H och jag, som förhöll oss ordentligt svala till Nina Wähäs roman Testamente under våra båda bokcirkelträffar om den (rapporterat här och här), är ju utan tvekan i minoritet i det läsande Sverige. Efter att ha läst de gränslöst översvallande recensionerna blev jag nästan full i skratt när jag hörde att boken fått Sveriges Radios Romanpris till råga på allt rosande.
Av pristagarna i de två andra kategorierna borde jag i alla fall känna igen Johan Jönsson – jag minns hans framträdande på Stadsbibblans Poesimässa i fjol, då han läste ur den nu prisade diktsamlingen – men är det bara jag som tycker de ser ut som samma person före och efter ett besök hos frisören?
Jag kollar listan över vinnare av Sveriges Radios Romanpris, från första utdelningen 1994 fram till i dag, och konstaterar att Testamente är den enda jag läst. Till och med Jonas Hassen Khemiris vinnarbok är oläst, det år priset gick till honom var det för den enda av hans romaner som fortfarande ligger i min TBR-hög.
När jag råkade titta på signum Rh i magasinet såg jag en rad små näpna scoutböcker, de flesta med neutral biblioteksbindning, men med en fin gammal omslagsbild innanför pärmen. Jag behövde inte kolla, jag var säker på att att de på biblioteket.se presenterades med en grå ruta där det står ”Omslag saknas”. Det gick ju inte att låta bli, jag var tvungen att scanna dem och göra dem synliga för världen.
Insatsen var en ytterst liten droppe i havet, men nu gillar jag att okynnessöka på gamla scoutböcker för att se de fina bilderna. Alla ovan är från 1950-talet.
När vännen MS skrev att skådespelarna är för snygga i ”Sanditon” tyckte jag att det var en lite märklig kommentar, i vilken TV-serie är skådespelarna inte snygga? Okej, det finns undantag, men man förväntar sig trots allt ogenomsnittligt vackra människor framför kameran, inte minst i kostymdramer.
Nu har jag sett första avsnittet och förstår vad hon menar. Nog för att Jane Austen skrev rosenkantade historier där hjältinnan segrar på slutet, men – som jag gärna påpekar när folk glömmer bort det – det är ju den vassa samhällsblicken och humorn som gjort henne odödlig. Synd då med filmatiseringarna som trycker för hårt på frasande klänningstyg, darrande ljuslågor, fnissande flickor och tvålfagra herrar. Det fnissas lite för kokett i det här avsnittet och minspel och gester gör somliga till ett slags seriefigurer, särskilt hjältinnan, Charlotte, men framför allt är det den tvålfagre Sidney som bara är för mycket. ”Love and Friendship”, filmatiseringen av Lady Susan, var ett slags moderniserad tolkning som jag tyckte fungerade för att den var gjord med glimten i ögat, men här – otidsenlig musik, vågade scener och den framsvepande Sidney …
Men detta är obligatorisk tittning. Till skillnad från fallet Pride and Prejudice har jag ingen referensversion av Sanditon på näthinnan som jag kan jämföra undermåliga efterföljare med och som gör att jag helt enkelt inte behöver se dem (jag säger bara BBC:s Pride and Prejudice-filmatisering från 1995 kontra Kiera Knightley-versionen från 2005, olika ligor, fråga vilken austenite som helst). Jag plöjer på. Sju avsnitt kvar.
I går kom tjänstlediga kollegan M in på biblioteket och berättade om sina pågående studier, bland annat en uppsats han skriver i litteraturvetenskap. Där stod vi i rotundan, bokstavligen omringade av tusentals böcker, och den bok han skriver om är den som låg framför mig på disken, Hjalmar Söderbergs Förvillelser, som är kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen” och som jag skulle ha digital bokcirkel med H om just i går.
Tematiken M skriver om rör ekonomi och estetik – pappan som spelar bort pengar, reklamen för kaffesurrogat på ridån på operan (!), inköp av flärdfullt röda handskar – men som många andra före mig intresserade jag mig mest för Tomas Webers flanerande i centrala Stockholm. 19-20-åriga Tomas Weber, hans tjejer, hans familjs sociala umgänge, hans brist på pengar och brist på meningsfull sysselsättning är egentligen ganska ospännande och språket, det som gör Söderberg till Söderberg, har inte samma stuns här som i senare verk. På så sätt var det något av en besvikelse, men råkar man vara sekelskiftes- och Stockholmsromantiker är det förstås en fröjd att följa med från handskbutiken på Arsenalsgatan i inledningen (”En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan.”) och vidare över Norrmalm och Östermalm, fram och tillbaka, med detaljerat beskrivna promenadvägar. Det talas om en mekanisk verkstad ”ute på Kungsholmen”, men så långt sträcker sig inte herr Webers promenader. Han är visserligen på väg till Karolinska institutet, strax bortom dagens Stadshus, för att söka rätt på en studiekamrat, men stöter ”oförmodadt” på honom redan ”i viadukten under järnvägen”. Så är det oavbrutet, det går inte långa stunders söderbergskt flanerande mellan mötena med bekanta. Och det är för övrigt inte bara Kungsholmen som beskrivs som perifert, Tomas Weber tar också en spårvagn från trakten kring Norra Bantorget ”tillbaka till stadens centrum”.
Vill man gå samma vägar som Tomas Weber kan man enkelt notera de omkring 200 omnämnandena av gator och platser (jag gjorde en lista under läsningen, jag vet att det tyder på en osund fascination), men det var bara samtidens stockholmska läsare som verkligen kunde se omgivningarna framför sig, för även om det finns miljöbeskrivningar är huvudpersonens visuella intryck inte fullt så viktiga för Söderberg att rapportera om som själva adresserna.
Tur då att Stockholmskällan finns, för den som blir sugen på att titta på foton från 1890-talets mitt. Inte för att jag direkt tog mig tid att slå upp miljöerna under läsningen – jag hade ju en deadline i form av bokcirkel och var fullt upptagen med att lista alla nämnda platser – men i början av romanen står att från ”Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång” och jag mindes att jag hade sett någon bild på vårt nuvarande operahus under uppbyggnad. Den var jag tvungen att slå upp. Förvillelser gavs ut 1895, fotot är från 1896.
Ur Stadsmuseets samling, okänd fotograf.
Den som vill läsa Förvillelser kan förstås låna ett biblioteksex, men hela texten finns också på Litteraturbanken, att läsa direkt eller ladda ner som EPUB-fil.
Efter att mestadels ha jobbat hemifrån de senaste veckorna är jag nu tillbaka på Stadsbibblan och bakom dess diskar. Det är besvärligare än vanligt att bemanna, med avståndshållande och många begränsningar, men fint att vara bland kolleger och i huset igen, förstås. Detta hus!
Måste bara citera en som som inte kände samma kärlek till Stadsbiblioteket som jag, nämligen fabrikör August Lindmark: ”Jag tycker helt enkelt att huset är fult, förklarar han, och värst är enligt min mening den alltför höga rotundan eller vad jag skall kalla det cisternliknande mittpartiet. Om det sedan ur biblioteksteknisk synpunkt sett är lämpligt eller ej kan jag ju ej yttra mig om.” Detta i Svenska dagbladet 16 juli 1928, några månader efter invigningen. Fantastiskt att kunna hitta sådana här gamla artiklar på tidningar.kb.se. Och ja, vi kallar mittpartiet rotundan.
Hade det varit en normal Kulturnatt hade LW och jag tagit sällskap ute i vimlet, men nu blev den coronaanpassat digital. Efter att ha gått igenom programmet, som bestod av kortare och längre videor och några livesändningar, konstaterade vi att vi hade många överlappande förprickningar, så under gårdagskvällen satt vi på varsitt håll och såg bland annat följande på Kulturnattens Instagram:
Stockholms Improvisationsteater spelade upp improviserade stycken och sjöng improviserade sånger, med publikmedverkan medelst skrivna kommentarer.
Romeo & Julia-kören showade på Vasamuseet.
Italienska kulturinstitutet presenterades i en faktaspäckad film med italienskt tal och engelsk text. Här ska inte Kulturnattspubliken skämmas bort med lättillgänglighet, inte.
Livevisning av Stadshuset med två guider och en aktiv tittarskara som skrev frågor och fick svar.
En visning på Medeltidsmuseet om brott och straff.
Livesändning från Stadsarkivets magasin nere i berget (modigt val, med tanke på svajig uppkoppling) med fokus på historien om Afred Andersson Ander, Sveriges sista avrättade brottsling.
Parallellt med Instagram-tittandet hade LW och jag Messenger-kontakt, mest i text, en stund med video. Det är bara att vänja sig vid att det är så man umgås i dessa tider. Med tanke på hur väldigt snabbt Kulturnatten var tvungen att ställas om till digitalt format var det ett bra program, men jag kunde inte låta bli att tänka på tidigare Kulturnätter och hur mycket jag har uppskattat tillfällena att besöka ställen jag tidigare inte kommit på att besöka (som 1800-talsmöblerade Stigbergets borgarrum och S:t Peters kyrka på Upplandsgatan) och göra saker som annars inte är möjliga att göra (som att gå på Konserthusets tak och se utsikten från Stadshustornet by night).
På kvällens lista stod också ”Den dramatiska berättelsen om Gustav III:s lit de parade”, slottets Kulturnattsbidrag, men den filmen släpptes kvart över elva och efter att ha tittat på filmer från sextiden var jag ganska mör i ögonen och huvudet och sparade den till i dag. Berättelsen var sannerligen dramatisk och jag hade inte hört den förr, om den enormt stora skara som ville se kungens stoft på slottet och hur flera personer trampades ihjäl på väg ut.
Ska man ha ett positivt perspektiv kunde vem som helst i världen ta del av Stockholms Kulturnatt det här året.
Vilket entusiastiskt påhejande från iPhonens bokapp under min läsning av Hjalmar Söderbergs Förvillelser. Jag vet inte om jag ska känna mig uppmuntrad eller förnärmad av den moderata uppfattningen om min läskapacitet.
”Vi ser ju helst att tidningen köps på gatan”, säger Situation Sthlm, men av coronaskäl gör de nu tidningen för första gången digitalt tillgänglig. Swisha och läs!
Ser ni den röda tråden? Och vad som ska bort från respektive bokomslag? Det var lättare att se vilken utsmyckning jag lagt till när bilderna lades ut som ”stories” på Stockholms stadsbiblioteks Instagram, med tanke på att vargen ylade, Eiffeltornet blinkade och så vidare.
Vanligtvis uppdaterar jag inte det Instagram-kontot – det som är för hela biblioteksorganisationen, alltså – men nu hade jag ombetts skapa lite innehåll inför morgondagens digitala Kulturnatt och det blev femton nattliga boktips.
För andra kvällen i rad tog jag en promenad till populära Hornsbergs strand, min aprilvana de senaste åren. Både morgon och kväll funkar bra, men gärna kväll, när nu solen går ner i rätt väderstreck i förhållande till utsikten och det just i april sker vid en ganska bra tid på dygnet. Men framför allt har det inte hunnit bli trångt, högljutt och skräpigt, som senare på säsongen. (Och ja, risken finns att det kommer att bli så även coronasommaren 2020.)
Cirka 8500 steg i dag. Eftersom stegräknaren mer eller mindre har stannat vid det här laget räknas det som bra.
Theomis 