Äntligen sovmorgon i morse, började dagen som jag slutade den förra, fruktbrödsmackor i sängen. De senaste två dygnen har flutit ihop med aktiviteter non-stop. Så här gick det till:
Kommande litterära evenemang. I förrgår innan vi öppnade kom Tiffany från The English Bookshop till Sturebibblan för ett kort möte med mig, AnnCharlotte och tre jättekanelbullar. Vi har bokat in ett halloweenevenemang för barn, ett halloweenevenemang för vuxna och en julklappsboktipskväll. När klockan slår elva öppnar vår huvudingång automatiskt, så man har ingen chans att överskrida sluttiden för ett förmiddagsmöte, om man inte struntar i att besökarna plötsligt fyller biblioteket.
Intervjuad. Just nu pågår ett projekt kring ”kunddialog” på hela Stockholms stadsbibliotek och två personer från en konsultfirma kom och intervjuade mig och AnnCharlotte och tillbringade några timmar i biblioteket. Det är skillnad på intervjuare och intervjuare och de här två var riktiga proffs. Det görs ofta undersökningar av vad bibliotekspersonalen tycker, men för det mesta handlar det om centralt skapade enkäter för hela Stockholms stad, med oändliga poängskalor för det ena och det andra. Enkäterna är alltid bitvis omöjliga att fylla i eftersom man inte har en aning om hur man ska applicera frågorna på sin egen arbetssituation. Men nu! Nu blev man lyssnad på. Jag märkte själv min benägenhet att skryta med allt som är så bra och omtyckt på vårt bibliotek och att klaga på de bitar som inte fungerar. Det är lätt att tycka när man väl kommit igång.
Utställning. Mitt i alltihop satte jag upp ett litet urval av mina foton från Indien på utställningsytan. Det är en väldigt enkel och väldigt kort utställning, torsdag till lördag, men jag skrev om det på Facebook och en av vännerna som såg det kom upp samma dag för att titta. Så när AnnCharlotte blev intervjuad stod jag en halvmeter från där de satt och berättade om bilderna för Joakim. Det är ett väldigt litet bibliotek vi har.
Kommande utställning. Precis vid stängning kom Britta Grassman, som vi betraktar som en huskonstnär hos oss, för att planera inför sin tredje utställning. Vernissage i morgon söndag klockan fyra. I och med att jag har varit borta från biblioteket i ett drygt år hörde jag mig själv lova saker som att visst, vi har krokar att sätta upp målningarna med, trots att jag egentligen inte har en aning om var de där krokarna kan vara.
Släktkalas. (Se bilden ovan, mor och morbror.) Vid tjugo i åtta kom jag äntligen iväg med en satsumas i handen som en av stammisarna skänkt, naturligtvis krånglade kassan (utöver växelkassan låg där summa 127 kronor, men enligt kvittot var dagens totalbelopp -2) och naturligtvis fanns det ingen anslutande buss till Storvreten när jag kom fram till Tumba, men jag blev hämtad av brorsan och anslöt med god marginal sist till kvällens släktkalas hemma hos föräldrarna. Det nästan dånade av röster när man klev in genom dörren. Min släkt. Den är fin den. Anledningen till att vi träffades, förutom för att prata och äta och prata och äta (mitt bidrag var hemmagjord citronfudge), var att mormor och morfar firar diamantbröllop. Morfar har konstant ryggont och brukar ligga på en soffa under våra sammankomster, men det är inget fel på pratlusten. Jag slog mig ner där han halvlåg och han började genast berätta om hur många böcker han brukar låna på biblioteket – och vad de handlat om. Mormor hann jag inte växla många ord med, men jag fick hennes uppmärksamhet några minuter och frågade om hon hade resfeber inför Paris-resan. ”Nej då, inte alls”, sa mormor, ”jag har inte behövt göra någonting, Ragnwald har planerat allt!” Ragnwald är min pappa och han liksom jag har en särskild faiblesse för att planera resor. (För övrigt åkte mamma, pappa och mormor i morse och är väl ute och svirar vid det här laget.) Min bror med familj sov över, så från midnatt eller så satt jag, Samuel och Johanna i vardagsrummet och umgicks över två datorer. Runt ett dök mamma upp – jag trodde att hon sov – och hade med sig sin gamla kokbok som är full av instuckna urklipp och andra lappar. Hon ville visa en av lapparna som hon nyligen återupptäckt, nämligen en jag skrev när jag var fem: ”Att ha en lilebror är inte lett.”
Brutalmorgon. I går morse: Upp tidigt, skjuts till Årsta där mamma och pappa jobbar, därifrån pendeln till Centralen med brorsan och promenad till Kungsholmstorg där vi skildes åt (kontoret dit han pendlar från Örebro någon gång i veckan ligger ett par kvarter från där jag bor). Hem, frukost (mamma hade skickat med smörgåspaket, hon är sådan), iväg på vattengympa, hem, skulle läsa, somnade.
Intervjuare. Vid fyra var jag på Kungsholmens bibliotek där jag intervjuade kollegan AnnCharlotte om hur det varit att jobba där de senaste sju åren (hon kombinerar Kungsholmens bibliotek och Sture bibliotek, själv har jag jobbat på Kungsholmens bibliotek en enda dag under min bibliotekariekarriär). Intervjun publiceras i Vårt Kungsholmen-bloggen inom kort.
Brödbak. Därefter bakkväll hos Jenny F. Egentligen hade hon frågat om jag ville komma över för att hjälpa till med att bära ner ett bord i källaren, men varför inte baka lite också, tyckte jag, som ville ha en anledning att baka fruktbröd i brödform. Dessutom bjöds det på renskav. Mmm. Vi lyssnade på gemensamma favoriter under tiden vi åt, som Lisa Nilsson, och Jenny nämnde att det farliga med att lyssna på Lisa Nilsson, vars minsta wailande man har i ryggmärgen, är att det är så lätt att sjunga med, högt, och det gör Jenny tills hon minns att hennes granne är något slags slagverkare i Radiosymfonikerna och gissningsvis har bra musiköra. Efter brödbak (varsin sort) och bordbaxande var klockan mycket, men vi tittade ändå lite på Hipp Hipp, andra säsongen, bland annat mitt absoluta favoritinslag, där Kajan spelar innebandy.
Och så blev det lördag. Och i dag har jag jobbat här på Sture bibliotek igen. Nu iväg på nästa kalas.
Ledarsamling i Korskyrkan i går kväll. Jag hastade dit efter kvällsjobb på Sturebibblan och missade både maten och största delen av undervisningen, men var med när några i församlingen berättade personligt om sina erfarenheter av ledarskap och sedan på prat i grupp, bön och lovsång. Inte minst för oss som inte är anställda ledare utan leder i mindre sammanhang (i mitt fall en hemgrupp) är det väldigt värdefullt att få lära av varandras framgångar och misslyckanden och att prata om vad som egentligen krävs av en ledare och de olika sätt man kan hamna i en ledarposition. Så jag vill verkligen inte förringa samlingen och dess syfte, men precis när jag kommit hem började Rick Warren, Saddleback-pastorn, twittra om ledarskap kontra tjänande. Extremt viktigt och riktigt.
Det finns massor av folk som gillar att gå och lyssna på författare som pratar om sina böcker, de är bara inte så välrepresenterade i min bekantskapskrets, så att få frivilligt sällskap är värt mycket. Vid kyrkkaffet sa jag till Sofia att jag under eftermiddagen skulle gå till The English Bookshop och höra två skotska författare läsa ur och berätta om sina alster, och Sofia, som praktiserade i Glasgow under sin utbildning till socionom, frågade genast om hon fick följa med för att få höra lite skotsk engelska.
Tiffany, butikens mest entusiastiska medarbetare, hade naturligtvis bakat kakor, och det bjöds också på ost och kex. Publiken var inte särskilt stor, men det blev ändå lite mingel före och efter, trevligt och charmigt som vanligt. Sofia köpte ett exemplar av The donor, fick det signerat och passade på att berätta lite om sin vistelse i Glasgow, tyckte jag att jag hörde i öronvrån.
Det tråkiga med att man bor så utspritt i Stockholm är att det är svårt att umgås spontant. Det trevliga är att man får anledning att ta sig runt och vistas i olika miljöer.
Theomis 