Min första festivalvandring för i år blev ”Spioner, C-byrån och en svensk tiger”. Den började vid Östermalmsgatans korsning med Skeppargatan, fortsatte via Karlaplan, slutade på Blasieholmen och passerade flera adresser med anknytning till den spionverksamhet som pågick i vart och vartannat hörn i Stockholm under andra världskriget, särskilt på Östermalm. Vi kikade bland annat upp mot fönstren på tredje våningen på Sibyllegatan 49, där den svenska hemliga underrättelseorganisationen C-byrån låg, och om någon undrar var man under den här tiden kunde träffa på andra nationaliteters spioner så fanns den ryska underrättelsetjänsten på Villagatan 87, den tyska på Nybrogatan 27, den amerikanska på Strandvägen 7A och den brittiska på Strandvägen 82. Nära och bra hade de till varandra.

Regnet strilade stundtals under promenaden. Bra för stämningen.

Tjoho! Vilka vandringar ska DU gå?

Min första Kulturfestivalvandring för i år blev ”Hemlös på Söder”, en tur ledd av ”överlevnadskonstnären” John Artur Ekebert med start vid Södra station.

Vi började med att lirka oss in mellan bostadshus och samlas på en grässlänt där vi skulle se oss omkring och avgöra vad som kunde vara en bra plats att sova på. Johns eget val var lekstugan tillhörande ett dagis, där man visserligen inte kan sträcka ut sig men har tak över huvudet och kan anta att man får vara i fred. Det gäller bara att ha gått därifrån när dagiset öppnar tidigt på morgonen och inte lämna några spår efter sig, så att det är möjligt att komma tillbaka till samma plats en annan natt.

En bit därifrån tittade vi på stolar som staden satt upp i gräset, förankrade i marken, istället för traditionella parkbänkar där det just är möjligt att sträcka ut sig för en hemlös, och därefter stod vi vid ett större flerbostadshus där det nära porten fanns ett grönt och bergigt område, numera avstängt med högt staket. Det är tråkigt, tyckte vår guide, att så många allmänna utrymmen spärras av och medvetet stänger ute en viss samhällsgrupp. Hur mina egna tankar gick? Jag återkommer till det.

I närheten pekade han ut en rad olika institutioner, där de ligger eller har legat, som alla vänder sig till utsatta personer, eller gatufolket som han kallar sin egen grupp. Den här ansamlingen, påpekade han flera gånger, är inte bra. Platserna för vård, boende, Situation Sthlm, organisationer för före detta kriminella och liknande institutioner borde spridas ut över stan. Att flera liknande ställen hamnar i samma fastighet kan ha att göra med att just den fastighetsägaren är en av få som godhjärtat väljer att hyra ut lokaler till verksamhet för utsatta. För att få bukt med ansamlingsproblemet krävs förstås att fler fastighetsägare är lika villiga, vilket skulle kunna styras med skattelättnader eller andra förmåner, en åsikt John sa att han brukar lägga fram för politiker när han får chansen.

Vi fick höra en hel del om hemlösas vardag, och det är ju precis det man vill när man har möjlighet att få förstahandsuppgifter. Att ta in på ett härbärge, till exempel, hur går det till i praktiken? Jo, man köar innan stället öppnar vid sjutiden på kvällen, det kan gruffas en del i kön, nattgästerna tas in en och en och får de flesta av sina ägodelar inlåsta i ett skåp, man äter mat tillsammans med andra, som man sannolikt inte känner, och går och lägger sig, med mobil och andra värdesaker under kudden. Sedan kan det tragiska hända att man vaknar och upptäcker att värdesakerna är borta. Så uppgiven man måste bli om man redan från början saknar det mesta i materiell väg här i livet och blir av med det lilla av vikt som man äger, tänkte jag, men det var inte det som var det största problemet efter en stöld, fick vi höra. Det värsta var den emotionella skada man tar av upplevelsen att ens familj – de man äter och sover med, även om man inte känner dem – sänker sig till att stjäla ens ägodelar. Trots de djupa såren får man försöka komma ihåg att stölden skedde instinktivt, sa John, att ens medboende har en sådan undanträngd moral att vad som helst är tillåtet i kampen för överlevnad.

Vi rörde oss kring Wollmar Yxkullsgatan och Rosenlundsgatan bort mot Zinkensdamm, centrala delar av Söder, hipstrars, journalisters, trendmedvetna barnfamiljers och kulturbohemers stadsdel. Det fanns ingen nedgången, sjavig känsla som gemensam nämnare i kvarteren där vi befann oss, som alltså är många hemlösas och missbrukares område, men heller ingen påtaglig södercharm. Det enda typiska för platsen är halvmodern – i min smak trist, kantig och anstaltsbetonad – 1900-talsarkitektur. Själv passerar jag sällan just de kvarteren, trots att de ligger mittemellan platser där jag rör mig då och då, som Mariatorget, Tantolunden och Hornsgatan, så jag kände över huvud taget inte igen mig när vi befann oss utanför Maria öppenvård, där missbrukare kan få hämta ut preparat som metadon och subutex. Där utanför sker sedan regelbunden handel och byteshandel missbrukare emellan med de uthämtade preparaten. Vilka som har fönstren mittemot? Polisen. Och varför ingriper de inte? Det har jag frågat, sa vår guide, och svaret var att den ljusskygga verksamheten rör en avgränsad grupp människor och inte sprider sig utanför den. När polisen med sina begränsade resurser ska jaga bovar är etablerade missbrukares interna förehavanden inte prioriterade.

Jag har hört John Artur Ekebert en gång tidigare och tycker verkligen att han är en bra röst i de här sammanhangen, klarsynt, osentimental, trovärdig. Den här gången verkade det som att han hade planerat att berätta en del om sig själv och sin egen bakgrund, men också blev förekommen med en fråga om sina personliga förhållanden från vår vandringsgrupp, som uppmanats att ställa frågor och faktiskt var riktigt aktiv. Han växte upp med missbrukande föräldrar och upplevde första ruset som en befrielse. Då var han tolv år. Han har tidigare haft familj och jobb som målare och berättade egentligen inte om vägen därifrån till hemlöshet, men däremot om vissa andra episoder, som att han började sälja Situation Sthlm och tyckte att han fick så intressanta samtal med kunder att han ville dra ner på berusningen för att vara mer närvarande i konversationerna. På senare tid har han arbetat som skribent, fotograf och föreläsare och hans nuvarande boende är ett hotellhem.

John sticker inte under stol med att gatufolkets liv är hårt – av de vänner och bekanta han porträtterar i sin bok Håll höjden! är flera redan döda – men det är sin egen grupp han beskriver och det påverkar naturligtvis synvinkeln. Jag tänker på hur han beskrev kön till härbärget, där det ibland står en propert klädd, nykter man med portfölj, en nybliven hemlös, som de övriga gärna retas lite med, men de gör det med glimten i ögat och tar sig också an uppgiften att lotsa in den nya i gemenskapen och ”visa att de inte är farliga”. Jag tänker också på det tidigare offentliga och numera inhägnade bergspartiet. Det vore så skönt att välja det snällt välvilliga perspektivet fullt ut, att betrakta hemlösa som en grupp som hamnat i olyckliga omständigheter, som besitter samma värdighet som alla andra, som inte ska städas bort i samhället och som inte ska fråntas möjligheter att hålla sig vid liv, vilket kanske är en parkbänk som alternativ till en snödriva.

Verkligheten är i vanlig ordning mer komplex. Det går inte att bortse från de mörkaste ingredienserna i hemlösheten, ofta missbruk eller psykisk sjukdom eller både och, och därtill den urlakade känslan för andras rättigheter som John själv upplevt på härbärgen. Medan vi stod utanför huset intill det höga staketet, som liksom flera andra tilltag i stan fysiskt tränger bort hemlösa från tidigare offentliga platser, kom en liten parvel på kanske två år gående med sin pappa genom vår grupp och in genom porten. Pojken hade varit ute och lekt med en färgglad leksaksgräsklippare. Utan att jag vet det minsta om det uppsatta staketet, ett stenkast från metadon- och subutexmarknaden, är det lätt att föreställa sig ett scenario. Det vilda grönskande området mellan kvarteren var en fristad för hemlösa missbrukare. Alkohol- och drogpåverkade personer kommer inte sällan i luven på varandra. Kanske kom några av de boende i huset i vägen för aggressionerna. Kanske skedde det regelbundet. Kanske hittade en tvååring en kanyl i gräset. Om allt varit frid och fröjd och några trevliga hemlösa suttit och småpratat i grönområdet då och då hade det där staketet förmodligen inte satts upp.

Staketet innebar en inskränkning i gatufolkets frihet. Hade de boende i huset därmed skaffat sig fördelar på utsatta människors bekostnad? Knappast, de lär också ha föredragit att bo i ett område med allmänna gröna ytor. Sådana staket är inte ett sätt att att stänga ute en samhällsgrupp, de är ett desperat försök att stänga ute – eller i praktiken flytta bort – ett beteende. Jag kan inte recensera den typen av avstängande åtgärder, bara spekulera. Att de gör hemlösa ledsna och upprörda och förstärker känslan av utanförskap och mindervärde är fullt begripligt, men om problemen gäller bristande skötsamhet – vilka rättigheter kan man då kräva? Att åtgärderna leder till en tryggare vardag för andra grupper på kort sikt verkar sannolikt, men är det värt att satsa på nödlösningar som inte avhjälper de egentliga problemen?

Jag tycker om att höra personer som John beskriva sin bekantskapskrets som fina personer som utgör en fin gemenskap – det är också den helhetsbild jag ofta får på luncherna för hemlösa i Korskyrkan – och jag tror att vi ofta kan gå längre i acceptans och medmänsklighet än vi gör, vi som har lyckan att leva under mer ordnade former. Det är skillnad på sammanhang där gatufolket ställer till oreda och vållar sin omgivning fara och andra sammanhang där gatufolket helt enkelt vistas i allmänna miljöer. Det är också skillnad på naivitet och barmhärtighet.

Vandringsaspiranter köar utanför Medeltidsmuseet.

Lena och jag lutar oss tillbaka med våra säkrade biljetter.