MDCCXCV Djupdykning i Hötorgets historia

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0205.jpg

Min näst sista arbetsdag på Slussens bibliotek. Jag började lite på måfå bläddra i en bok om Hötorget där i informationsdisken och den allra första bilden, ett foto taget 1855, gjorde mig förvirrad. Vad var det för väderstreck, gata, byggnader? Jag kollade kartor från olika tider på Stockholmskällan men fick bara fler frågor, så jag vände mig till Faktarumskollegan Maria, som inte kunde svara på rak arm, men tog fram både fler foton och böcker som bringade klarhet. Det här självklara nörderiet, bara utifrån en nyfiken undran, kommer jag att sakna. Det var Västra Hötorgsgatan, motsvarande en del av Kungsgatan, som syntes där intill torget.

Det ena ledde som vanligt till det andra, och snart läste jag i en av böckerna en dotters beskrivning av hur hennes mor brukade vara klädd under arbetet som köttmånglerska på Hötorget på 1880- och 1890-talet: ”På fötterna hade hon grova, höga kängor. Utanpå kängorna bar hon om vintrarna stickade damasker, långa som strumpor samt stora ryska galoscher av tjock kvalité med rött yllefoder. Utanpå galoscherna kunde hon ha halmskor.” (Sankt Eriks årsbok 1962, s. 103.) Hur kunde tanten gå?

Medan vi sökte information om Hötorgets historia åt vi fruktvarianten av Turkisk peppar, som Maria tagit med just för att vi två skulle bemanna i dag. Vi är båda svaga för Turkisk peppar (som egentligen är ett dåligt jobbgodis, med tanke på att man ofelbart behöver hjälpa en besökare just när man stoppat in en hård karamell i munnen).

Under andra hälften av öppettiden jobbade jag med Klas, som innan vi skildes åt gav mig ett nyårskort, i form av ett broderi han gjort som knappt fem år 1955. ”Jag la det i scannern”, sa han och förklarade att det föreställde en tunnelbanevagn (inte en buss, som man kan tro) och ett höghus i Vällingby.

Konstigt att den här tiden med de nygamla kollegerna, från mina år med Stockholmskällejobb, nästan är över.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0206.jpg

MDCCXC Lokalpatriotism våren 1906

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0169-0.png

Slussens biblioteks korta levnadsbana går mot sitt slut, i och med Stadsmuseets renoveringsperiod som snart börjar, och jag passar på att göra sådant som jag sett besökarna göra i vår värdlokal, Faktarummet, och som jag själv blivit nyfiken på. Som att kolla vad det står om mitt kvarter och min stadsdel bland pressklippen på mikrofiche. På kvartersnivå hittade jag inte direkt något spännande, men det fanns en hel del kul att läsa om Kungsholmen. Jag gick bara igenom en liten del och hittade bland annat den här artikeln, ”Det nya Kungsholmen”, ur Stockholms Dagblad 29 april 1906.

Den börjar med underrubriken ”En vårpromenad kring en framåtgående stadsdel” och följande försvarstal:

På Kungsholmen har jag en bekant, som är besjälad af en utomordentligt stark lokalpatriotism. Hvarje gång jag yttrat mig i någon mån nedsättande om nämnda stadsdel – det har inträffat en eller annan gång, men nu händer det ej mer – har min vän alltid blifvit mäkta förgrymmad.

– Rynka inte på näsan du och tala om mitt Kungsholmen som en efterblifven stadsdel. Den har framtiden för sig och har redan, säga hvad man vill, kommit ett godt stycke förbi Söder. Titta dig omkring, men inte bara från fönstret af en spårvagn, utan sakta och noggrannt, och du skall få se, att här är mycket i görningen som hastigare än man tror skall ge Kungsholmen prägeln af en riktigt modern stadsdel.

MDCCI Bok- och filmtips 4 december

Film-av-böcker633

Häromdagen smög jag runt i utställningarna på Stadsmuseet och letade efter en bra miljö att ta en enkel mobilbild på böcker och dvd:er. Så här blev det. Information om Slussens biblioteks sista program för säsongen (och på ganska lång tid, eftersom Stadsmuseet ska stängas och renoveras) hittas nu i museets kalendarium.

MDLXXXII Slussenbibblans sommarläsningsprogram avklarat

20140613-120421-43461095.jpg
Tio personer är en alldeles lagom stor skara att presentera böcker inför. Den som ville fick ta te och kaka och sedan slå sig ner mellan bokhyllorna där min kollega Sofie satt fram stolar. Vi kom nära varandra, presentatörer och publik. Det är bra. Man känner sig i allmänhet mer involverad när man sitter nära.

Vi pratade om följande böcker:

Förvillelser av Hjalmar Söderberg (1895)
Klassisk flanörroman.
Människor helt utan betydelse av Johan Kling (2009)
Modern flanörroman.
Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg (2010)
Relationskaos.
Fältöversten av Jonas Malmborg (2013)
Tonårsvåld.
Det handlar om dig av Sandra Beijer (2014)
Mer relationskaos.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri (2012)
Bombdådskonsekvenser.
Stockholmsfigurer på 90-talet av Anna Wahlenberg (1919)
Nostalginoveller.
Se min stad av Erik Asklund (1953)
Nostalgikåserier.
Stockholm – sommarstaden av Erik Asklund (text) och K. W. Gullers (foto) (1946)
Nostalgibilder.

MCDLXI Den vedervärdige mannen från Säffle

Jag rekommenderar ingen att vakna vid sex på morgonen och från sängen titta på ”Mannen från taket”, den actionfyllda polisfilmen från 1976, som börjar med ett vansinnigt blodigt mord utfört med bajonett. Det är ingen bra start på dagen. Första gången jag såg filmen, för några år sedan, blundade jag mig igenom scenen och när jag nu såg hur kusligt den började spolade jag helt sonika förbi.

Anledningen bakom valet av morgon-TV var samma kvälls läsecirkelträff om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, som filmen bygger på. Jag mindes den som väldigt sevärd, inte minst som samtids- och Stockholmsskildring, och hade under läsningen funderat på passager att ta upp på cirkeln som jag även kom ihåg hur de skildrades i filmen. För att vara helt säker på att jag inte mindes fel eller blandade ihop saker såg jag alltså om filmen ungefär tolv timmar före läsecirkeln. Jag tipsar gärna alla som är intresserade av Stockholmsskildringar, 1970-talet, polisarbete eller bara absurt verklighetstrogna filmscener att se både filmen och extramaterialet om den hysteriska inspelningen med det småtokiga geniet Bo Widerberg. Tidig kväll är en bra tidpunkt. Och det blodiga mordet går utmärkt att hoppa över. Det kommer mer obehagligheter.

Vi i gruppen som satt och diskuterade boken i Källarstugan i Stadsmuseet på kvällen hade oväntat lätt att relatera till det vi läst, på grund av historiens miljöer. Någon bodde vid Odenplan, varifrån polisen samordnar sitt arbete, någon hade legat inne på Sabbatsbergs sjukhus, där det första mordet äger rum, och någon bodde på Torsgatan, som också ligger i området där poliserna finns, som är berättelsens hjältar och offer på samma gång.

Själv gick jag i flera år till tandläkaren på Eastmaninstitutet, en central plats i handlingen, i filmen syns min balkong och på Sabbatsbergs sjukhus är jag född, inte långt efter filminspelningens tid.

Förutom mord och mördarjakt handlar boken, och filmen, framför allt om själva poliskåren och dess korrumperande kamratanda, där allt från fusk till grymheter tillåts pågå. Jag nämnde något om att det där lär ha förändrats över tid och tipsade eventuella polisintresserade om ”Foka”, polisens poddradioserie, som jag smålyssnat på sista avsnittet av. Häromdagen, på väg hem från universitetet, lyssnade jag på seriens första avsnitt, där man precis i slutet nämner just hur moral och etik i poliskåren förändrats och förbättrats radikalt de senaste 30 åren. Lugnande för en som just läst Den vedervärdige mannen från Säffle.

MCDXXXVII ”Stockholm läser”-kavalkad

Bokmontage-Stockholm-läser
Man är tämligen slut som människa när man har förberett och genomfört presentationer av sex romaner, även om det är tillsammans med en kollega som presenterar fem, i ett oprövat sammanhang i en oprövad miljö.

Trots att jag själv var stelare än vanligt vid dylika program tror jag man får säga att det hela var lyckat. Jag och Annika stod alltså i en ände av ett avskilt rum i Kafé Ryssgården i Stadsmuseet, där vi skickade en mikrofon mellan oss och berättade om alla ”Stockholm läser”-böcker i kronologisk ordning, medan publiken åt, fikade eller bara hade smugit in och tagit plats vid borden.

De lyssnade snällt på de elva bokpresentationerna och som bonus blev det en minifrågesport på slutet, rörande Stockholm, förstås, och tre personer vann varsin pocketbok.

Eftersom det var det första ”Stockholm läser”-evenemanget som arrangerats efter förra veckans avslöjande av årets bok – tror jag, i alla fall – och dessutom det enda just i sitt slag i den stora evenemangsfloran kom en representant från Stadsbiblioteket och en från Författarcentrum, de två parterna som jobbar med projektet. Hoppas de var nöjda med vår insats. Vårt smygsyfte var förstås också att marknadsföra det lilla och dolda Slussens bibliotek några meter längre bort i flygeln. Våra vårprogram gick i alla fall åt som smör.

Bilden ovan, där samtliga böcker vi pratade om syns, har jag lånat från ”Stockholm läser”-bloggen.

MCCCLIX Dags att läsa Röda rummet

20131124-003249.jpgLäsning av nästa cirkelbok påbörjad, Strindbergs genombrottsroman Röda rummet. Ska jag våga erkänna? Ja, okej. Jag har varit bibliotekarie i tolv år, tidvis med inriktning på stockholmslitteratur. Förra året var det Strindbergsår. Jag har föreläst om Strindbergs Stockholm. Men jag har aldrig läst Röda rummet. Bitar här och där har jag läst, och en serieversion, men inte hela romanen från pärm till pärm. Men sedan i eftermiddag är den nedladdad i mobilen och jag har lovat världen att den ska vara läst inför torsdagen 5 december, då jag leder en läsecirkel om den i Slussens biblioteks regi. Om du som jag tror att det skulle kännas rätt bra att ha läst historien om Arvid Falk och hans bohemiska krets i Stockholm på … 1870-talet, gissar jag, och dessutom vill sitta på Stadsmuseet och prata om huruvida boken är värd sin stora berömmelse – tveka inte, anmäl dig till läsecirkelträffen!

MCCCLI Möte i Stuckatörens våning

20131116-090716.jpg
En av förmånerna med att ha blivit museimedarbetare är alla speciella miljöer som bjuds, innanför och utanför Stadsmuseets väggar. I dag ägde ett möte rum i Stuckatörens våning, en av museets specialinredda lägenheter som visas upp för allmänheten i olika sammanhang. Det handlade om ett möjligt samarbete mellan Stadsmuseet och två skådespelare, som eventuellt kan utmynna i en aktivitet där vi på Slussens bibliotek också passar in. Jag blev hejdlöst inspirerad.

MCCCXLIX Sådant man gör på jobbet

20131114-000649.jpg
En på det hela taget intressant arbetsdag.

– Jag och mina fyra kolleger som går om varandra på Slussens bibliotek har för första gången någonsin haft ett möte för just oss fem. Vi pratade praktikaliteter, men hade också ett hyfsat långt pass för stockholmsboktips. Väldigt matnyttigt och ett effektivt sätt att bredda sin bokbank. Ungdomsböcker, romaner, gamla och nya fackböcker.

– Inför ett kommande evenemang för bibliotekarier blev jag nyligen ombedd att fundera ut någon lämplig gäst och mitt förslag var ”Arga bibliotekstanten”. För den som inte känner till fenomenet: Arga bibliotekstanten var tidigare en blogg där den anonyma bloggaren skrev om sin biblioteksvardag, ofta lite småelakt, men väldigt roligt och medryckande och med skyhög igenkänningsfaktor för oss i samma bransch och säkert för alla som möter besökare/kunder/gäster i sitt jobb, eller bara delar bibliotekariehumorn. Numera är uppdateringarna lite annorlunda, men består fortfarande av bok- och bibliotekslustigheter, på Facebook (profil respektive sida) och Twitter. (Den som vill läsa de gamla skildringarna av allt från rara till odrägliga – mest odrägliga – biblioteksbesökare kan förstås fortfarande ta del av bloggposterna i ämnet. Tro mig, saker och ting har inte förändrats sedan 2011.) Hur som helst. Arga bibliotekstanten är fortfarande helt anonym och min idé var att bjuda in henne via Skype, antingen som ett samtal med ljud och icke avslöjande bild eller också chatt. Vilken kommunikationsvariant det blir är ännu inte bestämt, men hon säger att hon ställer upp! Det var en kul känsla att skicka meddelanden fram och tillbaka under eftermiddagen, med en för många känd person som man inte vet vem det är.

– Anna tittade in på en fika på Kafé Ryssgården. Trevligt med sällskap. God äppelpaj. Notera den läckra tröjan med guld från Rosie.

– Under dagen blev jag uppringd av en dam som jobbat i Faktarummet på Stadsmuseet på 70-talet och nu ville skänka en del av sina privata stockholmsböcker. En Faktarumskollega hade redan hämtat det hon tyckte var intressant för dem, och så var jag välkommen som representant för Slussens bibliotek att kolla om något av det som var kvar skulle passa i vårt bestånd. Damen och hennes man, båda över 80, tog emot i sin lägenhet på Åsögatan och jag blev visad in i salongen (hade lägenheten varit min hade i alla fall jag kallat det rummet salongen) där böckerna låg på ett bord. Jag valde ut en trave, några standardverk och några äldre, udda publikationer som kan vara kul som kuriosa. Men allra bäst i sammanhanget var besöket i salongen hos det rara äldre paret.