Äntligen är den läst, artikeln ”A New Era Of Search Is About The Answers, Not Just The Links” på TechCrunch. Den har legat uppe i ett fönster och pockat på uppmärksamhet i flera dagar, men längre fackartiklar med mycket reklam runtomkring kan vara utmanande för tålamodet, så nu tog jag till radikala åtgärder – kopierade texten, klistrade in den i Word och läste den i helskärmsläge. Inga störande moment, inga ursäkter.

Visserligen verkar det mest vara reklam för Yahoo!:s kommande förbättrade sökfunktioner, men tankegångarna är ganska spännande.

”Search engines will keep assimilating content from many different sources and aim to provide immediate and rich answers. You ask a question and you get answers, nothing else. The user may not even type the full question. Search engines will have to become more and more personal, understand the individual user’s preferences […].”

Aldrig har världen intresserat sig så mycket för bibliotekariens profession – för det är ju det man är inne och tassar på, vare sig man tänker på det eller ej. Och när bibliotekarien får en faktafråga görs ofta ett övervägande: ”Ska jag ge frågeställaren en trave relevanta böcker/tipsa om artiklar/föreslå sökord i en eller annan databas eller ska jag söka själv (med frågeställaren kikande över axeln) och leverera ett svar?” Framtidens sökmotorer kommer, om man ska tro artikelförfattaren och Yahoo!-medarbetaren Shashi Seth, att sträva efter att leverera färdiga svar istället för att peka på källor. Bättre service? Ja, det kommer man nog att tycka. Sämre förutsättningar för källkritik? Kanske.

”In the near term, innovation in search will provide more in-depth answers. For example, if someone types the name of a Major League Baseball team, they get a search results page with the team’s homepage and likely a couple pieces of recent news. In the next phase of search, you will type the name of that baseball team and without hitting the search button or leaving the search box, you will be presented with an interactive display that includes a link to their homepage, recent news, the results and box score of their last game, their overall record and standing in their division, a schedule of upcoming games, photos, videos, and social media streams.”

Det låter ju praktiskt. Jag kommer säkert att gilla det. Allt samlat, relevant bonusinformation. Men om man ska problematisera – vill man ha information man inte specifikt frågat efter? Och, framför allt, hur vet söktjänsten vad det är jag menar? Att det på webben handlar minst lika mycket om sovring av information som att få den framletad är ju alla medvetna om vid det här laget, men när både framletandet och sovringen görs så strikt automatiserat och frågeställaren blir styrd direkt till viss information, hur vet söktjänsten att jag menar restaurangen Kungsholmen och inte stadsdelen? Om jag vill veta vilka fakta Sverigedemokraterna lyfter fram om sig själva eller vad andra säger om dem? Och hur vet jag vilken information jag går miste om? Att ännu hårdare än nu styra frågeställaren till den information som de flesta är intresserade av (vilket väl kommer att vara i alla fall en av metoderna) motverkar en annan effekt som webben har, nämligen att även det smala hittar sin publik.

Om söktjänsterna blir intelligenta, kommer de även att ha åsikter?

Lite om den nuvarande Google-ordningen, vilken information som lyfts fram, vem som bestämmer det och vad det får för rent mänskliga konsekvenser, står det om i DN-texten jag hänvisar till i blogginlägget LVI Moralbegreppspanik. Motståndarna till Pontus Löf, de som anser att hans sinne för moral inte borde påverka förhållandena för Googles användare, får väl fundera vidare på hur framtidens Yahoo! gör sina bedömningar.

För övrigt har bibliotekarien ett unikt knep att ta till här. Det kallas på bibliotekariska för ”referenssamtalet”. Sökmotorer (och med sökmotorer menar jag Google, vem använder Yahoo! egentligen?) är utmärkta verktyg, men man kan inte föra en dialog med dem.