Jag brukar inte tipsa om böcker jag inte har läst, men i dag gjorde jag ett undantag på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Två andra böcker av Helle Helle har jag läst och omslaget är fint och lämpligt för dagen.

Jag brukar inte tipsa om böcker jag inte har läst, men i dag gjorde jag ett undantag på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Två andra böcker av Helle Helle har jag läst och omslaget är fint och lämpligt för dagen.
Ser ni den röda tråden? Och vad som ska bort från respektive bokomslag? Det var lättare att se vilken utsmyckning jag lagt till när bilderna lades ut som ”stories” på Stockholms stadsbiblioteks Instagram, med tanke på att vargen ylade, Eiffeltornet blinkade och så vidare.
Vanligtvis uppdaterar jag inte det Instagram-kontot – det som är för hela biblioteksorganisationen, alltså – men nu hade jag ombetts skapa lite innehåll inför morgondagens digitala Kulturnatt och det blev femton nattliga boktips.
Man skulle, som sagt, kunna fylla hela dagarna med digitalt publicerad kultur nu i coronatider och först i dag har jag tittat in på stängda Stadsmuseet, som sänder små livefilmer, eller bjuder in till ”livefika”. En tidigare Stockholmskällekollega filmade en annan tidigare Stockholmskällekollega, som presenterade den sovande Katarina Bökman, en av många väldigt naturtrogna dockor i museets utställningar. Den verkliga Katarina Bökman var gift med bokbindare Hans Bökman och när han dog, i samband med Stockholms blodbad, gifte hon om sig med en man som tog över inte bara Hans hustru, utan också hans affärsverksamhet. När hon även miste make nummer två gjorde hon samma sak en gång till. Fenomenet, populärt på 1500-talet, kallas ”änkekonservering”.
För ett år sedan pågick poesimässan på Stadsbiblioteket här i Stockholm. I år skulle den genomföras på Göteborgs stadsbibliotek, men är uppskjuten av förklarliga skäl (vilket i alla fall är bättre än inställd).
Vi har i alla fall delat en fin uppläsning på Stadsbibblans Facebook-sida, där en av mina kolleger gestaltar en dikt av Olof Lagercrantz i rotundan med stödtecken.
Och klockan tre bjöd Johanna Lundin – kulturskribent, boktipsare och en sociala medier-vän att heja på i Stockholms kulturvimmel – på en livesändning på Instagram med poesiuppläsning. Jag gjorde en kopp te och fikade på distans med Johanna och hennes andra följare.
En stor dag – jag är inte bara bibliotekarie, utan numera också librarian på boksajten Goodreads.
Jag lovar på heder och samvete att jag inte ska missbruka förtroendet.
Det är riktigt kul att efter ett antal års uppehåll vara med och uppdatera Stockholmskällans Facebook-sida igen. Facebook-sidor i stort är mycket mer etablerat nu och det finns många stockholmshistoriskt intresserade där ute. Inte sällan vill de vara med och kommentera och diskutera, bidra med egna minnen, säga emot – de är helt enkelt väldigt stimulerande att ha att göra med.
Anledningen till att jag ville vara med och publicera uppdateringar var att jag känner ett ansvar för att göra den stockholmshistoriska litteraturen mer synlig, den del av databasens innehåll som vi inom Stockholms stadsbibliotek jobbar med. Strindberg var ett givet tema i dag och tidigare har jag skrivit om jazzklubben Gazell Club på Österlånggatan, i och med att den förekom i TV-serien Gentlemen & Gangsters, de fräsiga frisyrerna på 60-talets mods, Stockholms biohistoria och annat, med lämpliga tips på lånbara böcker.
Följ oss gärna!
”Den amerikanska dubbelmoralen är skrämmande”, avslutar Kulturbloggen ett inlägg om att Facebook sagt ifrån när Fotografiska publicerat bilder på nakna kvinnor. Bilderna ingår i en aktuell utställning som visar Anders Zorns förlagor till sina målningar av kullor.
Det är inte första gången Fotografiska struntar i reglerna, får bannor av Facebook, beklagar sig inför Facebook-följarna, låter media göra en story och, ja, helt enkelt rider på vågen av uppmärksamhet.
Fotografiskas Facebook-sida är extremt effektiv gratismarknadsföring, vars genomslagskraft genom åren skulle ha kostat hejdlöst stora summor i ordinarie annonsering. Det enda villkoret: Följ Facebooks regler.
Man kan säga mycket om hur Facebook hanterar oönskat material. De som pratar om ”dubbelmoral” hänvisar bland annat till att diverse hatsidor tillåts vara kvar utan åtgärd samtidigt som konst censureras, men det är väl en rimlig gissning att hatiska åsikter är svårt och tidskrävande för Facebook att ta sig an och bedöma medan stoppandet av pornografi är förhållandevis okomplicerat. För det är ju vad det handlar om. Eftersom Facebook omöjligt kan gå igenom alla uppladdade nakenbilder och lägga dem i ”klassisk konst”-högen, ”ammande mammor”-högen eller ”vidrig barnporr”-högen är regeln att nakenbilder inte är tillåtna. Att det drabbar en konstinstitution då och då är ett mycket lågt pris för att försvåra för de krafter som både skulle vilja och kunna förvandla Facebook till ett porrgalleri med gigantisk publik, med allt vad det innebär av utsatta minderåriga och allsköns ofrivillighet.
Fotografiska har utnyttjat Facebooks helt regelenliga åtgärder till sin fördel genom att, med mer eller mindre hånleende formuleringar, göra nya uppdateringar, som dubbelbilden med en fotograferad naken kvinna och samma kvinna på en teckning av Zorn, där man satt över breda svarta streck på valda kroppsdelar. PK-ligan kom rusande. De flesta rasade över att Facebook har mage att censurera konst. Många hejade på Fotografiskas kreativa reaktioner. En och annan ansåg att Fotografiskas egencensurerade bilder var ett tecken på feghet gentemot övermakten. Sedan var det de som inte ens verkade ha tagit till sig sammanhanget utan bara såg de censurerade bilderna, trodde att det var så Fotografiska valde att visa upp sina bilder och riktade frågor till dem i stil med: ”Och vad är det för fel på kvinnokroppen? Vad skulle ni ha gjort med bilder föreställande nakna män?”
Upprördheten över att de nakna kropparna inte visades visste inga gränser, även om anledningarna till upprördheten tycktes variera. Det är ganska fascinerande. Nästan lika ofta som sociala medier-användare höjer rösten och kräver sin rätt till integritet ropas det med motsvarande röststyrka att regelverket är förkastligt. Men utan regler – ingen integritet. Och ogillar man den amerikanska ”moralen” som den uttrycks i Facebook-reglerna kan man låta bli att använda den amerikanska kommersiella produkten Facebook. Ett Facebook-konto är varken ett tvång eller en mänsklig rättighet, och det gäller både privatpersoner och konstinstitutioner.
Bland de många i olika grad upprörda kommentatorerna angående de censurerade kvinnokropparna fanns faktiskt ett litet fåtal som tyckte som jag. Det hade varit intressant att följa diskussionerna, även om jag tog mig för pannan många gånger, men inlägget med alla dess kommentarer verkar inte finnas kvar. Klart man blir nyfiken på varför.
För övrigt hade jag tänkt gå och se Zorn-utställningen nästa vecka och behöver inga smakprov på Facebook.
Jag har inte så fantastiskt många följare på Instagram, så vill jag jaga likes krävs särskilda åtgärder. Som att låna ut sin bild till Stadsbibblans konto.
Eller – ännu hellre – bli re-instagrammad av Straight No Chaser.