CCCLXX Valthorn i rotundan


Okej, det här är bibliotekariehumor. I går eftermiddag skickade min kollega Maria B ut ett mail om att Staffan Lundén-Welden, valthornist i Stockholms läns blåsarsymfoniker och även Marias före detta körledare, närt en dröm om att få spela Siegfriedsignalen ur Wagners Ringen i Stadsbibliotekets rotunda. Visst, sa Stadsbiblioteket. Till råga på allt skulle det hela filmas, på vems initiativ vet jag inte, med Maria och Patrik i statistrollerna ”upprörd bibliotekspersonal”, och detta utspelade sig vid lunchtid i dag.

Filmklippen nedan kan vara de sämsta inspelningarna i mannaminne, men så småningom läggs väl det mer proffsiga klippet ut på YouTube. Men i väntan på det – här är ”Valthornisten” samt uppföljaren ”Jakten på valthornisten”.

 


CCCLXIX Thaimassage

”Hej Sandra!”, hälsade Centralbadets thaimassös glatt, samma som jag hade två gånger i våras. Att hon kände igen mig på en gång kan ha att göra med att jag utmärker mig med en sned rygg som väl kräver lite specialhantering. Hon är hemskt rar, hemskt proffsig, pratar entusiastiskt med stark brytning och jag förstår mindre än hälften av vad hon säger. När jag hämtades i väntrummet var jag ombytt och klar, mjukt, långärmat och långbent ska det vara, och förberedde mig på att få en armbåge i ryggraden och ett knä i höftbenet, en lite rå men välgörande behandling som jag gärna skulle gå på regelbundet om jag hade råd. Precisionen är imponerande – är jag stel i ena sidan av nacken kan jag räkna med att få extra mycket tryck där utan att ha nämnt något om det. Uppenbarligen märks stelheten. Det kanske helt enkelt känns … stelt.

Nu är jag väldigt sugen på att boka in en ny tid. Än har jag inte gjort av med hela friskvårdspengen från jobbet.

CCCLXVI Säg ifrån! på Söderbokhandeln

Vad är Söderbokhandelns hemlighet? Det är alltid smockfullt när de har ett evenemang, vilket som helst. I kväll presenterades Stéphane Hessels lilla bok Säg ifrån! av förläggaren Louise Lindfors och Pierre Schori, ett kort program som inleddes med författarens egen inspelade röst, där han bland annat berättar hur han överlevde tre koncentrationsläger under kriget. Stéphane Hessel är den sista nu levande medskaparen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och i Säg ifrån! talar han klarspråk om orättvisor i världen.

Man skulle förstås ha varit på plats långt innan, men det var inte jag, så jag stod strax innanför dörren och trängdes med flera andra på en väldigt liten fläck. En fördel var att man till skillnad från de flesta lätt kom ut när programmet var slut. På hemvägen lyssnade jag på Säg ifrån! som radioteater.

image

image

CCCLXV Flyr från hantverkarna

image

imageKlockan tio skulle ett okänt antal hantverkare komma och förstärka min dörr (göra den säkrare efter något slags nya regler, samt fulare, vilket också tycks vara en regel när förändringar görs i vårt 20-talshus). Tio i tio, efter att ha gjort ett snabbt distansjobb över telefon från åtta och därefter snabbstädat, insåg jag att hantverkartålamodet inte var på topp, målade på lite mascara, la datorn i en väska som skydd för femton meter ute i regnet och flydde ner hit till Hilma Sofia. Efter en stund kom två franska turister och slog sig när här bredvid, och jag försökte se sådär skönt lokal ut, som att jag bor här i kvarteret. Vilket alltså är helt sant.

Nu har fransmännen gått, jag blir mer och mer intresserad av lådan med Jennys renskav hemma i kylen och hantverkarna har haft en timme och tjugo minuter på sig. Jag tror jag chansar.

Uppdatering: Äsch. De gör min dörr sist på våningsplanet och jobbar i tjugo minuter till. Men det gör inte så mycket. En riktigt trevlig hantverkare står här och penslar på min dörr.

CCCLXIII Brittas vernissage


image

Vernissage pågår av Britta Grassmans utställning. Konstnär och besökare är glada och harmoniska, dricker Pommac, knaprar salta pinnar och pratar konst. Men så var det inte för en timme sedan.

Britta kom sent och insåg när hon väl var framme att flera målningar står kvar i hennes trapphus hemma i Midsommarkransen, så vi fick nöja oss med tre. Det var väl den tråkigaste missen, men min personliga favoritmiss är nog att jag bar de tre stora oljemålningarna staplade på varandra – en syn i sig – från Brittas bil ute på Birger Jarlsgatan ner till tunnelbanestationen och lyckades komma åt med ett tavelhörn på nödstoppknappen på väggen så rulltrappan stannade.

Efter många omknytningar av fiskelina och trillande krokar var målningarna till slut på plats och folk strömmade till. Pommacen var populär och tog slut alldeles för fort, men de håller till godo med mineralvattnet. Stressade Britta som ursäktade sig och grämde sig över de frånvarande målningarna verkade glömma missödet helt och hållet när hon fick en liten och enkel chokladask från biblioteket och med ett stort leende genast började bjuda gästerna på ”vernissagechoklad”. Nu ska jag gå och titta till dem igen.

CCCLXI Ett kort experiment

imageAvrundade dagen med fika hemma hos Jonas, runt dussinet gäster, hembakat, en skål popcorn som Andreas K åt upp nästan helt själv, fascinerande att se. På bilden Åsa E, som ansträngde sig för att vara tyst och höll sig i någon minut, möjligen två. Sedan gick det inte längre. Och det var bra, minuten utan småländskt bidrag till samtalet var en konstig minut.