LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.

Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och precis det där finns med i filmen, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.

Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.

Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i andra, obestämbara miljöer.

Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.

De 19 år som gått sedan inspelningen ger dokumentärfilmsupplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar per automatik efter olikheterna.

Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.

(Gårdagens spårade ur lite på slutet.)