Etikettarkiv: Hemlösa

Distansfilmklubb: Det nya livet

Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.

Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.

Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.

Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.

På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.

Distansfilmklubb: Det svåra livet

LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.

Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och precis det där finns med i filmen, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.

Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.

Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i andra, obestämbara miljöer.

Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.

De 19 år som gått sedan inspelningen ger dokumentärfilmsupplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar per automatik efter olikheterna.

Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.

(Gårdagens spårade ur lite på slutet.)

MMCCXXIX Hemlöshet i Stockholm och vi frivilliga som försöker dra strån till stacken

De så kallade ”storsamlingarna” för volontärer i det nätverk där Korskyrkans luncher för hemlösa ingår – alltså för personer som varit med och hjälpt till på luncher, caféverksamhet, julfiranden och annat – har haft ganska olika stil. Den här gången var samlingen i Söderhöjdskyrkan och Linn Hemmingsson från socialförvaltningen var kvällens gäst. Det var ett väldigt skönt upplägg. Organiserade samtal vid borden i all ära, det är alltid bra att lära av varandra och få veta hur det går till i andra kyrkor, men den här gången blev det bara informellt snack över smörgåsfika – vid mitt bord var vi tre från Korskyrkan och en som nyligen börjat engagera sig som volontär i Johannes kyrka – och därefter kort introduktion av Magnus Helmner, som arrangerar det hela, tillsammans med en diakon i Katarina kyrka, och så Linn Hemmingssons information.

Det handlade mycket om vem som har rätt till vad, särskilt i och med att flera på plats var engagerade i Vinternatt 2, nattlogi i kyrkor för hemlösa EU-medborgare. Om jag förstod allt rätt är läget så här: Borträknat EU-medborgare finns ca 800 akut hemlösa i Stockholms stad varav ca 50 regelbundet sover utomhus. Mörkertalet är sannolikt litet. Hemlöshetsmottagningen eller socialjouren kan fatta biståndsbeslut för en person utan socialtjänstkontakt att sova en enstaka natt på härbärge. Den som behöver mer omfattande hjälp behöver ha kontakt med en socialsekreterare som gör en utredning. Vissa undviker den kontakten och låter bli att söka nattlogi. Vinternatt 2-platserna reserveras för EU-medborgare för att de inte har några andra rättigheter, till skillnad från hemlösa personer ”från 20 år som har sin tillhörighet i Stockholms stad” – de omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin”.

En diskussion uppstod om personer som faller mellan stolarna, och upprinnelsen verkade vara att hemlösa stockholmare velat ta del av Vinternatt 2-platser men fått nej för att platserna är ämnade för en annan grupp. Linn Hemmingsson menade att det är extremt ovanligt att sovplatserna i Stockholm tar slut för alla som omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin” och att ett rum vilket som helst hos socialtjänsten öppnas om någon skulle stå utan sovplats en natt. Alltså lär personerna som väljer att gå till en Vinternatt 2-lokal och får nej vara sådana som undviker kontakt med socialtjänsten. Det är klart att det vore hemskt att som Vinternatt 2-volontär stå öga mot öga med en hemlös stockholmare och skicka ut vederbörande i de bitande minusgraderna, men med tanke på att platserna för EU-medborgarna lottas ut och i regel inte räcker till för den avsedda gruppen kan det inte bli på något annat sätt.

För att nå de personer som behöver akut hjälp men undviker myndighetskontakt skulle man behöva lätta på villkoren, och utan att ha sett verksamheten från insidan antar jag att man skulle förhindra ett antal utomhusnätter med allsköns hälsoproblem som följd, men samtidigt försämra chanserna att fånga upp de här personerna för att erbjuda långsiktig hjälp. Det skulle inte förvåna mig om stelbenta regler med jämna mellanrum leder till orättvisor för utsatta personer i Stockholm och resten av landet, men trots det och trots att vi under kvällen fick höra exempel på sammanhang där socialtjänsten behöver tänka om så försvarar jag svenska regelverk i sociala frågor mer och mer ju mer jag lär mig om världen. När det fungerar fungerar det sällsynt bra. Dessutom, som Magnus Helmner sa som svar på kommentarer om eventuell bristfällig omsorg från stadens sida: Det står ju också var och en fritt att öppna ett varmt rum för en utsatt människa.

När Stockholms stads uppsökarteam kom på tal kunde jag inte låta bli att associera till problematiken på biblioteken. Teamet beskrivs som den instans man kontaktar när man är orolig att någon ute på stan far illa och jag vet att en kollega haft kontakt med dem angående våra besökare som inte kan ta hand om sig, men av någon anledning står vi ändå alltid handfallna när problemen väl uppstår. Om det inte handlar om våld, droger, ett akut sjukdomstillstånd eller något annat påtagligt – vem ringer vi? Polis, väktare och uppsökarteam tycks alltid vara fel instans. Ibland har vi genom låntagarregistret personuppgifter på just de personer som inte mår bra och beter sig asocialt på ett eller annat sätt, men uppgifterna är sekretessbelagda och vi får inte föra dem vidare. Alltså behöver någon myndighetsperson komma och prata med besökaren just när han eller hon är på plats och just när han eller hon visar tydliga tecken på den problematik som vi i personalen i många fall ser om och om igen hos samma person.

Jag ställde frågan till kvällens talare efteråt. Hon sa att hon hade reagerat när hon läst om biblioteksstöksdebatten i media förra året, men vad hon visste finns ingen upparbetad kontakt mellan bibliotek och socialtjänst. Det kanske är dags för det.

DLI Volontärträff

image
Volontärträff i Korskyrkan. En rad församlingar och organisationer – framför allt Korskyrkan och Ny gemenskap – kommer snart att dra igång dagverksamhet för hemlösa i kyrkans lokaler. Magnus Helmner från Ny gemenskap berättade om vad som hänt sedan han började jobba med den här typen av verksamhet för åtta är sedan, nämligen att flera större ställen som vände sig till hemlösa i city stängt, att de hemlösa blivit färre (på pappret) och att de hemlösa blivit fler (i verkligheten, framför allt i form av personer som inte är från Sverige och därför missas i statistiken). Dessvärre blev jag tvungen att gå tidigt, men det sista jag hörde var att pastor Daniel tog upp att vi inte bara vill erbjuda gemenskap ett begränsat antal timmar i veckan, utan delaktighet i en församling. Yes!