Konsert hemma på ganska stor bild

I drygt två år låg ett inplastat programkort från Boxer i en skokartong i det här skåpet, men sedan i kväll sitter det i digitalboxen. Det tog nog inte mer än en halv minut att få igång TV-skrället den här gången – jag har testat då och då de senaste åren – men att bläddra mellan kanaler var inte enkelt och fråga mig inte varför det är en svart ram kring bilden, bildformatet verkade totalt orubbligt. Men mission accomplished, jag lyckades se och höra konserten från Berwaldhallen. Dekoren framför skärmen fick stå där den stod.

Till vardags kommer jag nog inte heller fortsättningsvis att bry mig om TV:n, utan fortsätta att använda Boxer Play på mindre skärmar.

Japan med Sue Perkins

Lättsamma dokumentärserier om Asien med brittiska komedienner, det verkar vara en helt egen genre, åtminstone Asien med Sue Perkins respektive Joanna Lumley. ”Ganges med Sue Perkins” hade jag sett, likaså ”Joanna Lumleys indiska äventyr”, och nu upptäckte jag ”Japan med Sue Perkins” på UR Play.

Jag uppskattade avsnitten – bara två den här gången – som TV-underhållning, en tilltalande produktion med opretentiöst innehåll. Där finns förväntade inslag som sumobrottning och geishor och om en europé med gott humör, hjälplig respekt och rappa kommentarer ska rapportera inifrån genom att prova på dessa verksamheter är nog Sue Perkins bland de bästa kandidaterna. Hon bjuder generöst på sig själv och man får bara hoppas att sumobrottarna och geishorna är så vänligt inställda till intrånget som de ser ut att vara.

En del mindre självklara områden av det japanska livet visas också upp, som de äldre kvinnorna som fridyker efter skaldjur och företag som hyr ut låtsasfamiljemedlemmar. Det inslag jag kanske tyckte var mest intressant i sin enkelhet var besöket på något slags klubb, ett trångt, spartanskt rum med ingång genom ett garage, där en popgrupp bestående av sex tjejer i docksöta sjömansklänningar framträder på en scen inför en helmanlig publik. Männen – karaktäriserade av Sue som mellanchefer på konferens – tjoar glatt, viftar entusiastiskt med ljusstavar och dansar lite på stället, vissa i T-shirt, vissa i skjorta och slips. Det är så typiskt japanskt, alla beståndsdelar man redan känner till finns med – skolflicksidealet, nördigheten, munskydden – men för en som inte är insatt i hur den här popkulturen konsumeras i praktiken var det upplysande att följa med in på föreställningen. Efter att ha stuffat loss med en ljusstav i var hand och ställt frågor till ett kostymklätt, medelålders fan står Sue på gatan utanför och delar den korta reflektion eller analys framför kameran som avslutar varje litet reportage. Analyserna förmedlar i allmänhet att ”det där såg tokigt ut, men om man tänker efter är det ganska fint ändå”, och just detta kommer hon fram till även efter den här bisarra upplevelsen. Hon hade gått dit med den uppfattning som ligger nära till hands i ett sammanhang där medelålders män går och tittar på unga, söta tjejer på en scen, men sedan slagits av den familjära och oskuldsfulla atmosfären och konstaterat att den här grenen av japanskt nöjesliv trots allt genomsyras av gamla, rekorderliga värderingar.

Priset för en lättsmält dokumentär är förstås att djupet saknas och utifrån ett kort inslag vet man inte vad man ska tro. Männen på konserten betonar att de uppskattar själva idolkulturen, lojaliteten mellan bandet och deras fans, och på scenen dansar och sjunger tjejer i tjugoårsåldern utan utmanande manér, istället klädda som barn. Ska man tro Wikipedia är den japanska lolitakulturen inriktad på det söta estetiska idealet (kawaii), ungdomlighet och oskuldsfullhet, med andra ord en bra bit ifrån Nabokovs roman. Men även om företeelsen är fri från de mer smaklösa sidorna har jag svårt att tro att den betraktas som smakfull. Eller? Varför har tjejgrupperna inte tjejer och killar i tonåren som fans? Vad säger den stora majoritet män (antar jag) som inte har som hobby att gå på garagespelningar med dockliknande unga sångerskor? Så många frågor.

Kvar på UR Play har jag ”Joanna Lumley längs Sidenvägen” och – serien jag tar härnäst – ”Joanna Lumleys japanska äventyr”.

MMCDLXXIII Ab Fab från början

Den som kan sitt Ab Fab, alltså Absolutely Fabulous, alltså Helt hysteriskt, känner igen vinjetten. Nu visas serien från början på 7:an, lagom till att långfilmen kommit till svenska biografer. Det är långt ifrån min favorit, men jag kan samtidigt inte värja mig. Det är brittiskt. Det är 90-tal. Det är mer hysteriskt än fabulous. Jag måste titta.

MDCCLXVI Nästan ikapp

I går kväll såg jag säsongens första avsnitt av Historieätarna, som sändes för en vecka sedan, och i kväll, hos Lena, de tre Downton Abbey-avsnitt jag missat under Hongkong-resan, samt tillhörande avsnitt av TV-cirkeln. Dessvärre missade vi under tiden Historieätarna avsnitt 2. Men när jag sett det på SVT Play är jag i fas.

MDCCXXXVII Framtidens statistik

Screen Shot 2014-10-27 at 14.29.20 PM.png

När Lena och jag tittat färdigt på Downton Abbey i förrgår skulle vi titta på något som var kortare än en långfilm, och det blev den timslånga föreläsningen av Hans Rosling, professor i internationell hälsa, som på utmärkt engelska med skojig svensk brytning gör statistik och framtidsprognoser begripliga. Från nostalgiskt kostymdrama rakt in i verkligheten, med andra ord.

Föreläsningen vill gärna säga att ”det är inte så illa ställt med världen som du tror”, och på sätt och vis lyckas den, man får titta på den positiva utvecklingen i fråga om analfabetism, livslängd, familjeplanering och annat. Sedan finns det ju också en hel del kvar att jobba med.

Se ”Framtidens statistik” på UR Play.

MDCCXXI Team Bachstad

Screen Shot 2014-10-13 at 0.30.36 AM

Klockan är massor, jag Facebook-pratar med Noomie i Tumba, Anders i Solna och mamma i Colorado och kan inte sluta titta på den norska TV-serien ”I motorriksha genom Indien” eller, på originalspråk, ”Team Bachstad i India”. Fjärde och sista avsnittet sändes på SVT1 i dag, men jag började från början på SVT Play och noterar att första avsnittet kan ses där i nio dagar till, men på NRK:s motsvarande sida finns inget slutdatum. (Och de pratar riktigt begriplig norska, även om det är bekvämt med svensk text.)

Jag vill också korsa Indien i motorriksha, gärna tillsammans med de här två norska gubbarna. Nu vore jag ingen tillgång rent rikshamässigt – kan varken köra eller meka – men jag är rätt bra på högläsning och skulle kunna följa med i egenskap av ljudbok, tänker jag, under de många timmarna längs indisk landsväg.

MDLXIII Helstekt, fågelfylld kossa

I höst är Historieätarna tillbaka. Häromveckan var jag och Lena i Rosendals trädgård och provsmakade 1500-talsmat tillsammans med Erik XIV och … hans fru, antar vi.

20140523-095114-35474244.jpg

Menyn kretsade kring en helstekt kalv fylld med fåglar – två kalkoner och ett antal kycklingar och vaktlar. Ett dygn hade det tagit kocken Göran Svartengren att tillreda det hela.

20140523-095114-35474412.jpg

Lena hade sett den öppna inbjudan till grillfest i 1500-talstappning på Historieätarnas Facebook-sida och jag trodde att det skulle krylla av folk, men vi var inte många själar som inte tillhörde själva inspelningsteamet. När vi hade stått där ett tag i grillrök och iakttagit det präktiga djuret kom de två huvudpersonerna. Vi som utgjorde undersåtarna instruerades då att ställa upp oss lite mer organiserat och kungaparet gjorde en värdig entré med vinkningar och handskakningar framför filmkameran

20140523-095114-35474567.jpg

Därefter var det äntligen dags för festmåltid. Kocken skar och kung Erik höll i fatet och fick provsmaka de första bitarna av det han växelvis under högtidliga utrop kallade ”oxen” och ”kossan”, får se vilket som kommer med i programmet. Sedan arbetade två man med att skära loss köttstyckte efter köttstyckte och plocka ut fåglarna.

20140523-095114-35474737.jpg

En bit bort skars bröd, en majonnäs rördes ihop och vitlök, kirskål, spansk körvel och libbsticka preparerades i fina gröna högar.

20140523-095115-35475064.jpg

Vad gott det var! Jag åt kalvkött och både kalkon och kyckling, tror jag, men ingen vaktel. Det fanns ganska gott om dem, men sättet att äta dem var inte särskilt tilltalande. De som frågade fick veta att man bara började gnaga på de små grillade fåglarna och så fick man spotta ut ben och annat som man inte kunde tugga i sig. Men i övrigt var jag inte blyg. Det fick man för övrigt inte vara. ”Ät! Var inte blyga!” sa kocken gång på gång. Inte så konstigt, det var ju precis hur mycket mat som helst. Jag gjorde till och med i ordning en extra macka med generöst med kött och grönt som jag svepte in i servetter och tog med mig hem.

20140523-095115-35475204.jpg

Miljön var väl inte alldeles 1500-talsanpassad, men trevlig och grön, efter ett regn som upphörde strax innan festligheterna började och som kom tillbaka när vi var klara. Jag och Lena tog Djurgårdsfärjan till Slussen där vi skildes åt för att gå hem och plugga vidare. Det här var nog den mest intressanta paus från studierna jag någonsin haft.

MCCCXCVI Spelet om Stockholm

Screen Shot 2013-12-29 at 23.31.36 PMSpelet om Stockholm – måste ses. Fördjupade mig så mycket i diskussionen om programmet på Twitter (samtidigt som jag Facebookade om helt andra saker) att jag tappade fokus när kvällens avsnitt sändes, så nu har jag sett om det på SVTPlay.

Denna lilla serie plus Fröken Frimans krig som, bland mycket annat, visar upp det gamla Stockholm – vilken TV-fest för en stockholmista!