Från och med i dag och ett par månader framåt jobbar jag halvtid som webbredaktör och har halva min ordinarie bibliotekarietjänst kvar. Om det blir som det är sagt, att jag istället för att variera mellan olika slags bemanningspass under bibliotekarietiden enbart får pass i kundtjänsten, har jag nu burit min biblioteks-T-shirt för sista gången på ett tag. Den är inte obligatorisk när vi i kundtjänsten svarar på telefonsamtal och mejl.
Nog för att jag har publicerat både det ena och det andra på biblioteket.se tidigare, men min titel och mina ansvarsområden är nya. Jag är taggad!
Jag hann rentav bli lite grinig, kände mig uppläxad av hovmästarens bemötande när jag kom in i restaurangen på Fotografiska och fick därefter vänta en kvart på att på att bli uppmärksammad vid bordet och beställa. Sedan kom en trevlig människa och noterade att jag ville ha en avokadomacka, sedan kom avokadomackan. Allt är förlåtet.
För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.
Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)
I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.
Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.
Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?
Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.
En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.
SB och jag trodde inte våra ögon när vi läste att Berns Asiatiska – Stockholms äldsta asiatiska restaurang i oslagbara, anrika lokaler – skulle läggas ner till förmån för en ny asiatisk restaurang som tryckte på att de inte erbjöd ”fine dining”. För att vi inte förstår hur man kan vilja ha något annat än ”fine dining”? Verkligen inte, men stan är full av hål i väggen med nudlar, sushi och dumplings i olika prisklasser. Vad fanns det för anledning att montera ner en grandios matsal för att låta ytterligare en dussinrestaurang flytta in?
Nu vet vi varken något om anledningarna eller om den inflyttade restaurangens kvalitet, men vi gladde oss – med viss försiktighet – när det stod klart att Berns Asiatiska skulle återta sitt revir. I kväll var vi testpatrull. Servicen var angenäm, även om den inte var något vidare coronamedveten, och det var fortfarande fullt möjligt att ha en trevlig kväll. Men husets ramen var inte bättre än i hålen i väggen. Glassen, däremot, var superb. Jag valde kaffeglass med jordnötskross, sesamkross och rostad vit choklad (den som ser ut som akvariefiskmat ovan) och SB tog färskostglass med hjortron, havtorn och mandel (den som ser ut som hundmat). Och hur stilfull inredningen än var – svårt att säga annat – var den ändå förstörd. Ingen röd plysch så långt ögat nådde. Vi fick glädja oss åt att kristallkronorna hängde i ursprungligt majestät över matsalen.
Det blev för övrigt chokladbruna naglar och klänning från Smiley Vintage.
Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.
Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.
Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.
Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.
På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.
I familjetråden på WhatsApp rapporterar mamma och svägerskan från sin PSL-premiär – det vill säga årets första Pumpkin Spice Latte, i det här fallet på Espresso House – men min bror hävdar att han var först, som hade sin PSL i handen 8.55 i morse. Själv har jag begått satsumaspremiär. September alltså, en så bra säsong!
Den digitala bokcirkeln från Stadsbibblans styrelserum gick bättre än väntat, jag var fullt förberedd på tekniskt strul. Uppsalastudenten i biblioteks- och informationsvetenskap som var med som iakttagare måste ha undrat vad det var vi läst egentligen – vi pratade om en död farmor i en fåtölj, ett barn på stöldturné, en stackars man som hängde och dinglade i en fälla men lyckligtvis överlevde och andra märkliga och obehagliga inslag.
Trots de makabra delarna gillade jag Kåda, ger den fyra stjärnor av fem. Den röda tråden under vårterminens träffar i bokcirkelserien ”Lysande utsikter” är att de böcker vi pratar om har tilldelats deckarpriset Glasnyckeln och Kåda av danska Ane Riel alltså är en sådan, 2016 års vinnare. Men det är ingen deckare. Den har fått ett par andra priser också, för böcker i spänningsgenren, och spännande är den, historien om vad som händer en isolerad familj med förvrängd världsbild.
När jag blev ombedd att hålla en ”ämnesordsskola” under höstens digitala stormöte för kollegerna som jobbar med Stockholmskällan tänkte jag att det räcker med en kort stund, det skulle vara ett långt möte med en massa annan information och då orkar man nog bara ta till sig de mest grundläggande råden för ämnesordssättning, och de är inte alltför komplicerade. Hur jag nu kunde tänka så. Allt är ju viktigt – de formella reglerna kring former på ord och namn, vilka ämnesord som använts i tidigare inlagda poster, vilka ämnesord som man kan tro är bra, men som stjälper mer än hjälper … Under den tid jag fick i schemat på gårdagens möte blev det en kort men kompakt ämnesordsskola i racerfart.
Jag behövde ett konkret exempel och valde ett foto från 13 september 1952 föreställande invigningen av Årsta kyrkas klockstapel, vars post i databasen inte hade så jättebra ämnesord. (Jag hoppas och tror att det är en av alla poster från Stadsmuseet som körts in i Stockholmskällans databas i en massöverföring och att ämnesorden sattes av någon museimedarbetare för många år sedan.) Hur beskriver man bilden bäst i ämnesordsform? I vilka sammanhang blir en användare nöjd med att få just den här bilden som träff vid en sökning?
När jag tänker efter gick jag aldrig in och bättrade på ämnesorden efteråt, det borde jag göra. Man är ju trots allt ämnesordsansvarig!
Theomis 