Jag fortsätter det månatliga uppdaterandet av bildspelet med foton från Stockholmskällan på Stadsbibliotekets entréplan och under maj är temat 1960-tal. I Stockholmskällan finns ju material från hela Stockholms stad, från Farsta till Kista, men jag har valt bilder från Vasastan och Norrmalm, miljöer som finns hyfsat nära biblioteket och känns igen av många. Här syns en buss på Odenplan, Per Anders Fogelström i en bokhandel på Odengatan, en dam på Sergelgatan och en restaurang på Centralen.
Vanligtvis har ju Pressbyrån halva priset på tidskrifter på Världsdagen för pressfrihet, 3 maj, men i år var det dagen efter. Här är skörden – Respons, Karavan och Suitcase. Lite allvar, lite eskapism.
Träffade tjänstlediga kollegan E där på Pressbyrån vid Fridhemsplan och vi stod och pratade en lång stund. Jag tänkte på att hålla hyfsat avstånd till alla som rörde sig i den trånga butiken och det blev ingen kram när jag stötte på E för första gången på länge, men riktigt påmind om läget blev jag först när jag gick ut och såg att det var kö på grund av att maximalt antal personer redan befann sig i lokalen. Inte hade jag tänkt på att vi lät folk vänta när vi stod där inne och pratade. Har inte lärt mig pandemihyfs ännu.
Tipsades av kollegan J om ”Fröken April” från 1958, med favoriten Gunnar Björnstrand. I går såg jag den, det är färgglatt, fnissigt, farsartat – fantastiskt. Se bara på balettflickorna ovan, i varsin pigg färgställning på klänning och skor, på väg till jobbet på Operan.
Sedan uppskattade jag förstås att Gunnar Björnstrand spatserade längs Norr Mälarstrand, där strandpromenaden trots åren som passerat och den nyliga upprustningen var sig lik, och att inledningspotpurriet, som visade senvinter och vår i Stockholm, bland annat hade en kort sekvens från Kungsgatan i regnväder.
”Fröken April” hade premiär 3 november på Saga och jag kan föreställa mig premiärpubliken när jag läser en recension i Svenska Dagbladet från dagen efter. Här om Jarl Kulle, som gjort sitt ”stora genombrott som filmaktör”: ”Han är helt överdådig i sin divaparodi, en ganska inskränkt och utomordentligt självbelåten charmör, som hanterar toreadorkappan och kamelhårsulstern med samma överdådiga svajighet, framkallande luftdrag som ställer äldre herrars glesa hårtestar på ända. Bara hans uppsyn är nog för att ideligen utlösa skrattsalvor hos en förtjust publik.”
Vill du se något finstämt och genomtänkt med hög kvalitet – se något annat. Vill du se ett drömmigt nostalgiskt Stockholm på 1950-talet – se den här, flera gånger!
”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.
Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.
I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.
Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför
svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.
10.05 tog jag två bilder på ett litet träd som spontant började spira i en balkonglåda för två somrar sedan. 10.12 hade jag skrivit min fråga i formuläret till jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet, laddat upp bilderna och skickat iväg. 10.25 fick jag svar. Det är troligen sälg.
”O hur hääärligt majsol ler”, sjunger drängarna! Det gör den inte alls, det ska visst regna mest hela dagen den här första maj, men detta var en coronaanpassad sång jag verkligen uppskattade!
I dagarna har vi lyft fram böcker av nyligen avlidna författare på Stadsbiblioteket – P.O. Enquist gick bort för några dagar sedan, Maj Sjöwall i går – och på poesiskylthyllan hade kollegan M just bytt till maj månads tema, nämligen ”ung dansk poesi”. Så oändligt sorgligt att också det i kväll förvandlades till minneshylla, när notiserna började dyka upp att stjärnskottet Yahya Hassan dött, kort före sin 25-årsdag. ”Det är ju inget annat än en katastrof. Jag har känt honom sedan har var 16 år, den här lysande pojken med den enorma talangen”, sa hans förläggare Simon Pasternak i ett uttalande till pressen. När det gäller skriverier om Yahya Hassan har jag mest nåtts av skandalerna, och förläggarens ord var ett sådant rörande motgift.
Feelgood-genren, vare sig det gäller böcker eller film, är sällan min kopp te, men det kanske är en motsvarande kick jag får när jag svävar iväg till associationer och minnen, bland annat knutna till olika platser. Rörstrandsgatan och gatorna runtomkring hör till den kategorin, och jag inbillar mig att en promenad där är som när någon annan sätter på en favoritfilm med lyckligt slut.
Dessutom var det en extra tjusig solnedgång i kväll.
Lagerstatus för Whittard-produkter i mitt teskåp såg inget vidare ut. Fraktavgiften till Sverige på Whittards hemsida såg ganska hög ut. Den självklara lösningen: Sambeställning med andra som gillar Whittard.
Efter att ha kastat ut frågan på Facebook fick jag fyra medkunder och nu har våra förpackningar med teer och chokladpulver anlänt. Förutom trygg påfyllning av förrådet med Afternoon Tea och English Rose, liksom återupptagen lagerhållning av Rocky Road Hot Chocolate, fanns det en ny chokladsort som jag inte kunde låta bli att beställa, Mocha Hot Chocolate. Stark kaffesmak, passar extra bra med vispgrädde.
Den årliga födelsedagsfesten med tårtbuffé hemma hos A i Solna sköts upp några veckor, när det blev uppenbart att fester är en dålig idé, och när nu läget inte är bättre har den ställts in helt och hållet. Eftersom födelsedagsbarnet fyller 42 namngav han festen utifrån det berömda citatet ur Liftarens guide till galaxen, vilket i sin tur innebar att Facebook-notisens automatiska tillägg ”har ställts in” skapade den mest talande frasen jag sett i coronatid.
Theomis 