MMCCXVII Tranströmers byggnadsställning

På väg hem från jobbet i kväll lyssnade jag på ett missat avsnitt av Lundströms Bokradio från slutet av november, där Magnus Halldin och Monica Tranströmer berättar om boken I arbetets utkanter, innehållande valda delar ur Tomas Tranströmers arkiv. Tanken lär vara att läsaren ska ges en inblick i författarskapet – Tomas Tranströmer var själv med och utformade boken, men avled kort innan den var helt färdigställd – och frågor kring hans dikter och diktning ställdes till de båda gästerna i radioprogrammet. Det är förstås inte lätt att svara på frågor om någons skrivande, det kan ju inte ens författaren själv alla gånger, så även om det säkert är en bra och intressant bok hade jag svårt att få ut något av samtalet kring den.

Men så kom en detalj som jag tyckte var genial. Andra har säkert formulerat saken på liknande sätt tidigare, men för mig var det nytt. Det handlade om att det utifrån anteckningar går att följa hur den kända dikten ”Romanska bågar” växte fram till sin slutgiltiga form och att en diktrad, i två olika varianter, tycktes vara central i tidigare versioner av dikten, men till slut ströks den. De spekulerade kring varför och kom fram till att raden hade byggnadsställningens funktion. När dikten var färdigbyggd klarade den sig utan den tidigare så viktiga raden.

Jag är säker på att jag – utan att vara poet – har varit med om det fenomenet vid textbygge, men inte haft något ord för det. Förr eller senare händer det igen, och då är jag förmodligen mer uppmärksam på processen.

MMCLXVIII Debutantbloggen på besök

I dag hade vi tre av Debutantbloggens skribenter på Sturebibblan, nybakade författare som i en liten panel satt och berättade om sitt skrivande, med en moderator som ställde frågor och engagerade den sex personer starka publiken, fast man kan nog säga åtta, Salomon och jag lyssnade i princip hela tiden. De hade varit värda en större skara åhörare, de var intressanta att lyssna på och oväntat samkörda för att faktiskt inte känna varandra. De kommer från olika delar av landet, delar erfarenheten av att ha debuterat med varsin roman under 2015 och turas om att skriva i Debutantbloggen. Om jag förstod det rätt träffades de först på Bokmässan, alltså för två månader sedan.

Författarna var:

Felicia Welander som skrivit Kanske imorgon.

Fredrik Frängsmyr som skrivit Arytmi.

Thomas Årnfelt som skrivit Incidenten i Böhmen.

MDCCIV Let’s Explore Diabetes with Owls

SedarisThe New Yorker-numren som dyker upp hos mig varje vecka – punktligt i digital form, sent och oregelbundet på papper – är så enormt innehållsrika trots sitt ganska tunna format att jag bara kommer igenom en bråkdel. Men står David Sedaris med i listan över ”contributors” höjs alltid min motivation radikalt.

I helgen läste jag Let’s Explore Diabetes with Owls, samlade Sedaris-texter varav jag redan hade läst två, resten var nytt. I en kort ”Author’s Note” blir man som läsare upplyst om att sex korta texter i boken är av en avvikande karaktär, helt fiktiva och avsedda att läsas som monologer. Övriga texter består, åtminstone skenbart, av personliga reflektioner kring autentiska händelser ur författarens vardag. Det är dessa som är så tilltalande, humorn och självdistansen är slående och hans närstående hängs bara ut så där lite lagom, men tillräckligt för att man ska känna att man riktigt kommer under skinnet på riktiga människor. Monologerna sänkte tyvärr det sammanlagda omdömet. Inte för att de är sämre skrivna, utan för att flertalet driver på ett överdrivet sätt med människor som inte tycker och tänker som David Sedaris (tänk kristna och republikaner).

Men jag väljer att ha överseende med avvikelserna och uppskattar resten, särskilt de metabetonade bitar som har att göra med skrivprocessen, det mångåriga dagsboksskrivandet, det maniska antecknandet, hur intryck och erfarenheter omedelbart förvandlas till berättelser. Och jakten på en uppstoppad uggla, via en albinopåfågel, ”a chicken stretched over an owl form” och en mumifierad mänsklig arm, var lika kul vid andra läsningen.