En sista aktivitet och Sandras kulturfestival går i mål

Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.

Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.

Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.

Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.

Slyutsikt

Tur ändå att det är sommar och utomhusvänligt väder när det är smittfria nöjen som gäller. Inget hindrar picknick i park, även om man får räkna med tiden och ansträngningen att ta en långpromenad före och efter när man som Kungsholmsbo ska möta upp picknicksällskapet LW i Vitabergsparken och kollektivtrafik ska undvikas.

Många hade förstås liknande idéer, men vi valde en mindre eftertraktad plats, precis där området vid Sofia kyrka övergår i en brant med sly ner mot Skånegatan. Där fanns det en stubbe perfekt att förvandla till picknickbord med medhavd duk (som LW fått i jobbet på Frälsis, tillverkad på Salomonöarna med Frälsisfärgerna i batikmönster). Fram med jordgubbar, kex och choklad.

CCCLI Picknick i september

imageDet tråkiga med att man bor så utspritt i Stockholm är att det är svårt att umgås spontant. Det trevliga är att man får anledning att ta sig runt och vistas i olika miljöer.

Anna E hade dragit ihop ett gäng till en picknick vid Lundsjön i Saltsjöbaden, där vi fick en naturskön lunch i solen och fin höstfeeling i skogen på väg dit och tillbaka. Jag var bekant med fyra och tre var nya för mig. Anna hade bakat en hel liten efterrättsbuffé som kom fram när vi hade ätit upp våra egna matsäckar, och det kändes riktigt lyxigt att få sitta där och vara ledig och äta gott och prata och speja ut över vattnet. Och samtidigt var det ett tillfälle att komma i kontakt med sin inre enkla friluftsmänniska. Min ligger ytterst latent och djupt inbäddad i en vrå i min asfaltssjäl, men jag gillar när den kommer fram. Det är som att jag spelar lite teater, men ändå inte. Jag gillar ju naturen på riktigt. I lagom doser.

image

image

CCLI Lundsjön

image

Det var länge sedan jag, Anna E och Martina, som alla var med på samma Indienresa i höstas, började prata om att tillbringa en helg ihop i Saltsjöbaden, där Anna bor, med skärgårdsutflykt. Nu har det blivit av. Under kvällen har vi suttit vid Lundsjön här i Igelboda och i morgon blir det Utö.

Nu är jag inte typen som sitter vid en sjö och inväntar skymningen alltför ofta, men när jag gör det kommer jag på att det inte är så dumt alls. Jag försökte konservera intrycken, så att jag kan plocka fram dem igen en annan dag, en annan årstid.