Efter senaste filmcirkelns katastrofala misslyckande såg HA och jag den här gången ”På solsidan” med Ingrid Bergman från 1936. Det främsta problemet med det valet var att vi inte hade så mycket att säga under cirkelpratet. En komedi med tämligen krystad handling, om ett omaka äktenskap där slitningar uppstår. Hur mycket saknar den unga kvinnan sitt bohemiska liv bland glada vänner och flörtiga herrar? Gifte hon sig bara för pengar? Man kan inte beskylla relationsdramat för att vara helt konventionellt, det har bitvis oväntade och lite märkliga ingredienser, men det var inte heller särskilt tillfredsställande. Personligen tyckte jag bäst om en scen i början, när den medellösa men levnadsglada Eva (Ingrid Bergman) varit på pantbanken och därifrån får skjuts med vännen Olle (Einar Axelsson). När de sitter där i bilen och pratar låter samtalet så otvunget, kanske till och med lite fritt i förhållande till manus. Jag vill gärna tro att jag har tjuvlyssnat på två stockholmare mitt i vimlet 1936.

Att min nya TV går att vinkla är för övrigt en sensation för mitt filmtittande.