Ibland får man choklad bara för att man gör sitt jobb. Som att fixa en affisch till Sture biblioteks nuvarande konstutställning.
MDCCIV Let’s Explore Diabetes with Owls
The New Yorker-numren som dyker upp hos mig varje vecka – punktligt i digital form, sent och oregelbundet på papper – är så enormt innehållsrika trots sitt ganska tunna format att jag bara kommer igenom en bråkdel. Men står David Sedaris med i listan över ”contributors” höjs alltid min motivation radikalt.
I helgen läste jag Let’s Explore Diabetes with Owls, samlade Sedaris-texter varav jag redan hade läst två, resten var nytt. I en kort ”Author’s Note” blir man som läsare upplyst om att sex korta texter i boken är av en avvikande karaktär, helt fiktiva och avsedda att läsas som monologer. Övriga texter består, åtminstone skenbart, av personliga reflektioner kring autentiska händelser ur författarens vardag. Det är dessa som är så tilltalande, humorn och självdistansen är slående och hans närstående hängs bara ut så där lite lagom, men tillräckligt för att man ska känna att man riktigt kommer under skinnet på riktiga människor. Monologerna sänkte tyvärr det sammanlagda omdömet. Inte för att de är sämre skrivna, utan för att flertalet driver på ett överdrivet sätt med människor som inte tycker och tänker som David Sedaris (tänk kristna och republikaner).
Men jag väljer att ha överseende med avvikelserna och uppskattar resten, särskilt de metabetonade bitar som har att göra med skrivprocessen, det mångåriga dagsboksskrivandet, det maniska antecknandet, hur intryck och erfarenheter omedelbart förvandlas till berättelser. Och jakten på en uppstoppad uggla, via en albinopåfågel, ”a chicken stretched over an owl form” och en mumifierad mänsklig arm, var lika kul vid andra läsningen.
MDCCIII Elise live
Nog för att pastor Eric är lång, men hon är precis så liten som hon verkar, Elise Lindqvist. Och här har hon till och med höga klackar.
Eftersom jag läst hennes bok, Ängeln på Malmskillnadsgatan, kände jag igen allt hon berättade när hon gästade gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i kväll, men det är ju alltid något annat att befinna sig i samma rum. Det var i övrigt en vanlig 18-gudstjänst, låg medelålder, sång i början och slutet, och Elise berättelse där predikan skulle ha varit.
På rösten låter hon lite som Astrid Lindgren, 78-åriga Elise, men hennes berättelse är allt annat än pittoresk. Det handlade om raden av övergrepp hon utsattes för som barn, hur hon i tonåren hamnade i prostitution, sedan ett hopp till hur hon som 58-årig blandmissbrukare hamnade på ett kristet behandlingshem, blev troende och därefter hittade sin plats som ”Morsan” bland tjejerna på Malmskillnadsgatan. Hennes senaste bravur är att hon varit med och startat en Alpha-kurs – en grundkurs i kristen tro – på ett fängelse. Är det någon jag önskar ett långt, friskt liv är det Elise Lindqvist.
MDCCII Tomatskörd
Hur gick det nu då, undrar ni, med tomatplantan, sprungen ur tomatfröna som brorsonen planterade i våras? Jo, den blev ganska hög och några små tomatämnen dök upp. Sedan kom ett antal störtskurar, lite hagel och annat hårt väder på min oskyddade balkong, och själva stjälkarna och bladen tappade all form och färg. Men några ihärdiga tomater fortsatte att växa och har nu precis skiftat från grönt till gult och rött. Krukan står numera inomhus på en pall, den översta lilla tomatklasen vilar ovanpå ett skåp och två tveksamt rodnande, mindre tomater sitter längre ner.
Och blir det inte mer än så här är i alla fall den vänstra tomaten på bilden alldeles klar, skulle jag säga, jämnstor med en ordinarie körsbärstomat. Snart ska den ätas med stor andakt.
MDCCI Bok- och filmtips 4 december
Häromdagen smög jag runt i utställningarna på Stadsmuseet och letade efter en bra miljö att ta en enkel mobilbild på böcker och dvd:er. Så här blev det. Information om Slussens biblioteks sista program för säsongen (och på ganska lång tid, eftersom Stadsmuseet ska stängas och renoveras) hittas nu i museets kalendarium.
MDCC Högljudd kväll på Gildas
Har man inga lediga kvällar får man boka in kompisfikor efter arbetskvällarnas slut, och stimmiga, brokiga och mysbelysta Gildas rum har öppet till 22. Jag och Jenny F berättade om respektives resor – jag har varit i England, Jenny i lite mer imponerande Alaska, Vancouver och Zürich – och planerade för Hongkong. Bland annat funderar vi på om vi ska ladda genom att se en Hongkong-film och om det finns någon utan kampsportsinslag.
Och så utbytte vi presenter. Jag hade med mig en påse Candy Kittens från Wells, Jenny Vancouver-producerat hallon- och rosmarinsalt och ett skrivhäfte från Vancouvers biblioteksbutik Bookmark (eller book’märk, som det skrivs), med en korsning mellan en räv och en tax på framsidan, iklädd basker och halsduk.
MDCXCIX Hämndens Gud
”Herre, du hämndens Gud,
du hämndens Gud, träd fram!
Res dig, du jordens domare,
straffa de högmodiga som de förtjänar!”
Mer i samma stil följer i Psalm 94. ”Herren är min herde” läser man gärna, men de hämndlystna psalmerna, om Guds vrede och dom, citeras knappast särskilt ofta. De är lite dålig reklam för Gud.
Men ändå inte. Alls. Under sommaren, när det började rapporteras om Islamiska staten och hur de mördade kristna och andra med en trosuppfattning som avvek från radikal islam, började jag ta till mig de uråldriga bönerna till den Gud som älskar människor men inte tål människors avskyvärda handlingar och låter dem få dramatiska konsekvenser. Den avsky jag själv kände – och fortfarande känner – inför det systematiska våldet matchades i psaltarverserna.
”Herre, de krossar ditt folk,
de förtrycker din egendom.
De dödar änkor och främlingar
och mördar de faderlösa.”
”Skulle han som gett er öron inte höra,
han som skapat ögat inte se?
Skulle han som fostrar folken inte straffa,
han som undervisar människorna inte veta?
Herren känner människornas planer,
han vet att de är idel tomhet.”
”De gaddar sig samman mot den rättfärdige
och dömer den oskyldige till döden.
Men Herren är min trygga borg,
min Gud är min klippa och min tillflykt.
Han skall straffa dem för deras brott
och krossa dem för deras ondska.”
För några veckor sedan startade jag och två till en liten bönegrupp. Vi har ännu inte riktigt format innehållet i våra träffar, men som en start har vi valt ut bibelställen och delat tankar kring dem. Till förra träffen valde jag just Psalm 94 och till kvällens ytterligare en Psalm, nummer 63, som börjar:
”Gud, du är min Gud,
tidigt söker jag dig,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
i ett torrt land,
som försmäktar utan vatten.”
Den innehåller ganska svulstiga uttryck, men de första orden är de bästa, ”Gud, du är min Gud”. Enklare än så blir det inte. ”Pappa”, säger treåringen som kryper upp i knät, ”du är min pappa”.
Och det är samma pappa genom hela Psaltaren. Han tar gärna upp sina människor i knät, men när de organiserar sig för att mörda varandra sitter han inte kvar i mysfåtöljen.
MDCXCVIII Tavlor och skulpturer för trångbodda
Att en utställning av verk i mindre format kallas ”Tavlor och skulpturer för trångbodda” tilltalar mig, föremålen får ett slags konkret funktion att se framför sig.
Jag var med en kort stund på Rebecka Lagercrantz vernissage på Sturebibblan, när den precis officiellt hade börjat, tillsammans med ganska många andra som hunnit dyka upp och fler gäster var på väg. Min kollega Lisbeth hade ordnat med festlig vernissageförtäring. Medan jag satt på kvällens föreläsning på Ukraina-kursen lär de ha haft fullt hus.
MDCXCVII Fönsterarbete
Jo, jag uppskattar verkligen att huset jag bor i underhålls och är också tacksam att det är föreningen som anlitar hantverkare – men jag ogillar starkt att lämna ut min nyckel inför ett arbete som utförs lite då och då under flera veckors tid. Och när som helst under dagen kommer de in i ens lägenhet och kan aldrig på förhand tala om när. Det var inte länge sedan sist och nu var det dags igen.
Den här gången gäller det fönstren. Jag kom hem ganska sent från Englandsresan i går kväll och i morse fick man lov att vara uppe och klädd och ha plockat undan möbler och prylar framför fönstren klockan sju, då hantverkarna gick runt och samlade in nycklar. Jag försökte fråga hur dags under dagen de skulle komma in och påbörja arbetet och mannen utanför min dörr började att, på bruten svenska, förklara vad det var de skulle göra. De får göra vad de vill med fönstren, tänkte jag, smajlade upp mig och försökte igen. ”Hur dags?” Då sa han något som jag tolkade som: ”Om tjugo minuter.” Sedan såg jag inte till dem på nästan två timmar. Efteråt slog det mig att mannen nog inte förstod uttrycket ”hur dags” och istället svarade på hur de skulle gå tillväga och hur lång tid det skulle ta. Lite skämmigt. Det var inte min mening att ifrågasätta deras kompetens. Jag skulle ha testat ”när”, ”vilken tid”, ”vilket klockslag” eller något annat.
Etapp 1 verkar ha bestått i att ytterfönstren plockats bort från alla lägenheter och ställts i trapphuset. Resultat: Höstkylan rakt in i hemmet.
MDCXCVI Försenad men effektiv
På väg till Heathrow. National Express-bussen är en halvtimme sen, men jag är incheckad och klar och hoppas att köerna på flygplatsen inte är alltför våldsamma. Sitter mittemot en grupp på fyra pensionärer som dricker kaffe, äter trekantsmackor och pratar Bristolmål. Själv har jag dansk choklad från Sverige och på tok för många sidor kvar i boken jag och Salomon leder litterär salong om i morgon kväll. Kan bara tillåta mig att ana det gröna landskapet utanför fönstret. Dags att åter bege sig till Nigeria och en av Umuofias nio byar vid tiden före missionärernas ankomst.
Theomis 