Berns Asiatiska – inte som förr, men hyfsat okej

SB och jag trodde inte våra ögon när vi läste att Berns Asiatiska – Stockholms äldsta asiatiska restaurang i oslagbara, anrika lokaler – skulle läggas ner till förmån för en ny asiatisk restaurang som tryckte på att de inte erbjöd ”fine dining”. För att vi inte förstår hur man kan vilja ha något annat än ”fine dining”? Verkligen inte, men stan är full av hål i väggen med nudlar, sushi och dumplings i olika prisklasser. Vad fanns det för anledning att montera ner en grandios matsal för att låta ytterligare en dussinrestaurang flytta in?

Nu vet vi varken något om anledningarna eller om den inflyttade restaurangens kvalitet, men vi gladde oss – med viss försiktighet – när det stod klart att Berns Asiatiska skulle återta sitt revir. I kväll var vi testpatrull. Servicen var angenäm, även om den inte var något vidare coronamedveten, och det var fortfarande fullt möjligt att ha en trevlig kväll. Men husets ramen var inte bättre än i hålen i väggen. Glassen, däremot, var superb. Jag valde kaffeglass med jordnötskross, sesamkross och rostad vit choklad (den som ser ut som akvariefiskmat ovan) och SB tog färskostglass med hjortron, havtorn och mandel (den som ser ut som hundmat). Och hur stilfull inredningen än var – svårt att säga annat – var den ändå förstörd. Ingen röd plysch så långt ögat nådde. Vi fick glädja oss åt att kristallkronorna hängde i ursprungligt majestät över matsalen.

Det blev för övrigt chokladbruna naglar och klänning från Smiley Vintage.

MCLXXXV Ensamätande i sällskap på Berns Asiatiska

20130629-091902.jpg
Jag har sagt det förr – det är ruskigt trevligt att tillbringa kvällen på Berns Asiatiska, med god mat i fin miljö. Goda vänner är förstås också en väldigt, väldigt bra förutsättning.

Med sin mat, miljö, historia och status tror jag Berns Asiatiska sällan har problem att fylla lokalen, men det finns en tråkig faktor att ta i beräkning vid ett besök, nämligen det ”koncept” serveringspersonalen alltid informerar om innan man beställer. Konceptet är att maten serveras när den råkar bli klar och inte anpassat efter sällskapet, vilket just i kväll innebar att Christian fick alla sina tre små rätter innan någon av oss andra fick någon mat utöver de haricot verts vi delade på (som visserligen är överjordiskt goda). Vi som fick vår mat sist fick dessutom vänta så länge att sittningstiden på två och en halv timme var omöjlig att hålla (som tur var var det heller ingen som bad oss att gå). Det de kallar koncept kallar jag dålig service. Det funkar något bättre när man istället för varsin rätt väljer smårätter som alla delar på, men även då kan det komma en minimal rätt först och en lång stund därefter fyra större rätter samtidigt och man har svårt att se konceptets eventuella charm.

Med det sagt är jag fortfarande ett Bernsfan. Trots den eleganta atmosfären är publiken blandad både till stil och ålder – jeansshorts och aftonklänningar, kändisar och barnfamiljer – men mixen går inte ut över den lite lyxiga upplevelsen som många av oss är ute efter. Jag är övertygad om att vi kommer att sitta där och vänta på vår mat många gånger till.