Etikettarkiv: Uppsala

Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

MMCDXCI Några timmar i Uppsala

Jag åt som vanligt en moccabakelse under det årliga fikat med Erica på Ofvandahls, hon sa som vanligt att det är okej att välja något annat – hon bjuder på valfritt bakverk – men hon visste som vanligt att jag prompt ville ha en moccabakelse, som vanligt. Sedan tog vi vår promenad, och den varierar faktiskt från år till år. Den här gången tog vi trädäcket längs med Fyrisån, mellan Sankt Olofsgatan och Järnbron …

… gick upp till slottet och tittade på utsikten …

… och fortsatte längs ett för mig nytt trädäck vid ån i Stadsparken. När jag stannade för att ta en bild på det här lövet flyttade jag på det så att det skulle ligga precis vid kanten mot vattnet istället för mitt på bryggan, och en man på en bänk protesterade högljutt mot min förvanskning av naturen, fast med glimten i ögat. Jag uppskattar ett schyst skojbråk främlingar emellan.

MMXLIX Sommarens Uppsalabesök

Jag vet inte ens när den här trivsamma traditionen startade, men nu är den omistlig, den årliga moccabakelsen på Ofvandahls i Uppsala med Erica. Det skrikiga blågula papperet var lite störande för blicken, men bakelsen var god som vanligt, liksom saffransteet. Erica berättade om senaste nytt i deras familj, nämligen biodlingen. Bidrottning, vaxkakor, honungsslungning, orden har man hört och jag hade väl något slags uppfattning om att jag ändå vet det där med att bin gör honung, även om jag inte kan redogöra för exakt hur och hur den utvinns, men ju mer Erica berättade desto mer insåg jag att jag inte hade en aning. Vad en biodlare egentligen har för sig är ett mysterium, för att inte tala om hur själva bisamhället fungerar. Oerhört fascinerande.

Förra gången Erica och jag tog en promenad på kyrkogården pratade Erica om ett lejon som skymtat fram, och som hon tyckte såg ganska naturtroget ut på håll, men vi hittade inget lejon. Erica hävdade bestämt att det inte var någon synvilla, och när vi nu var tillbaka sa hon att hon hade sett det igen, så någonstans fanns det. Vi hittade det vid en sten med massor av namn på gubbar som vi undrade om de verkligen var begravda där allihop.

Och just när vi promenerade omkring i Fålhagen och jag gick loss om ful arkitektur och att allt var bättre förr såg vi tågspåren mellan husen – och Lennakatten! Ångloken och vagnarna är från sent 1800-tal och bemannas av personal i tidstrogna kläder. Jag har inte åkt med Lennakatten sedan jag var barn.

MDCLXXV 2014 års mockabakelse

IMG_7136.JPG

Årets ljuvliga mockabakelse är äten med EM på Ofvandahls i Uppsala, nästan precis ett år efter den senaste. Jag pladdrade på om precis allt jag gjort och gör på jobbet – EM är en av få bibliotekarier jag känner utanför Stockholms stadsbibliotek-sfären – och EM berättade om barnen, odlingen hemma och på kolonilotten – ”vi är självförsörjande på dill!” – och lantdrömmarna. Jag kontrade med att min risiga tomatplanta i alla fall är ganska hög.

Efter fikat gick vi runt i stan och såg några av de viktiga bitarna, en lite annorlunda väg, åtminstone jämfört med tidigare år. Bland annat rundade vi Ekonomikum (”Hum-C”, med min föråldrade vokabulär, föreläsningssalskomplexet där både jag och EM läste humaniorakurser när det begav sig), gick genom det gröna området där bakom, över kyrkogården och bort till den nya ”Pelle Svanslös lekplats”, invigd i juni. En väldigt fin och genomtänkt park med små hus tillhörande de olika katterna, en lekbuss med lysande lyktor, en pump där man kan pumpa fram dricksvatten som sedan rinner fram i en bäck med en bro över, en brevlåda att skjutsa in saker i som kommer ut på andra sidan, en rutschkana från Gammel-Majas Domkyrkotorn och mycket mer.

Stan visade sig från sin bästa förhöstsida och det är hemskt, hemskt trevligt bara att gå runt, men nästa gång åker jag tillbaka en dag och en tid då fler ställen är öppna. Men jag undrar om Uppsala någonsin kommer att bli en stad att besöka för att gå i affärer och vistas i trevlig miljö i största allmänhet. Nej. Uppsala förblir studentnostalgi. Och, numera, platsen där man träffar EM en gång om året.

MCCLVII Moccabakelse – check!

20130825-232920.jpg
Den årliga moccabakelsen åts i går med Erica på Ofvandahls konditori i Uppsala, ihop med ett riktigt smarrigt saffranste. Jag hade missbedömt vädret och var höstklädd i sommarvärmen, men kunde i alla fall låtsas att det var mitten av oktober (komplett med tentaångest, kurslitteraturjakt och dagarna fulla av föreläsningar och långfikor) när vi gick i den gulfrasande lindallén bakom Carolina Rediviva.

Måste till Uppsala oftare.

20130825-232936.jpg

DCCLVIII Några timmar i Uppsala, därefter påsk

Häromdagen fick jag ett sms från Posten om att jag hade ett paket att hämta på Hemköp. På Dragarbrunnsgatan 50. I Uppsala. Så kan det gå när man beställer saker och inte har koll på att den angivna adressen stämde fram till för åtta år sedan. Nu har jag visserligen ett annat ärende till Uppsala inom kort, eftersom jag fyllt år och därmed kommer att bjudas av gamla kursaren EM på den årliga mockabakelsen på Ofvandahls, men så råkade jag tänka tanken ”ja ja, man får väl ta tåget till Dragarbrunnsgatan och hämta ut det där paketet”. Det var en frestande idé. Uppsala besöker jag i allmänhet bara en gång om året, på mockabakelsedagen, och då hinner jag aldrig se allt jag vill se och göra allt jag vill göra. Dessutom hade jag ledig fredag i går. Det blev en tur till Uppsala.


Efter att paketet var hämtat gick jag till Stadsbiblioteket, vandrade från avdelning till avdelning och mindes studenttiden. Om jag försöker bortse från mina känslomässiga band skulle jag nog knappast säga att det är ett särskilt vackert bibliotek, det är rätt brokigt på sina håll och har ett slags väntrumsestetik med ljust trä och omotiverade färgklickar här och där – men det skriker svenskt folkbibliotek lång väg, och jag älskar svenska folkbibliotek, särskilt det här.


Ett stenkast från biblioteket ligger Linnéträdgården med sitt orangeri, där jag under en period var engagerad i Konstsommar, en förening som sedan 60-talet arrangerar konstutställningar och litterära och musikaliska aftnar. Jag kände mig som en udda fågel i gruppen (yngst med ganska god marginal), men jag hittade mina uppgifter, som bland annat bestod i att kontakta författare vi ville bjuda in och skriva informationsblad om de medverkande i sommarens program. När jag tänker tillbaka på de där somrarna minns jag framför allt doften där i 1700-talshuset och det knarrande trägolvet. Men till min besvikelse kom jag nu inte närmare orangeriet än platsen varifrån jag kunde ta bilden ovan, nämligen vid avspärrningen som man tydligen måste betala inträde för att komma förbi.


Jag tog istället en promenad längs ån i solskenet och passerade några av Uppsalas kännetecken – fulla cykelställ, domkyrkan med sina tre torn och Carolinabacken, som man ska rusa ner för efter mösspåtagningen klockan tre under valborgsfirandet.


Sedan hann jag inte så mycket mer. Köpte jordgubbar, hallon och bigarråer på väg till tågstationen, passerade Baptistkyrkan där jag var med i en gospelkör och ryckte åt mig en DN Kultur som sympatiskt nog stod i gratisställ.


Inom fem minuter söder om stationen i Uppsala ser landskapet ut så här.


Direkt från Centralen hemma i Stockholm tog jag mig till Södermannagatan, och någonstans på vägen förändrades vädret radikalt. En av mina favoritgallerhissar leder upp till LW, som sa att jag missat årets skyfall, och trots att det hunnit torka upp mullrade åskan fortfarande utanför fönstren.


Det var dags för F’n’F (film-och-fudge-kväll) och den här gången var temat påsk. Förra årets Christmas in August var ganska lätt att arrangera, Easter in July var svårare, men vi gjorde vad vi kunde. Godispåskägg gav klockrena vibbar och den ena filmen vi såg, ”Easter Parade” med Judy Garland och Fred Astaire, hade i alla fall ett litet påskinslag. Nästa film, ”An American in Paris” med Gene Kelly, hade inget med någonting att göra, vi var bara allmänt intresserade hederlig gammal sång och dans. Att påskanknytningen vad gällde fudgen var ganska långsökt gjorde inte heller så mycket, gott blev det – den ena rörde vi ner marsipan i och i den andra hade vi lemon curd, för att det är gult (att själva fudgen blev brun behöver man ju inte bry sig om).

CCLXVIII Moccabakelser

image

Jag får en stående födelsedagspresent av Erica i Uppsala varje år, nämligen en moccabakelse och en kopp te på Ofvandahls. Jag blev i eftermiddag mött på Uppsalas numera grandiosa tågstation och fick en djupt nostalgisk promenad (via Antikvariat Röda rummet, hittade en tiokronorsbok) mot Sysslomansgatan. Vi valde båda en moccabakelse i år och pratade böcker, som det anstår två bibliotekarier i varsin mälardalskommun. Att träffa Erica är alltid lika trevligt och givande. Och att besöka Uppsala, som är så bekant och självklart mitt, trots att studieåren tillhör historisk tid.