Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.

Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.

Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.

Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.