Torsdag och fredag har varit Sture-dagar den här veckan, och medan det mesta faller sig helt naturligt, som om det inte alls gått ett år och en månad sedan jag jobbade på Sture bibliotek sist, så är det vissa saker som bara är borta. Att hjälpa låntagarna att ladda ner ljudböcker från Mediejukeboxen går som en dans, att fixa strulande lånedatorer är inga problem, att hitta DN från ett visst datum på PressDisplay är inte heller ett dugg svårt, men när jag lägger in nyinköpta böcker i katalogen tycks jag alltid missa minst ett moment och får gå runt och samla in böckerna jag skyltat med som nyheter för att göra om. Nåja. Det kommer tillbaka.

I går förmiddags hade vi ett av våra (i alla fall hittills) sällsynta planeringsmöten för hela personalen, det vill säga sex personer som annars alltid jobbar två och två. Trots att Sture nu är drygt två år kommer det fortfarande många grupper på studiebesök, vilket betyder många presenter. De senaste besöken – två danska grupper och en från Gottsunda – hade alla med sig finchoklad, så mötet började med att vi drack te och skickade runt chokladaskar. Det hör inte till vanligheterna i vår bransch (utom på just Sture, alltså).

En av punkterna på agendan var tidskriftsbeståndet. Vi har ända från början haft ambitionen att ha ett vasst utbud, en genomtänkt blandning tidskrifter som lockar med snygga omslag och innehåll med hög kvalitet, och där vi diskriminerar rätt hårt mot färgglada tantblaskor och teknikmagasin. Orättvist? Tja, det är inte långt mellan biblioteken och det man saknar hos oss lär man hitta någon annanstans. Gäller även böcker.

När biblioteket öppnade klockan elva med vår favoritvikarie Ali på plats fortsatte mötet på Örtagården, där vi åt lunch vid det enda runda bordet för sex personer, precis som vid tidigare möten. Höstens läsecirklar planerades och önskade programgäster diskuterades. Därefter jobbade jag och Ulla till stängning klockan sju. Jag satsade på att göra i ordning nya böcker, snygga till i hyllorna och charma låntagare.

På fredagar öppnar vi tolv, och åtta minuter i kom jag med andan i halsen direkt från träningen. Stammisarna började ramla in, läsecirkelsdamen som tilltalar oss alla med namn, den vänliga och pratglada asiatiska mannen som brukar skänka oss en Svenska Dagbladet, studenterna som sitter i timmar, datorlånarna som skulle sitta i timmar om de fick. Och så kom Anna B, mitt lunchsällskap. Vi köpte varsin caesarsallad nere på Wiggo och satt och åt i solen på Dramatens trappa. En kille, som Anna pekade ut som skådis, parkerade sin vespa och gick in genom dörren närmast biljettkassan. Jag kände förstås inte igenom honom. Det gör jag aldrig.

Senare på eftermiddagen kom Rebecka Lagercrantz upp för trappan och sken som en sol. Hon var glad att se mig, jag var glad att se henne. Rebecka och hennes mor Rose är våra speciella favoriter, de har bidragit med konst och böcker till biblioteket på olika sätt, de lånar mycket från och genom oss och bjöd till och med hem hela gruppen på middag en gång, hem till Rose och Hugo, där vi åt gäddkeneller och pratade teater.

Biblioteket stängde sex, men jag kunde inte slita mig. Ulla gick hem och jag var kvar i en och en halv timme, beställde 26 reseguider och några novellsamlingar och plockade lite i hyllorna. Upptäckte en luden sköldpadda på barnavdelningen.

Sture får mängder av reklam för diverse kulturella evenemang, och om man som jag råkar vara intresserad av precis allt gör man bäst i att läsa så lite som möjligt av informationen. Naturhistoriska museets föreläsningsprogram kunde jag inte låta bli att titta på, men så var alla intressanta program på onsdagar, då jag redan är upptagen. Tur.