DCCCXXXIV Mariefred

Mamma fyllde 60 i maj och födelsedagspresenten från mig, brorsan och svägerskan fick hon i lördags – en dag i Mariefred, då vi visserligen hade några aktiviteter inbokade, men vars höjdpunkter ändå var barnbarnens närvaro och det vackra vädret.


Först fika på Grafikens hus. Ursäkta min bror som äter och skrattar samtidigt.


Farmor och Edith.


Valter ville hellre ha choklad än kakor och bullar. (Jag med, för det mesta.)


På grafikens hus fanns en utställningsdel med bland annat lådor fulla av typer för tryck på gammaldags sätt.


Till exempel typsnittet Amsterdam Grotesk smal.


Därefter familjevisning på Gripsholms slott. Visserligen var ingen i vår grupp direkt i rätt ålder – fem vuxna, en treåring och en halvåring – men lyckligtvis är vi inte särskilt vuxna vuxna, och treåringen visade sig ha utmärkt slottsmanér. När han ville säga något viskade han för att inte störa guidningen och han hittade anmärkningsvärda detaljer både här och där, värda att peka ut. Halvåringen var också ytterst belevad under hela rundturen.


Fastspänd halvåring.


Oförskämt vackert väder. Valter har med sig giraffen Benny.


Pappa och slottet.


Svägerskan och jag.


Slottsträdgården.


En liten Mälaranknuten å.


Promenad på maten. Allt var stängt efter halv fem. Det gjorde inget.


En sista slottsvy.


Med hem kom lokalt bröd och lokal ost från Bondens marknad. Jag avhöll mig från honungen och de färgsprakande grönsakerna, men det var på håret.

DCCCIX Spontan familjeträff


Dokumentation av det sällsynta sammanträffandet att jag, föräldrarna och brorsan befinner oss på samma plats under någon halvtimmes tid en sen måndagskväll.

Under den tiden försökte brorsan övertala mamma att komma till Örebro och vara barnvakt, mamma tvingade i brorsan två våfflor, pappa fick hjälp av mig med appnedladdning i mobilen och jag fick hjälp av mamma med att få bort en aggressiv fläck på min ljusa jacka. Bland annat. Vi gjorde mesta möjliga av vår samtidiga närvaro.

DCCLXXXI Judy och Janet från Colorado


Det händer att ens dag börjar med att föräldrarna och två amerikanska damer kommer på besök och vill ha fika på balkongen. Några timmar senare kan de även dyka upp på ens arbetsplats, som i dag var Sture bibliotek.

De två trevliga amerikanska damerna, Judy och Janet, tillhör en familj som vi inte är släkt med, fast man skulle kunna tro det. I sin gröna ungdom reste pappa med en vän till USA och besökte vännens släktingar, och medan vännen inte har gjort det till en vana har mina föräldrar gjort det. De kapade helt enkelt en släkt.

Därför satt Judy och Janet från Colorado på en Kungsholmsbalkong i morse och åt äktsvensk blåbärskaka med vaniljsås och uttryckte sin uppriktiga fascination över våra fikavanor och ”open-faced sandwiches”.

CDLXX Faster igen

En bra bit in i APT:t på Östermalms bibliotek i förmiddags fick vi reda på att en just då frånvarande kollega, en av mina närmaste, är gravid. Men vad roligt, tänkte jag, hon som är så barnkär! Dessutom fick vi en rapport från en annan kollega som fick barn för en dryg vecka sedan. Just det, tänkte jag då, måste skicka ett grattismail till henne.

Sedan kom jag på det. Det där med barnafödande … Det var en association som rörde sig i bakhuvudet och snabbt förflyttade sig mot medvetandet … Jag hade ju blivit faster! För andra gången! Mitt i natten kom ett sms från min bror om att han och min svägerska fått en dotter. Jag svarade och grattade inom en minut. Och glömde sedan bort hela saken! Nåväl. Nu har jag grattat en gång till och kommer att skicka blommor. Känner att jag måste gottgöra för de där timmarna då jag glömt att det inträffat.

DV Brorsonens jul

image

Det var det, julen 2011. Förutom att vi överdoserat gamla filmer, främst Sällskapsresor, och lagt pussel har det förstås varit mycket brorsonens jul, tvååringen som från och med nästa jul kommer att ha med sig ett småsyskon. Han har lekt konditori och sålt kakor och bullar för fem låtsaskronor styck, hittat en särdeles fin kotte som fick ligga (och fortfarande ligger) under granen, ätit massor av hallon med grädde, tittat på tecknad film i mammas eller pappas mobil och tagit många vändor till godisskålen, inte för att äta själv, utan för att ta en näve var åt oss andra. Ibland försvann han upp på övervåningen, där han satt vid farfars dator, och på frågan om han inte skulle komma ner svarade han: ”Nej, jag jobbar.”

Men redan under förmiddagen i dag tog vi farväl av brorsans familj, medan jag blev kvar hos föräldrarna och hann se första sällskapsresefilmen en gång till innan jag tog pendeln in till stan och bävade för att se min balkong efter nattens storm, men Dagmar hade skonat mina krukor och balkongmöbler. I morgon bitti går jag till jobbet som vanligt och kan glädja mig åt att inte vara fast på någon av alla Sveriges just nu tåglösa orter.

CCCLX Två maxade dygn


Äntligen sovmorgon i morse, började dagen som jag slutade den förra, fruktbrödsmackor i sängen. De senaste två dygnen har flutit ihop med aktiviteter non-stop. Så här gick det till:

Kommande litterära evenemang. I förrgår innan vi öppnade kom Tiffany från The English Bookshop till Sturebibblan för ett kort möte med mig, AnnCharlotte och tre jättekanelbullar. Vi har bokat in ett halloweenevenemang för barn, ett halloweenevenemang för vuxna och en julklappsboktipskväll. När klockan slår elva öppnar vår huvudingång automatiskt, så man har ingen chans att överskrida sluttiden för ett förmiddagsmöte, om man inte struntar i att besökarna plötsligt fyller biblioteket.

Intervjuad. Just nu pågår ett projekt kring ”kunddialog” på hela Stockholms stadsbibliotek och två personer från en konsultfirma kom och intervjuade mig och AnnCharlotte och tillbringade några timmar i biblioteket. Det är skillnad på intervjuare och intervjuare och de här två var riktiga proffs. Det görs ofta undersökningar av vad bibliotekspersonalen tycker, men för det mesta handlar det om centralt skapade enkäter för hela Stockholms stad, med oändliga poängskalor för det ena och det andra. Enkäterna är alltid bitvis omöjliga att fylla i eftersom man inte har en aning om hur man ska applicera frågorna på sin egen arbetssituation. Men nu! Nu blev man lyssnad på. Jag märkte själv min benägenhet att skryta med allt som är så bra och omtyckt på vårt bibliotek och att klaga på de bitar som inte fungerar. Det är lätt att tycka när man väl kommit igång.

Utställning. Mitt i alltihop satte jag upp ett litet urval av mina foton från Indien på utställningsytan. Det är en väldigt enkel och väldigt kort utställning, torsdag till lördag, men jag skrev om det på Facebook och en av vännerna som såg det kom upp samma dag för att titta. Så när AnnCharlotte blev intervjuad stod jag en halvmeter från där de satt och berättade om bilderna för Joakim. Det är ett väldigt litet bibliotek vi har.

Kommande utställning. Precis vid stängning kom Britta Grassman, som vi betraktar som en huskonstnär hos oss, för att planera inför sin tredje utställning. Vernissage i morgon söndag klockan fyra. I och med att jag har varit borta från biblioteket i ett drygt år hörde jag mig själv lova saker som att visst, vi har krokar att sätta upp målningarna med, trots att jag egentligen inte har en aning om var de där krokarna kan vara.

Släktkalas. (Se bilden ovan, mor och morbror.) Vid tjugo i åtta kom jag äntligen iväg med en satsumas i handen som en av stammisarna skänkt, naturligtvis krånglade kassan (utöver växelkassan låg där summa 127 kronor, men enligt kvittot var dagens totalbelopp -2) och naturligtvis fanns det ingen anslutande buss till Storvreten när jag kom fram till Tumba, men jag blev hämtad av brorsan och anslöt med god marginal sist till kvällens släktkalas hemma hos föräldrarna. Det nästan dånade av röster när man klev in genom dörren. Min släkt. Den är fin den. Anledningen till att vi träffades, förutom för att prata och äta och prata och äta (mitt bidrag var hemmagjord citronfudge), var att mormor och morfar firar diamantbröllop. Morfar har konstant ryggont och brukar ligga på en soffa under våra sammankomster, men det är inget fel på pratlusten. Jag slog mig ner där han halvlåg och han började genast berätta om hur många böcker han brukar låna på biblioteket – och vad de handlat om. Mormor hann jag inte växla många ord med, men jag fick hennes uppmärksamhet några minuter och frågade om hon hade resfeber inför Paris-resan. ”Nej då, inte alls”, sa mormor, ”jag har inte behövt göra någonting, Ragnwald har planerat allt!” Ragnwald är min pappa och han liksom jag har en särskild faiblesse för att planera resor. (För övrigt åkte mamma, pappa och mormor i morse och är väl ute och svirar vid det här laget.) Min bror med familj sov över, så från midnatt eller så satt jag, Samuel och Johanna i vardagsrummet och umgicks över två datorer. Runt ett dök mamma upp – jag trodde att hon sov – och hade med sig sin gamla kokbok som är full av instuckna urklipp och andra lappar. Hon ville visa en av lapparna som hon nyligen återupptäckt, nämligen en jag skrev när jag var fem: ”Att ha en lilebror är inte lett.”

Brutalmorgon. I går morse: Upp tidigt, skjuts till Årsta där mamma och pappa jobbar, därifrån pendeln till Centralen med brorsan och promenad till Kungsholmstorg där vi skildes åt (kontoret dit han pendlar från Örebro någon gång i veckan ligger ett par kvarter från där jag bor). Hem, frukost (mamma hade skickat med smörgåspaket, hon är sådan), iväg på vattengympa, hem, skulle läsa, somnade.

Intervjuare. Vid fyra var jag på Kungsholmens bibliotek där jag intervjuade kollegan AnnCharlotte om hur det varit att jobba där de senaste sju åren (hon kombinerar Kungsholmens bibliotek och Sture bibliotek, själv har jag jobbat på Kungsholmens bibliotek en enda dag under min bibliotekariekarriär). Intervjun publiceras i Vårt Kungsholmen-bloggen inom kort.

Brödbak. Därefter bakkväll hos Jenny F. Egentligen hade hon frågat om jag ville komma över för att hjälpa till med att bära ner ett bord i källaren, men varför inte baka lite också, tyckte jag, som ville ha en anledning att baka fruktbröd i brödform. Dessutom bjöds det på renskav. Mmm. Vi lyssnade på gemensamma favoriter under tiden vi åt, som Lisa Nilsson, och Jenny nämnde att det farliga med att lyssna på Lisa Nilsson, vars minsta wailande man har i ryggmärgen, är att det är så lätt att sjunga med, högt, och det gör Jenny tills hon minns att hennes granne är något slags slagverkare i Radiosymfonikerna och gissningsvis har bra musiköra. Efter brödbak (varsin sort) och bordbaxande var klockan mycket, men vi tittade ändå lite på Hipp Hipp, andra säsongen, bland annat mitt absoluta favoritinslag, där Kajan spelar innebandy.

Och så blev det lördag. Och i dag har jag jobbat här på Sture bibliotek igen. Nu iväg på nästa kalas.