Kolleger passerar. Pratade med en jag mötte i dörren, har sedan duckat för den enda jag känt igen här på vuxenavdelningen. Det är trevligt att uppmärksammas, men just nu har jag fritid.
Så nu sitter jag här och läser nyutgiven poesi som om jag aldrig gjort något annat. Jag gör nästan alltid något annat.
På lunchen i går lämnade jag Sturebibblan för att vara med på åtminstone större delen av Stockholmia förlags bokpresentation på Stadsbiblioteket, arrangerad av kollegerna i min gamla enhet. ”Het från tryckeriet” sa de om den aktuella boken, och det verkade nästan ha varit bokstavligt menat, så ny var den. Från skuggsidan : Folk och förbrytelser ur Stockholms historia har getts ut i samband med utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet och tar upp olika aspekter på ljusskygg verksamhet, och även dess konsekvenser för påkomna förbrytare. En av talarna hade skrivit ett avsnitt i boken om kroppsstraff i äldre tider, så medan man satt och mumsade på smörgås och äppeljuice från bibliotekets café berättades det om rådbråkning, stegling och andra avancerade metoder att plåga och avskräcka, och om den lite mer okonstlade kroppsstraffsformen piskning.
Även om den som berättar om händelser i Stockholm förr i tiden – som kan vara jag själv – konkretiserar genom att till exempel nämna just den adress där något ägde rum kan det ändå vara så svårt att se det hela framför sig. Det låter påhittat hur belagt det än är, inte kan väl stockholmare ha gjort sådana där konstiga saker, jag vet ju hur stockholmare är och vad stockholmare gör, jag är en av dem. Tider och människor förändras – i vissa avseenden – så dramatiskt att det bara inte går att förstå att grisar i stan, snabelskor och offentligt utförda kroppsbestraffningar har varit lika vardagligt som kaffe från Espresso House.
Men det händer att en eller annan detalj slår an något i en och plötsligt levandegör det där obegripliga. Just den här gången var det björkris. Jag har ingen aning om varför. När författaren pratade om vilka olika sorters ris man använde till att piska någon över bar hud tills blodet rann nämnde hon björkris, och jag kunde lätt föreställa mig ett knippe, sådant som det görs kvastar av, som man kan hänga påskpynt i och, när det slagit ut, klä midsommarstången med eller binda fast på åkdon som ska forsla nybakade studenter. Och när jag väl såg redskapet framför mig kunde jag också föreställa mig pryglingen.
Sedan har jag några steg kvar till att greppa det faktum att kroppsstraff och avrättningar på Stockholms torg hörde till tidens folknöjen.
Det första tillfället av tre, och mitt enda, på kursen ”Lär dig leda läsecirklar” gick av stapeln på Sturebibblan i går. Enhetskollegan Helena och Annika från Stadsbiblioteket och bokcirklar.se, som tillsammans håller i de två kommande gångerna, berättade om bakgrunden till att man träffats och pratat böcker genom tiderna, varför det har fått ett uppsving de senaste åren och hur man gör, som grupp och som ledare. Min punkt var exempel på platser och sammanhang där man cirklar. De är kopiöst många. Hemma, på café, på biblioteket, i bokhandeln, på museer, i bloggar, på radio, på TV, med folk man känner eller med främlingar, över en middag, i anonym chatt, eller helt passivt som publik till bokpratande experter eller lekmän.
Vi satte stopp vid tolv anmälningar och fick även en reservlista. Vilka skulle de vara? Vana eller ovana cirklare? Lyssnare eller snackare? Det blev bara kvinnor – inte det minsta överraskande – men ändå en bra blandning i andra avseenden, från unga utländska studenter till äldre damer, någon som ville starta en feministisk bokcirkel, någon annan som ville diskutera facklitteratur i grupp vilket väninnorna inte var så pigga på och någon som aldrig deltagit i någon bokcirkel alls. Generellt verkade förväntningarna vara höga på vår kurs – som leds av personer som i princip förberett sig lite sådär på varsitt håll och minst av allt gått någon kurs själva – och man efterfrågade till och med diplom efter sista tillfället. Visst, det går att ordna.
Vi kände oss hur som helst ganska nöjda efteråt. Själv fick jag en kick av att deltagarna satt och antecknade det man stod och svamlade om – till exempel redogjorde jag mot slutet av min punkt mer detaljerat och entusiastiskt än jag tänkt om mina två erfarenheter av cirkelträffar med författarmedverkan – och jag är nyfiken på vad de faktiskt fick med sig.
Nästa gång ska de fördjupa sig i metodfrågor och alla ska ha läst Hjalmar Söderberg-novellen Med strömmen, som det blir en så att säga teoretisk läsecirkel om. Den riktiga läsecirkeln sparas till sista tillfället och kommer att gälla ”Det afrikanska namnet”, den novell i Åsa Fosters samling Man måste inte alltid tala om det som jag tror väckte mest tankar, känslor och åsikter under Helenas och min cirkel för en dryg månad sedan. Redan på den här första träffen märkte vi att deltagarna gärna diskuterar frågor med varandra, helt opåkallat från vår sida, så vid tredje träffen lär det finnas ett uppdämt behov.
Det här är min gamla lärare i femman på Danube Avenue Elementary School – Mr Ishii! Mamma och pappa, som är i Kalifornien, knackade spontant på hos min gamla klasskompis Auras föräldrar i dag (som för oss blir i går), vilka hörde av sig till Aura, som var på jobbet, tillika vår gamla skola, där hon tog den här bilden på vår gamla lärare, numera hennes kollega. Hängde ni med? Fantastiskt trevlig morgonhälsning som nyss nådde mig via Facebook!
Medan mina föräldrar fortfarande var hemma hos Auras föräldrar, Henry och Pnina, kom Aura förbi efter jobbet, så jag fick också bilder på dem alla tre. Det var skolåret 87/88 som vi bodde i Granada Hills, Los Angeles, och därefter var vi tillbaka som familj vid ett tillfälle, sommaren 1996. När vi då hälsade på Aura, hennes syster Sharon och deras föräldrar blev vi bjudna på middag – vilket på amerikanskt vis innebar något att dricka i vardagsrummet varpå vi åkte till en restaurang – och det vi åt var libanesiskt. Helt nytt för mig, och förmodligen för resten av min familj.
Mamma och pappa ska nu resa runt i västra USA några veckor, och när de kommer tillbaka till Kalifornien ska de träffa Henry och Pnina igen. De ska äta libanesiskt.
Ibland får man choklad bara för att man gör sitt jobb. Som att fixa en affisch till Sture biblioteks nuvarande konstutställning.
The New Yorker-numren som dyker upp hos mig varje vecka – punktligt i digital form, sent och oregelbundet på papper – är så enormt innehållsrika trots sitt ganska tunna format att jag bara kommer igenom en bråkdel. Men står David Sedaris med i listan över ”contributors” höjs alltid min motivation radikalt.
I helgen läste jag Let’s Explore Diabetes with Owls, samlade Sedaris-texter varav jag redan hade läst två, resten var nytt. I en kort ”Author’s Note” blir man som läsare upplyst om att sex korta texter i boken är av en avvikande karaktär, helt fiktiva och avsedda att läsas som monologer. Övriga texter består, åtminstone skenbart, av personliga reflektioner kring autentiska händelser ur författarens vardag. Det är dessa som är så tilltalande, humorn och självdistansen är slående och hans närstående hängs bara ut så där lite lagom, men tillräckligt för att man ska känna att man riktigt kommer under skinnet på riktiga människor. Monologerna sänkte tyvärr det sammanlagda omdömet. Inte för att de är sämre skrivna, utan för att flertalet driver på ett överdrivet sätt med människor som inte tycker och tänker som David Sedaris (tänk kristna och republikaner).
Men jag väljer att ha överseende med avvikelserna och uppskattar resten, särskilt de metabetonade bitar som har att göra med skrivprocessen, det mångåriga dagsboksskrivandet, det maniska antecknandet, hur intryck och erfarenheter omedelbart förvandlas till berättelser. Och jakten på en uppstoppad uggla, via en albinopåfågel, ”a chicken stretched over an owl form” och en mumifierad mänsklig arm, var lika kul vid andra läsningen.
Nog för att pastor Eric är lång, men hon är precis så liten som hon verkar, Elise Lindqvist. Och här har hon till och med höga klackar.
Eftersom jag läst hennes bok, Ängeln på Malmskillnadsgatan, kände jag igen allt hon berättade när hon gästade gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i kväll, men det är ju alltid något annat att befinna sig i samma rum. Det var i övrigt en vanlig 18-gudstjänst, låg medelålder, sång i början och slutet, och Elise berättelse där predikan skulle ha varit.
På rösten låter hon lite som Astrid Lindgren, 78-åriga Elise, men hennes berättelse är allt annat än pittoresk. Det handlade om raden av övergrepp hon utsattes för som barn, hur hon i tonåren hamnade i prostitution, sedan ett hopp till hur hon som 58-årig blandmissbrukare hamnade på ett kristet behandlingshem, blev troende och därefter hittade sin plats som ”Morsan” bland tjejerna på Malmskillnadsgatan. Hennes senaste bravur är att hon varit med och startat en Alpha-kurs – en grundkurs i kristen tro – på ett fängelse. Är det någon jag önskar ett långt, friskt liv är det Elise Lindqvist.
Hur gick det nu då, undrar ni, med tomatplantan, sprungen ur tomatfröna som brorsonen planterade i våras? Jo, den blev ganska hög och några små tomatämnen dök upp. Sedan kom ett antal störtskurar, lite hagel och annat hårt väder på min oskyddade balkong, och själva stjälkarna och bladen tappade all form och färg. Men några ihärdiga tomater fortsatte att växa och har nu precis skiftat från grönt till gult och rött. Krukan står numera inomhus på en pall, den översta lilla tomatklasen vilar ovanpå ett skåp och två tveksamt rodnande, mindre tomater sitter längre ner.
Och blir det inte mer än så här är i alla fall den vänstra tomaten på bilden alldeles klar, skulle jag säga, jämnstor med en ordinarie körsbärstomat. Snart ska den ätas med stor andakt.
Häromdagen smög jag runt i utställningarna på Stadsmuseet och letade efter en bra miljö att ta en enkel mobilbild på böcker och dvd:er. Så här blev det. Information om Slussens biblioteks sista program för säsongen (och på ganska lång tid, eftersom Stadsmuseet ska stängas och renoveras) hittas nu i museets kalendarium.
Har man inga lediga kvällar får man boka in kompisfikor efter arbetskvällarnas slut, och stimmiga, brokiga och mysbelysta Gildas rum har öppet till 22. Jag och Jenny F berättade om respektives resor – jag har varit i England, Jenny i lite mer imponerande Alaska, Vancouver och Zürich – och planerade för Hongkong. Bland annat funderar vi på om vi ska ladda genom att se en Hongkong-film och om det finns någon utan kampsportsinslag.
Och så utbytte vi presenter. Jag hade med mig en påse Candy Kittens från Wells, Jenny Vancouver-producerat hallon- och rosmarinsalt och ett skrivhäfte från Vancouvers biblioteksbutik Bookmark (eller book’märk, som det skrivs), med en korsning mellan en räv och en tax på framsidan, iklädd basker och halsduk.
Theomis 