
Anna och jag. För tillfället får den här bilden säga allt om kvällen.

Anna och jag. För tillfället får den här bilden säga allt om kvällen.
Fråga mig inte varför en frisersalong väljer att heta Fiasco, men det gör den på Hälsingegatan 5 och dit gick jag i morse. Eller sprang, faktiskt, efter en ofrivillig men närapå livsnödvändig sovmorgon. Jag hann inte äta något innan jag sprang iväg, så frukost i dag blev kanelte och After Eight medan färgen verkade och jag satt och läste i en av mina bokmässeböcker. Över huvud taget var det ett väldigt behagligt frisörbesök, med masserande hårtvätt i ett vilsamt rum med fönster mot gården och ett litet akvarium och därpå en riktigt omsorgsfull klippning. Efter sju år i Stockholm letar jag fortfarande frisör – nu klipper jag mig visserligen väldigt sällan, men några olika ställen och frisörer har jag testat, och kanske är Fiasco mest lovande hittills.
Med mörkbrunt hår och lugg sprang jag vidare till nästa möte – brunch med Jenny på Hilma Sofia. Jag kan tänka mig det här programmet varje lördag.

Nog för att jag gladde mig åt att få hålla två små föredrag på Bokmässan (eller mest åt att få stå med i programmet), men det var väldigt skönt när det var gjort. Det första skulle hållas på Biblioteksscenen, och inför det var jag bekymrad över att usb-minnet eller PowerPoint-formatet inte skulle funka, att jag skulle över- eller underskrida mina exakt utmätta tio minuter och att det inte skulle komma något folk. Och förstås att jag i ren nervositet skulle säga konstiga saker utan att märka något. Att hålla föredrag tycker jag annars kan vara riktigt roligt, men då vill jag helst inte ha så här många osäkra faktorer. Men allt gick bra, sa i alla fall kollegan Anna-Stina som lyssnade. Jag visade Delning – i form av skärmdumpar i PowerPoint-presentation, alltså, vågade inte lita på uppkopplingen – och pratade om hur man går kursen och hur biblioteken kan engagera sig. Två stycken kom fram och ställde frågor efteråt. Sådant är kul.
De stackars representanterna från Statistiska centralbyrån, som pratade efter mig, valde att räkna med uppkoppling. Det var ett misstag. De fick beskriva det vi skulle ha fått se, och det funkar sällan särskilt bra. Inte deras fel, så klart, utan uppkopplingslusens, skadedjuret som sitter och gnager på kablarna och rätt som det är biter rakt igenom och stoppar all trafik.
Regionbibliotekets monter var definitivt en av de stiligaste, med sina mångfärgade paneler. Här leder Nina ett läsecirkelsamtal. När de var klara var det min tur att prata igen, och den här gången hade jag en halvtimme till mitt förfogande. Planen var att visa onlinekursen online, men de där lössen hade varit framme igen och det gick inte att komma ut på nätet över huvud taget. Fram med PowerPointen igen, vilket innebar en ganska kort presentation. Kanske var det åtta personer som stod och lyssnade, vilket jag är helnöjd med vid ett oflashigt monterprogram i mässans utkant.
Bonnier och andra hade mer spektakulära montrar, men Regionbibliotekets var snyggare.
Mässans längsta kö såg jag vid Don Rosas signering av Kalle Anka-album.
Kanske var den största behållningen Nora Gomringers framförande av sin poesi, som nyligen kommit ut på svenska, men som hon läste till största delen på tyska och litegrann på engelska. Det gjorde inte så mycket att jag bara förstod en bråkdel av tyskan, uppläsningen var ett skådespel i sig. Kollegan Alice hade hört henne förr och säger att det finns en del videoklipp att se. Värt att kolla upp.
Vid halv sex var jag genommör efter åtta timmar i bokmässemarinad, men gick ändå mot serieavdelningen på mässan och tänkte höra Nina Hemmingson berätta om sin senaste bok i Kartagos monter, men visste att det samtidigt var ett program på Seriescenen. När jag såg kollegan Patrik sitta där på första bänk slog jag mig ner bredvid. Det skulle handla om finsksvensk manga med manus signerat Johanna Koljonen. Det här är min bild mot scenen, det här är Johanna Koljonens bild från scenen. Jag sitter alltså längst fram, vänd mot Patrik som hamnade utanför bild.
Under mina timmar på mässan hann jag också med ett föredrag om romernas situation i Europa, en debatt om Sveriges tågkaos, kollegerna Patrik och Lottas presentation av SM i bokberättande och några korta Biblioteksscenföredrag, om bland annat e-böcker och Chalmers biblioteksapp, förutom de program jag passerade och lyssnade på i några sekunder eller några minuter. Bästa kändisspottingen? Det står mellan Salem Al Fakir och Lars Adaktusson. Båda gläder mig.
I väskan ligger tre billiga böcker från The English Bookshops monter och en gratisbok från Goethe-institutet, Sturebibblans ständiga samarbetspartners. Dessutom har jag med mig ett stort, avlångt svart fodral med en roll-up som användes under mitt monterprogram. Ser ut som att jag reser med en överdimensionerad klarinett. Jaktgevär, föreslog en annan på mässan.
Tåget är försenat, klockan är mycket, det är mörkt och jag sov mellan halv två och fem i natt, efter att ha knåpat med PowerPoint-presentationen in i det sista. Det är sannerligen inte ofta jag önskar att tiden skulle gå fortare, men nu vill jag gärna vara framme snart. Södertälje om fem minuter, säger utroparen just nu. Avstigning sker till vänster i tågets färdriktning.

Lång och stimmig lunchkö till Wiggo. Fiolmannen spelar klassiska hits i långsamt tempo. Pralinhuset skyltar med veckans pralin för fem kronor. Skyndande tunnelbaneresenärer springer farligt nära blomsteraffärens utsatta rosbuketter. Snart får jag min sallad med matvete och kantareller och sätter mig och äter framför datorn i arbetsrummet på stans bästa bibliotek.

Okej, det här är bibliotekariehumor. I går eftermiddag skickade min kollega Maria B ut ett mail om att Staffan Lundén-Welden, valthornist i Stockholms läns blåsarsymfoniker och även Marias före detta körledare, närt en dröm om att få spela Siegfriedsignalen ur Wagners Ringen i Stadsbibliotekets rotunda. Visst, sa Stadsbiblioteket. Till råga på allt skulle det hela filmas, på vems initiativ vet jag inte, med Maria och Patrik i statistrollerna ”upprörd bibliotekspersonal”, och detta utspelade sig vid lunchtid i dag.
Filmklippen nedan kan vara de sämsta inspelningarna i mannaminne, men så småningom läggs väl det mer proffsiga klippet ut på YouTube. Men i väntan på det – här är ”Valthornisten” samt uppföljaren ”Jakten på valthornisten”.
”Hej Sandra!”, hälsade Centralbadets thaimassös glatt, samma som jag hade två gånger i våras. Att hon kände igen mig på en gång kan ha att göra med att jag utmärker mig med en sned rygg som väl kräver lite specialhantering. Hon är hemskt rar, hemskt proffsig, pratar entusiastiskt med stark brytning och jag förstår mindre än hälften av vad hon säger. När jag hämtades i väntrummet var jag ombytt och klar, mjukt, långärmat och långbent ska det vara, och förberedde mig på att få en armbåge i ryggraden och ett knä i höftbenet, en lite rå men välgörande behandling som jag gärna skulle gå på regelbundet om jag hade råd. Precisionen är imponerande – är jag stel i ena sidan av nacken kan jag räkna med att få extra mycket tryck där utan att ha nämnt något om det. Uppenbarligen märks stelheten. Det kanske helt enkelt känns … stelt.
Nu är jag väldigt sugen på att boka in en ny tid. Än har jag inte gjort av med hela friskvårdspengen från jobbet.

God lunch och trevlig personal på Kaffeverket. Och Fentimans Rose Lemonade.


Vad är Söderbokhandelns hemlighet? Det är alltid smockfullt när de har ett evenemang, vilket som helst. I kväll presenterades Stéphane Hessels lilla bok Säg ifrån! av förläggaren Louise Lindfors och Pierre Schori, ett kort program som inleddes med författarens egen inspelade röst, där han bland annat berättar hur han överlevde tre koncentrationsläger under kriget. Stéphane Hessel är den sista nu levande medskaparen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och i Säg ifrån! talar han klarspråk om orättvisor i världen.
Man skulle förstås ha varit på plats långt innan, men det var inte jag, så jag stod strax innanför dörren och trängdes med flera andra på en väldigt liten fläck. En fördel var att man till skillnad från de flesta lätt kom ut när programmet var slut. På hemvägen lyssnade jag på Säg ifrån! som radioteater.



Klockan tio skulle ett okänt antal hantverkare komma och förstärka min dörr (göra den säkrare efter något slags nya regler, samt fulare, vilket också tycks vara en regel när förändringar görs i vårt 20-talshus). Tio i tio, efter att ha gjort ett snabbt distansjobb över telefon från åtta och därefter snabbstädat, insåg jag att hantverkartålamodet inte var på topp, målade på lite mascara, la datorn i en väska som skydd för femton meter ute i regnet och flydde ner hit till Hilma Sofia. Efter en stund kom två franska turister och slog sig när här bredvid, och jag försökte se sådär skönt lokal ut, som att jag bor här i kvarteret. Vilket alltså är helt sant.
Nu har fransmännen gått, jag blir mer och mer intresserad av lådan med Jennys renskav hemma i kylen och hantverkarna har haft en timme och tjugo minuter på sig. Jag tror jag chansar.
Uppdatering: Äsch. De gör min dörr sist på våningsplanet och jobbar i tjugo minuter till. Men det gör inte så mycket. En riktigt trevlig hantverkare står här och penslar på min dörr.