Etikettarkiv: Kungliga operan

MDXX Distinktion – före pausen tyll, efter pausen rave

En sådan här kväll är bland det bästa jag vet. Jenny F och jag har nästan gjort det till en tradition att pricka in premiärkvällen när det kommer något nytt intressant – även om det gärna får vara klassiskt – på Operan. Förbeställt pausfika är en självklarhet. Tredje nedre raden, det vill säga jämförelsevis billiga platser, har det blivit de senaste gångerna, så nu känner vi oss lite extra hemma där. Det är lite lågt i tak över fikaborden och går inte att jämföra med Guldfoajén, men dit hade vi anledning att gå ändå, på premiärsamtalet. Tur för oss att vi precis nyligen fräschat upp vår danskförståelse, när vi skulle höra Frank Andersen och Dinna Bjørn prata om ”Ponte Molle”, en dansk vaudevillebalett som inte framförts på över hundra år, men som de återskapat med hjälp av gamla anteckningar.

Verk nummer två, ”Bill”, som vi skulle se efter pausen, fick vi ingen introduktion till, men jag hade läst på och var inte helt övertygad om att jag skulle uppskatta dans i kroppsstrumpa till musik inspirerad av rave. Så fel jag hade. Medryckande och suggestivt och på sitt bisarra vis estetiskt tilltalande. Jag tänkte inte så mycket på rave som på tävlingsskridskoåkare (och Galenskaparna & After Shaves ”Knut på linjen”).

Här finns ett kort videosmakprov på ”Ponte Molle” och ”Bill”, här ett podcastavsnitt om desamma.

MMCLX La Bohème i Gamla stan

Vilken upplevelse! La Bohème med sekelskiftets Stockholm som spelplats. Vacker musik, häftig kör, inklusive barnkör, fina duetter, supercharmig Gamla stan-dekor och några av Skandinaviens favoritbohemer i rollerna – August Strindberg, Edvard Munck, Edvard Grieg. Publiken småfnissade när bohemerna muntert sjöng att de var på väg mot Berns och när barnen jagade en man utklädd till julbock för att få sina julklappar, sverigefiering som säkert är ännu roligare för den som är insatt i det parisiska originalet. Över huvud taget är det ju oerhört lustigt med en opera på italienska som handlar om Paris men är förflyttad till Stockholm. Tur att det fanns textmaskin så att man hängde med.

På fredagskvällen förra veckan, några timmar efter att JF och jag landat i Wien, gick vi på Elektra på Wiener Staatsoper, JF:s första operaföreställning någonsin – en högklassig förstagångsupplevelse – och så följde vi alltså upp med premiärföreställningen av La Bohème på Operan hemma i Stockholm och satt och bedömde sångarinsatserna som riktiga konnässörer. Titelrollen i Elektra sjöngs av superstjärnan Nina Stemme, som vi numera mäter alla andra sångare mot. I Wien hade vi billiga platser högt upp på en kant och såg mindre än halva scenen, där det alltsomoftast var helt tomt och öde – men då hade man sin personliga lilla textskärm framför sig med översättning från tyska till engelska att titta på – och i kväll satt vi också högt upp på en kant, men ändå med betydligt bättre sikt. Nog för att det är bra att det finns billigare biljetter, men operahus som byggs med sittplatser nästan helt utan sikt tycker jag ändå är lite onödigt dåligt planerade. Mer om Wienoperan och Elektra vid ett senare tillfälle.

Kvällens musikaliska och visuella upplevelse var så härlig – trots tragiken i hela andra akten – att jag misstänker att somliga recensenter kommer att vilja platta till själva stockholmsanpassningen med sina Stortorgskulisser som krystad och, ja, helt enkelt lite för estetiskt lättillgänglig och publikfriande bekant. Vi får se vad de säger.

Sedan kan man alltid ytterligare förhöja Operabesöket med förbeställt fika. Te, en citrontartlett och en operabakelse stod och väntade i pausen. Ultimat lyx.

MMCXLVI Opodd – Operans poddcast

Screen Shot 2015-11-08 at 20.45.32 PM

Har precis upptäckt Operans podcast Opodd, som visade sig vara sällsynt välgjord. Opretentiösa poddar med improviserat snack i all ära, det finns många bra i det facket, men det var behagligt att för ovanlighetens skull höra en proffsig produktion i nivå med ett bra SR-program. När jag såg att det gjorts ett avsnitt om den skandinaviska versionen av La Bohème som har premiär 21 november lyssnade jag direkt – jag är ju störtförtjust i allt slags bonusmaterial, men kommer att missa båda La Bohème-föredragen som erbjuds på Operan, så det här var en bra kompensation.

Jag har stora förhoppningar på skildringen av de skandinaviska bohemerna istället för de parisiska, nämligen August Strindberg, Edvard Munch, Edvard Grieg, Søren Kierke­gaard och Tulla Larsen och har införskaffat premiärbiljetter – billiga platser – till mig och Jenny F. Föreställningen livesänds för övrigt i P2.

MMCXX Satt i Guldfoajén, åt getost och pratade om sopor i väntan på ungersk stråkmusik

I går var alltså mamma och jag på lunchkonsert i Guldfoajén på Operan. Det vegetariska alternativet till lax var ett berg av getost och de gula skivorna som serverades till måste ha varit syrade betor (var nämligen nyss inne på Operans sida om pausservering och såg alternativet getost med syrade betor i menyn). Rätten såg lite udda ut bredvid laxtallrikarna vid de övriga platserna vid bordet, en smulig, vit hög. ”Vad mycket blomkål!” sa mamma. ”Nä, det måste vara ricotta”, sa jag och smakade. ”Nej, feta är det.” Åt mer. ”Nej, getost är det!” Så mycket getost har jag aldrig tidigare ätit på en gång.

Zoltán Kodálys experimentella duo för violin och cello från 1914 hade inslag som påminde mig om traditionell kinesisk musik och vissa bitar som hade kunnat ackompanjera river dance, associationer som kanske bara dök upp i just mitt huvud, men något måste man hänga upp musik på när den är inte är uppbyggd efter vanliga regler utan härjar fritt upp och ner och hit och dit, tyst eller kraftfullt, snabbt eller långsamt. Slår man för övrigt upp Zoltán Kodály på engelskspråkiga Wikipedia kommer just duo för violin och cello upp som lyssningsprov.

Själva lunchdelen var 45 minuter lång innan den korta konserten började och mamma passade på att berätta om sitt möte med sophämtaren tidigare under dagen. När hon tittade ut såg det ut som att soporna som tömdes från de båda soptunnorna utanför mammas och pappas hus hamnade på ett och samma ställe i sopbilen, trots att den ena tunnan är för vanligt skräp och den andra för kompost. Sopbilen körde vidare och när den vänt i slutet av gatan vinkade hon för att stoppa den så att hon kunde prata med föraren. Han tog frågan på stort allvar och erbjöd en komplett lektion. Först förklarade han att sopbilen har olika fack för olika sorters avfall. Sedan sa han att hon skulle hoppa upp i förarhytten, där han visade hur tömningen, som sköts med en arm som lyfter upp tunnorna, syns på en skärm och att alltihop styrs med en joystick. Därmed råder ingen tvekan om att sorteringen tas omhand på rätt sätt, åtminstone så långt som till sopbilen. (Visst var det ungefär så här det gick till, mamma? Jag har nu också läst vidare på Hylte kommuns pedagogiska sopbilssida.)

MCDXXXI The Emperor och – på efterfesten – Lureena

20140131-233107.jpg
För precis en vecka sedan hade The Emperor urpremiär på Operan och jag och Anna var där, även på premiärsamtalet innan. När de båda koreograferna bakom kvällens dubbelföreställning berättade om sitt respektive verk var det lätt att tro att Jo Strømgrens socitetsfest skildrad genom klassisk balett skulle vara enkel att ta till sig och tycka om, medan Örjan Anderssons mer moderna dans till Beethovens Kejsarkonsert skulle bli en utmaning. Spännande nog hade de ännu inte sett varandras verk.

Det blev – i min smak – helt tvärtom. Först ut var Örjan Anderssons ”Exposition and the body”, som inleds med att scenen kryllar av dansare i svarta trikåer, därefter dansar ett par i lång klänning respektive vid rock ett känslosamt stycke och slutligen är samtliga dansare tillbaka, alla i rock eller klänning. Vid scenbytena byts också bakgrunden ut i och med att det röda draperiet effektfullt faller för att blotta ett grönt, som senare också faller för att avslöja råa lampor. Musiken under det ensamma parets dans var kalasfin, och det var överlag en lagom dramatisk estetik som tilltalade mig mycket.

Efter pausen – vi pressade in oss i guldfoajén som alla andra – fick vi se ”Gaîté Suédoise”, där unga kvinnor och män, uppklädda till tänderna, dansar, festar, umgås och skämtar i slottsmiljö, på ett plumpt och pinsamt sätt. Två tjänsteandar, en kvinna och en man, kontrasterar både genom att de visar varandra riktig ömhet och att de är klädda i maximalt färglösa kläder. Det hela spårar ur i brutala övergrepp, där uppassarna är offren, och som slutscen dyker kungen och drottningen upp, som två parodiskt vinkande silhuettfigurer. Festfolket skärper genast till sig och hälsar vördnadsfullt. Sammanfattningsvis: För mycket buskis och burlesk och övertydlighet.

Efter föreställningen myllrade vi ut ur salongen tillsammans med en lång rad pratglada personer som vi antog var släkt och vänner till dansarna och som precis som vi satt långt fram på parkett. I den bistra kylan gick vi i riktning mot Norrbro, och jag var tvungen att tjoa lite om att dansaren Nadja Sellrup, som varit med i verk nummer ett, hade favoritmarkerat den glada tweeten jag skrivit i pausen, men sedan bytte vi fokus och ställde om från premiärlejon till pubpublik. På Wirströms på Stora Nygatan, en trång, sorlande och vindlande lokal, letade vi oss ner till källarvalven och bluegrassbandet Lureena, där Annas syster Elin är med som sångare, violinist och, får man väl säga, kapellmästare, eftersom det var hennes jobb att hålla ordning på resten av bandet, under spelande och under paus. Låtskrivare är också ett uppdrag, som hon visserligen delar med andra i bandet samt bland andra Dolly Parton.

Det var väldigt kul och medryckande, några glada bitar och andra mer smäktande, skön stämsång och lite tvekande insatser från musiker som helt nyligen hoppat in i gruppen. Förutom sången var det lätt att uppskatta den tyska banjospelaren med stormhatt. Jag och Anna hamnade dessvärre bakom en bastant pelare med ett antal hundra år på nacken, men i pausen tråcklade vi oss fram för att passa på att prata med Elin och upptäckte då en soffa där vi kunde sitta bakom basisten. Man såg inte bandet så bra, men hade desto bättre uppsikt över publiken, som både spontandansade och sjöng med.

Svenska Dagbladets tentakler sträckte sig inte så långt som ner i Wirströms källare den kvällen, men The Emperor recenserade de.

MCCCXXXVII Svansjön på Operan

20131103-094118.jpg
Svansjön! Det måste vara runt tolv år sedan jag såg den senast. Jag och Jenny satt på de förhållandevis billiga platserna långt upp, i höjd med takkronan på övre tredje raden, och kunde ändå se vilka dansare som hade vilka roller utifrån de personer vi kände igen från TV-serien ”Livet på Operan”. Efter föreställningen hittade vi ett blad i foajén med alla kvällens medverkande och konstaterade att vi hade haft rätt.

Föreställningar fram till 2 december. Gå och se!

MCLXXXIII Livet på Operan

Screen Shot 2013-09-13 at 11.10.19 PM.png
Har maratonsett de hittills tre avsnitten av den SVT-sända serien Livet på Operan (senast om Giselle, som jag och Jenny såg i våras). Väldigt roligt och intressant i sin enkelhet. Det enda jag inte gillar är speakerrösten, en dov, brett leende röst som annars hörs i reklamfilmer för kvinnliga intimprodukter.

Och så känner jag mig lite korkad. Efter att ha hoppat och yrt runt på scenen stapplar balettdansarna bakom kulisserna med lidande ansiktsuttryck och dricker vatten och flåsar väsande innan de ska ut igen och skutta omkring med samma illusoriska, leende lätthet. Hur kunde det komma som en överraskning? Det borde vem som helst kunna lista ut, att det är fruktansvärt jobbigt att dansa sig igenom en hel föreställning. Nu vet jag bättre och ska applådera ännu ivrigare nästa gång.

DCCCVI Mer utomhusopera


Kungliga hovkapellet och en rad solister har här återigen flyttat ut i friska luften, den här gången i Vitabergsparken som en del av Parkteatern.


Fullsatt, som det brukar vara på den här platsen i de här sammanhangen. Jag lyckades med konststycket att hålla plats åt mig själv och fem till i mer än en halvtimme. En åhörare som satt någonstans i mitten av bilden men inte syns just här var en liten vitlockig hund. Den bestämde sig för att göra ”Largo al factotum” ur Barberaren i Sevilla till en duett och klämde i med ett ylande som matchade solisten Ola Eliassons. Hundens tonåriga matte blev förskräckt, kastade sig över honom eller henne och höll med båda händerna om nosen så att hundstackaren tystnade. Sedan lotsades den snabbt därifrån. Men publiken runtomkring var mer charmad än störd.


När jag skulle ta 3:an hem från Åsögatan blev jag och en ganska stor grupp andra trafikanter snopet förbikörda av bussen, som helt enkelt glömde att stanna vid hållplatsen. Men utsikten under den ofrivilliga promenaden gjorde det nästan värt det.