill man inte missa. Sällan är vittnesbörden så dramatiska, på både nedslående och upplyftande sätt. Mest upplyftande, naturligtvis. Efter att Victor berättat om att kristna möten, som det vi befann oss på, i Indien kunde leda till polisingripande och påföljande förhör och tortyr sa han så här:

”En polis frågade mig hur vi gör för att konvertera människor. Jag sa att vi inte kan göra det, för vår konverteringsmaskin är trasig. När de svenska missionärerna åkte hem lämnade de inga reservdelar. Annars hade vi stoppat in hinduer i ena änden och så kommer de ut i andra änden som kristna. ‘Nu skojar du’, sa polisen. ‘Jag är glad att du räknade ut det’, sa jag. ‘Vi kan bara berätta om Gud och det är bara Gud som kan övertyga en människa.'”

Jag älskar att bli påmind om resan i norra Indien 2011, då Solevi, gift med Victor, lotsade oss fem svenskar från plats till plats, där vi besökte diverse projekt och lärde oss att bara äta med höger hand. Här ses en glad Solevi snett mittemot Anna, som också var med på resan, precis efter att vårt kyrkkaffe blivit bortdukat.

MDCXLI Tomtebogatan i solnedgång och fred

20140803-232149-84109792.jpg
Det blev kvällsgudstjänst i Filadelfiakyrkan i kväll. Att ha 19.00 som gudstjänsttid är ju inte det brukliga, men det verkade inte direkt hindra någon från att komma. På fria ytor i den underjordiska, mindre kyrksalen stod både barnvagnar och rollatorer parkerade, framför mig intogs ett par rader av tjejer på 20 plus och framför dem smet föreståndare Piensoho in en aning sent, mötesvärdarna såg ut att vara pigga pensionärer och min egen ålder (fortfarande närmare 20 plus än pigg pensionär) verkade också vara välrepresenterad. Temat för ”sommarpastor” Gustav Jannerlands predikan var ”Att vända personlig svaghet till välsignelse” och den utgick ifrån hur Gideon kallades till domare. Bra att påminna sig om de gammaltestamentliga berättelserna emellanåt.

Man har nästan börjat vänja sig vid den extremt kvava sommarluften vid det här laget, men vad skönt det var att komma ut i närapå sval luft på Rörstrandsgatan vid halv niotiden. Innan jag gick hemåt tog jag en extra Vasastadsrunda, för att insupa stenstaden i blandade pastellnyanser i kvällsljus, och det var lätt att återigen tänka på krig och fred. På gudstjänsten bad vi för våra trossyskon i Mosul och på andra platser där skoningslös förföljelse av kristna pågår, medan det hos oss i Filadelfiakyrkan i Stockholm pågick riskfri bibelläsning och lovsång med efterföljande servering av kaffe och glass. Och utanför väntade ingen ISIS-patrull, bara sommarklädda stockholmare på de tätt liggande uteserveringarna.

Precis som jag sagt tidigare så menar jag inte att vi som lever i fred och frihet behöver jubla av tacksamhet varje stund. Vi skulle kunna göra det, med tanke på vad så många av våra medmänniskor får erfara i detta nu, men det är också viktigt att låta fred vara norm och krig, förföljelse och all annan terror de olyckliga undantagen.

DLXIV Cancerhjälp som alla kan åstadkomma

När jag kom till Korskyrkan lite före elva i förmiddags var det full aktivitet i alla utrymmen inför gudstjänst med påföljande lunch och årsmöte. Men jag skulle inte vara med på någotdera – jag var på väg till jobbet – utan skulle bara lämna en låda med några portioner paj med purjolök och champinjoner. Det är nämligen en kvinna i församlingen som nyligen fick besked om en snabbt växande cancertumör. För att göra vardagen enklare för henne, hennes man och deras tre barn är vi ganska många som hjälps åt att laga mat, som placeras i en frys i kyrkan och levereras till familjen varje vecka. Och självklart ber vi. Hon är ännu inte frisk, men nyligen nåddes vi av det besked som fick läkaren att upprepa flera gånger att det här var verkligen ett mirakel – tumören har efter en cellgiftsbehandling minskat med 40 %. Men, som det på en gång sas i mailinglistan när nyheten skickades ut, vi nöjer oss inte med mindre än 100.

CCCLXXVI Gudstjänst i Filla

image

Eftersom det var församlingshelg i helgen – medan jag ägnade mig åt Bokmässan och annat – var det ingen gudstjänst i Korskyrkan i söndags, så jag passade på att gå till Filla (Filadelfiakyrkan, alltså, som är Filla för oss fans). Jag prioriterar alltid Korskyrkans gudstjänster, men Filla har genom alla år funnits som en alternativ hemförsamling, den som mina föräldrar tillhörde när jag föddes och under mina första levnadsår, då vi bodde i Stockholm. Det är en väldigt stor lokal med massor av folk, så man känner sig alltid rätt anonym, om man inte råkar se några man känner, men gudstjänsterna är alltid bra, och man hälsar på minst två personer när man går in, någon av värdarna vid ingångarna och någon av värdarna i dörröppningarna till själva kyrksalen.

Temat för dagen var ”måndagsångest”, vilket innebar livsleda i största allmänhet, tomhet, meningslöshet. Före predikan sjöngs trallvänliga ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” och Niklas Piensoho talade om hur tomhetskänslan kan drabba både troende och icke-troende, vad det kan bero på och vad man kan göra åt det. Efter predikan ställde sig en lång rad förebedjare längst fram, nedanför estraden, och det bjöds in till förbön. Kommer folk att våga gå fram så där öppet? undrade jag, van vid Korskyrkans lite mer diskreta modell med förebedjare längs lokalens sidor. Men jo då, den första kom fram redan innan Niklas Piensoho slutat prata, sedan kom en stadig ström. Nu är jag alltid blödig när det gäller förbön, av någon anledning, men den här gången fick jag verkligen skärpa mig för att inte vara totalt rödmosig vid gudstjänstens slut. Andras bön kan beröra väldigt starkt – och nu var de så många, så olika (i ålder, stil, nationalitet) och så glada. Man kan ju tappa fattningen för mindre.

När det var dags att resa sig och röra sig utåt såg jag på kroppsspråket att en gammal, rynkig och leende farbror som satt bakom mig var väldigt angelägen om att få hälsa innan jag passerat. Bara för att ta i hand, fråga om jag tillhörde församlingen och hälsa välkommen.

Den som inte brukar gå i kyrkan rekommenderas å det varmaste att testa. Välj en riktigt trevlig, som Korskyrkan eller Filla.

CCCXXXIX Direkt-artikeln – redigerad och illustrerad


Nu har jag fått se den i redigerat skick – artikeln i EFK:s tidning Direkt om hur två församlingar i Stockholm och en i Malmö planterat nya församlingar. Jag är hemskt glad över att jag fick uppdraget att skriva den och därmed anledning att lära mig mer om ämnet genom att intervjua flera pastorer.

Visserligen görs det alltid små justeringar i texten som man som självgod skribent blir missnöjd med, men på det hela taget ser det bra ut. Läs och inspireras av tre församlingars engagemang och Guds verk!

CXCV Censurskräck

”På trettio år har jag aldrig arrangerat en konsert som har varit stötande för någon, och det kommer jag inte att göra här heller. Jag skulle inte boka Wu Tang Clan till kyrkan, med tanke på språket de använder, men de skulle å andra sidan göra sig bra på Münchenbryggeriet. Folk är snabba med att säga ‘åh, de kommer att censurera konserterna’, men det handlar inte alls om censur. Man måste vara känslig i samarbetet med alla lokaler, och extra känslig i en kyrka där det finns en församling med 7.500 personer som har en stark tro.”

Konsertarrangören Harry Byrne intervjuas i DN om Filadelfiakyrkan som konsertlokal. Heja Harry! Våga visa hänsyn! Det är inte självklart för alla. Varför skulle annars folk vara så snabba med att uttrycka sin censurskräck?