MDLXVI En annorlunda morgon med Tao Lin

Högläsning ur Taipei.

Intervjuaren: ”When did you last read this?”
Tao Lin: ”One year ago.”
”How did you feel reading it now?”
”I was impressed.”

Min relation till Tao Lin består främst i att jag köpte hans kortroman Shoplifting from American Apparel i en förlagsbutik i Brooklyn och trots att jag inte var så förtjust i den – och det är fortfarande det enda jag läst – blev jag sugen på att höra honom när han nu är på besök i Sverige och gör flera framträdanden. Och så gillar jag ju verkligen The English Bookshops bokfrukostar, oavsett tema.

Ja, vad ska man säga att jag tog med mig från den här upplevelsen? Den stackars killen verkar ha drogat bort sin skärpa. Jag kan förstås inte med säkerhet säga att det förhåller sig så, men det handlade mycket om droger och om den fiktiva författaren han skrivit om i romanen Taipei som är ute på bokturné och går på olika droger under sina olika framträdanden. När man satt och lyssnade på den ganska fåordiga och ordentligt sävliga verkliga författaren var det omöjligt att inte dra vissa slutsatser. Intervjuaren gjorde ett bra jobb och fick till ett intressant samtal ändå – han fick stå för mycket av det själv – och Tao Lins förmåga som författare ska jag inte på något sätt nedvärdera, han verkar ha en hängiven fan club över världen.

Uppläsningen var bra och frukosten var god. 30 kronor och en morgontimme well spent.

MMCDLXXV Raoul Wallenbergs död

Raoul Wallenbergs försvinnande är inte längre ett mysterium. Han dog 1947 i Lubjankafängelset i Moskva, inte av en hjärtattack, som Sovjet påstod, utan bevis finns på en avrättning. Detta hävdar den brittiska grävande journalisten Nigel Bance i The Liquidation of Raoul Wallenberg, som han presenterade på The English Bookshop i kväll. Av oss som satt på de uppfällda stolarna i butiken – ett sammanhang som brukar innebära bokprat av ett helt annat och mysigare slag – var det två personer som visst också forskat i fallet. Jag vet inte om boken fått något seriöst genomslag, men de båda männen i publiken och journalisten verkade hyfsat överens om antagandena, så kanske är gåtan faktiskt löst.

MMCLXV Emily Dickinson-frukost

För alldeles för länge sedan lånade jag hem en bok med Emily Dickinson-dikter och först i går, när jag via Lena hade en biljett säkrad till dagens frukostprogram på The English Bookshop om Emily Dickinsons författarskap, började jag läsa. Och lyssna, på inlästa dikter på Spotify.

Dikterna är ganska svåra, sa Ann-Marie Vinde, Dickinson-översättaren som var morgonens talare, och eftersom de flesta i publiken sannolikt hade svenska som modersmål läste hon dem både översatta och i original. Kommentaren fick mig att känna mig smart, det lilla jag läst skulle jag kalla … medelsvårt. Dikterna har korta rader och engelskan är förstås ålderdomlig – Emily Dickinson levde 1830-1886 – och jag förstår inte alla ord, men det är inte värre än att de går att slå upp. Själva innehållet är jämförelsevis rakt på sak. Uppläsningarna vi fick höra var också väldigt väl utförda, med en lugn och okonstlad stämma.

Vi i publiken fick frågan om någon av oss ville höra en favoritdikt och jag kom på för sent att jag faktiskt hunnit få en, ”In a library”. Här är de första tre verserna av sju.

A precious, mouldering pleasure ‘t is
To meet an antique book,
In just the dress his century wore;
A privilege, I think,

His venerable hand to take,
And warming in our own
A passage back, or two, to make
To times when he was young.

His quaint opinions to inspect,
His knowledge to unfold
On what concerns our mutual mind,
The literature of old;

I går kväll hörde jag berättas om en 1800-talspoet från Massachusetts på biblioteket, morgonen efter om en annan i bokhandeln.

MCMLXXXIV The English Bookshop på Söder

Så har man minglat runt i det lilla litterära Stockholm igen. Utanför The English Bookshop, som hade invigning i nya lokalerna på Södermannagatan i kväll, stötte jag på Tiffany, som jag hoppas kunna engagera till en boktipskväll på Sturebibblan under höstterminen, det är alldeles för länge sedan, och en amerikansk vän till henne som skulle vilja ha skrivarverkstad inom Stockholms stadsbibliotek. Vi får se vad vi kan göra. Där inne träffade jag Lena – ingen överraskning, hon bor ett stenkast därifrån och vi hade på förhand pratat om att vi båda skulle kolla in invigningskalaset vid den här tiden – och kollegan Åke, som liksom jag engagerat sig i den biblioteksdebatt som de senaste veckorna pågått i stora och små tidningar, radio, bloggar och andra media och, för bibliotekspersonalens del, i ett par av våra slutna Facebook-grupper. Vi fastnade i ett långt samtal. Debattvågorna går höga, och kolleger emellan är det ganska lätt att hitta något slags konsensus, men exakt lika tycker man nog aldrig.

Det hela började med att omvärlden fick insikt i att biblioteksmiljön inte är fredad från stök och bråk, tvärtom, och diskussionen har sedan fått nya riktningar och förgrenat sig. Vissa – ganska många – åsikter som ventilerats står jag bakom, andra tycker jag är helt uppåt väggarna, och mest frustrerande är kanske att så många som deltar aktivt i meningsutbytena knappast kan antas vara aktiva biblioteksanvändare, men jag är ändå lite hög på biblioteksdebatten och helgillar att den inte förs uteslutande av bibliotekspersonal. Nu har vi chansen att visa för de nostalgiker som med stort engagemang deltar i diskussionerna att biblioteken inte är boksidesprasslande frizoner där tiden stått still. På gott och ont ser verkligheten radikalt annorlunda ut.

Lena drog ut mig efter ett tag, vilket nog var bra, eftersom vi hade kommit in på ämnet bokinköpsbudget, som jag kan prata länge om. Vi stannade inte och hörde livemusiken, men hade i alla fall varit på plats när den inbjudna poeten Robyn Bolam läste dikter, vilket var extremt svårt att höra i den avlånga, knökfulla lokalen, men det var ett trivsamt inslag. Man blir nyfiken på hur de ska lösa kommande programverksamhet lokalmässigt. För jag hoppas verkligen att de kommer att fortsätta att bjuda in författare och andra intressanta gäster, precis som de gjort i Gamla stan genom åren.

Tillsammans med en annan vän till Lena gick vi tvärsöver gatan till Il caffè, där baristan var mycket bekant. Han kände igen mig innan jag kände igen honom, men det tog bara någon extra sekund så kunde jag placera honom på Espresso House under Sture bibliotek 2009, då vi öppnade. Jag kommer inte ihåg hur länge han jobbade där, men det första Espresso House-gänget vi kom i kontakt med minns jag som mycket trevligt. Därefter är det förstås ingen som inte varit trevlig, men de har bytts ut ganska frekvent genom åren. Bäst gillar man de som lägger ens standardbeställning på minnet.

Det blev en intressant kväll, socialt och professionellt, och Västerbrovägen hem är bra för att samla tankarna.

Avslutningsvis kan jag meddela att aktuell nagellacksnyans är en soft, glansig laxrosa.

MDLXXXIII Blandad poesi bland böcker och bokmänniskor

20140614-123805-45485232.jpg
Kvällens båda poesiuppläsare justerar glasögonen.

San Francisco-poeten Maketa Smith-Groves var en mycket fin uppläsare av sina dikter ur samlingen Red Hot on a Silver Note med flera publikationer. Spontan, trevlig, glad och stolt på det där bra amerikanska sättet, som inte viftar bort egna prestationer utan istället gärna lyfter fram både bedrifter och utmärkelser.

Helene Polite, änka efter amerikanske Allen Polite, berättade om sin makes resa från femtiotalets konstnärskretsar i Greenwich Village till Stockholm, där han fortsatte att måla och skriva poesi, men inte publicerades. Postumt har tre poesisamlingar getts ut.

De två, tre stolsrader som ställts fram till poesikvällen på The English Bookshop i veckan blev fullsatta, och själv var jag i så pass god tid den här gången att jag fick en av skinnfåtöljerna, som jag markerade med mina saker när jag gick och hämtade ost och kex, medan trivseljazz spelades från någon liten högtalare någonstans och butiken började fyllas. The English Bookshop vet hur man sätter rätt stämning.

Till poesikvällen för några veckor sedan kom jag däremot sent, direkt från jobbet, och Mireia försökte hålla en plats åt mig, men det var så fullt och trångt att det inte var möjligt. Istället dundrade jag in genom dörren när det just börjat – jag visste ju hur mycket klockan var, varför kunde jag inte ha smugit in lite diskret? – och började snitsla mig fram, via den lilla ytan som fungerade som scen, till en stol längre bak som var ledig. Den gången var det releaseevenemang för 2014 års upplaga av det årliga poesi- och prosamagasinet Two Thirds North som ges ut av Engelska institutionen vid Stockholms universitet. Några av de bidragande skribenterna av olika nationaliteter var på plats och läste korta stycken. Här är några små smakprov (den sista texten är av Johannes Anyuru, uppläst av två andra, på svenska och engelska).

DCXLV Författarbesök på The English Bookshop


I går var det författarbesök på The English Bookshop (Karin Altenberg) och för två veckor sedan likaså (Miriam Toews). Här är en liten bildkavalkad från det tidigare tillfället, med syftet att få alla och envar som läser det här att omgående börja bevaka The English Bookshops Facebook-sida eller hemsida och besöka kommande evenemang.






CCCLIII The Queens of Scotland

imageDet finns massor av folk som gillar att gå och lyssna på författare som pratar om sina böcker, de är bara inte så välrepresenterade i min bekantskapskrets, så att få frivilligt sällskap är värt mycket. Vid kyrkkaffet sa jag till Sofia att jag under eftermiddagen skulle gå till The English Bookshop och höra två skotska författare läsa ur och berätta om sina alster, och Sofia, som praktiserade i Glasgow under sin utbildning till socionom, frågade genast om hon fick följa med för att få höra lite skotsk engelska.

image image

Karen Campbell läste ur After the rain, en av böckerna i en serie om en uniformerad kvinnlig polis i Glasgow, precis som författaren själv var under sex års tid. Jag har den hemma (ser den på nattduksbordet just nu), hittills oläst. Helen Fitzgerald läste ur The donor, en sorglig historia om två tvillingtjejer i tonåren som får veta att de lider av en njursjukdom och deras pappa som gärna skulle mista livet för att kunna donera en njure var till döttrarna. Båda författarna blev också intervjuade om sina böcker och författarskap av Helena Dahlgren, som verkade vara ett stort fan av dem båda.

imageTiffany, butikens mest entusiastiska medarbetare, hade naturligtvis bakat kakor, och det bjöds också på ost och kex. Publiken var inte särskilt stor, men det blev ändå lite mingel före och efter, trevligt och charmigt som vanligt. Sofia köpte ett exemplar av The donor, fick det signerat och passade på att berätta lite om sin vistelse i Glasgow, tyckte jag att jag hörde i öronvrån.

CCLXXXIX Nathan Larson på The English Bookshop

Med flera pågående ska jag ändå unna mig att börja på en ny bok. Det står mellan The Boat av Nam Le, Ru av Kim Thúy och The Dewey Decimal System av Nathan Larson. Stressen över att inte ha läst The Boat börjar nästan lägga sig, även om den väl fortfarande är lika läsvärd som alla var överens om, Ru känns hyfsat aktuell fortfarande och The Dewey Decimal System har jag över huvud taget inte hört folk prata om, men snart kommer den i alla fall på svenska.

Den sistnämnda marknadsfördes med ett trevligt program på The English Bookshop i går kväll. Tiffany hade bakat kakor som vanligt, och Pringles och root beer skulle sätta lite extra amerikansk prägel på kvällen. Det behövs inte särskilt många personer för att den lilla butiken ska fyllas. Jag var där med Lena W och vi gick runt och plockade och pratade och åt kakor medan fler och fler trängde sig in.

Så fick Nathan Larson ordet, rockkille i svart, gift med Cardigans-Nina, helt ny i boksvängen. Det var svårt att placera honom i ett lämpligt fack. Han höjde sin root beer och inledde med att fråga hur många svenskar som tycker att det är gott. Inte många. ”Inte min fru heller”, sa han, ”hon tycker det smakar som flytande tandkräm, men vi amerikaner gillar konstgjorda smaker.”

Sedan visade han upp sin bok och sa att ordet ”dystopia” användes om den (faktiskt används det av samtliga tre personer som på baksidan beskriver och berömmer innehållet), men själv hade han inte vetat vad det betydde förrän nu. Oj, vad gör killen i bokbranschen, hann jag tänka innan jag insåg att han faktiskt inte stod och visade sig okultiverad utan ödmjuk. Han gjorde överlag ett väldigt ödmjukt intryck. Om jag förstod det rätt hade en vän till honom startat ett förlag och bett honom skriva något, vilket han fick tid att göra då han var hemma under sin frus svåra graviditet. Resultatet blev en thriller med sci-fi-inslag i ett New York som drabbats av en svår katastrof. Samtidigt som han berättade om den, dess tillkomst och handling, vävde han in berättelser om sig själv, till exempel om hur han i 19-årsåldern hade varit arbetslös, liksom hans vänner, och de var rädda att det innebar att de skulle bli inkallade som soldater. Hans pappa hade krigat. Hans farfar hade krigat. Men han slapp. Trots allt jag läst och sett och hört om amerikansk militär i olika länder har jag aldrig tänkt på just det här, att deltagandet i krig är något som har pågått under de senaste generationerna i USA och att unga män oroar sig för att bli utkommenderade, och blir de det inte kan de vara första icke-krigande generationen i familjen.

Så hur lockar den här romanen mig? Jo, förutom att den utspelar sig i New York, som visserligen inte är helt sig likt, har huvudpersonen, en krigsveteran med minnesförlust, fått ett jobb på New York Public Library, och bibliotek som idé och miljö har alltid lockat författaren. Sådant faller man ju för. När jag gick fram för signering var jag ju tvungen att säga att jag var bibliotekarie, vilket han tyckte var kul, och han sa att han kände till att det är en tuff bransch rent ekonomiskt. Visst är det så. ”Jag är glad att jag har ett jobb”, sa jag, fick min signerade bok och ett stort tack för att jag valt att komma. Han verkade uppriktigt glad över uppslutningen under kvällen och uppmanade alla att köpa en bok, inte nödvändigtvis hans, utan vilken som helst, för att stötta bokhandeln. ”We didn’t pay him to say that”, sa Tiffany.

XLVI The English Bookshop på Sture bibliotek


För några veckor sedan flyttade The English Bookshop in på Sture bibliotek för en kväll. Böcker och bokställ ställdes upp och Tiffany Alnefelt berättade om bra engelskspråkiga böcker i alla genrer. I går kväll kom Tiffany och delar av butiken tillbaka för ett mer nischat program, den här gången om litterära priser, stora och välkända, som Pulitzer, Man Booker och Orange, men också mindre och smalare priser, som Bookseller/Diagram Prize for Oddest Title of the Year (min personliga favorit kan vara 1994 års vinnare Highlights in the History of Concrete). Tiffany hade fallit för den senaste vinnaren, Managing a Dental Practice: The Genghis Khan Way, och tyckt att The English Bookshop skulle köpa in den, tills hon fick förklarat för sig att den faktiskt handlade om att driva en tandläkarpraktik och inte riktigt passade in i butikens utbud.

Som vanligt låtsades jag att jag jobbar på Sture bibliotek (vilket jag tidigare gjorde, från det att biblioteket öppnade för två år sedan och en tid framåt) och gick under efterminglet runt och pysslade. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte köpa någon bok, men det var en som jag blev väldigt nyfiken på, Ilustrado av Miguel Syjuco, som vunnit Man Asian Literary Prize. Den 24 maj har The English Bookshop en bokcirkel kring den, och när jag stod där vid bokbordet och kikade på den sa min kollega AnnCharlotte till Tiffany att hon ville anmäla sig till cirkeln, och då passade jag på att göra detsamma. Jag vet ju att cirklarna är engelskspråkiga och har hört att det kommer diverse olika nationaliteter, men sedan fick jag höra att det på tisdagscirklarna brukar vara bara amerikaner och engelsmän. Värsta tänkbara läge, bara infödingar, jag vet inte om jag kommer att våga delta över huvud taget. Å andra sidan har jag aldrig kunnat hålla tyst i ett boksamtal någonsin, utan måste ventilera alla mina åsikter. Jag ser det som en chans att utmana min comfort zone.

Hur det här fruktbara samarbetet mellan en av stans bästa bokhandlar och ett av stans bästa bibliotek uppstått? Jo, det kan jag tala om. En fredagseftermiddag i januari var jag på The English Bookshop och började prata med den entusiastiska tjejen bakom disken. Det kom fram att jag jobbade på Stadsbiblioteket (vilket jag gjorde då, numera Regionbiblioteket), och att vi alltid var ute efter bra samarbetspartners. Tiffany var mycket intresserad. Efter att ha pratat med kollegerna på Stadsbiblioteket förstod jag att det skulle bli svårt att få till något, våren var fullbokad och alla var upptagna med annat. Så nästa förslag var Sture bibliotek, där jag visserligen inte jobbade, men som sagt låtsas att jag jobbar. Och på den vägen är det. Tiffany är ett riktigt fynd, en ”book geek”, som hon säger själv och en fullkomligt sprudlande talare.