I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.
Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.
Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.
Vi är nog relativt många i Korskyrkan som efterfrågar bibelstudier och annan fördjupning, som komplement till gudstjänster och de övriga större samlingarna. Vi är nog också relativt många som utnyttjar att det finns alla möjliga församlingar i Stockholm med bra undervisning och hittar alternativa ställen att gå till – kyrkorna kompletterar varandra och är öppna för alla, så vad vore egentligen mer självklart? – men så erbjuds emellanåt fördjupningstillfällen i Korskyrkan och då får man så klart se till att gå. För sin egen skull och för de andras. Vi är där för att lära oss tillsammans. Extra kul att några från Filadelfiakyrkan kom den här gången, med tanke på att vi alltid är ett antal med hemvist i Korskyrkan som regelbundet går på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola.
På kvällsbibelskolan skiftar ämnena, exegetik, apologetik, mycket grävande i den bibliska samtiden utifrån olika källor, men om det någonsin handlat om bibelläsningsmetoder är det så länge sedan att jag glömt det. Men om det pratade Jae Sung (uttalat som Jason på engelska, vår nya pastor som började när Jessica gick på föräldraledighet) under en bibelläsningsworkshop i går. Vi började vid tio, fick undervisning, tänkte enskilt, tänkte i grupp, hade lunchpaus, slutade vid två. Deltagare från femton år till åttio plus.
Innehållsmässigt var det mesta bekant. Det handlade bland annat om att Bibeln består av allt från poesi till brev och att man behöver anpassa sin förståelse, inte bara utifrån sammanhang utan också den aktuella litterära genren. Vi provsmakade olika läsmetoder längs med en lång skala, från minutiös grammatisk analys av en vers till öppenhet för personliga budskap – talar det här stycket av Guds ord till mig på ett andligt plan? Hur ska jag i så fall, rent konkret, låta det påverka mitt liv och mina handlingar?
Jag blev påmind om den cirkel som en av våra missionärer brukade rita upp, under det år som han och hans fru var hemma i Sverige och arbetade i Korskyrkan. Något talar till oss, en bibeltext eller något annat, och vi uppfattar att Gud gör oss uppmärksamma på någonting. Istället för att vifta bort det eller låta det falla i glömska bör vi reflektera över det, prata med andra, aktivt bestämma oss för hur tilltalet ska få oss att agera och sedan utföra den handling vi kommit fram till. Därefter kan vi få nya tilltal och börja från början och på så sätt växa andligt och bli använda av Gud.
Under året som gick dog den här missionären plötsligt och helt oväntat, när han och familjen var tillbaka i Paraguay, där de startat en församling. Hans fru är nu hemma i Sverige igen, hon fick fullfölja deras gemensamma arbete på egen hand och berättade om det på gudstjänsten i dag. Vi fick se bilder och videoklipp från församlingen och den nya kyrkobyggnaden och det var så oerhört uppmuntrande, framför allt det vi fick höra berättat, men också glädjen som sken igenom på bilderna. Arbetet fortsätter och arbetet är Guds. ”Förlåt att jag säger det, men svenskar är så självupptagna. Tillbringa lite tid i Paraguay, så blir det tydligt”, sa hon leende, och nämnde de knappa förhållanden och den korruption som präglar samhället. Att i egen kraft bygga på sitt eget livsprojekt är alltid en sämre idé än att låta sig bli buren av Gud och låta honom visa vad som är viktigt.
Hon har nu avslutat sin tjänst som missionär och kommer att arbeta med ungdomar i en församling i Älta. När hon och de tre barnen gick fram på estraden, som en officiell avslutning på deras tid som missionärsfamilj, kunde alla som ville komma upp och vara med i bönen för dem. En stor grupp anslöt sig. Det var fint att se.
När jag nu tittar på ett blad med ett antal punkter från gårdagens bibelläsningsworkshop tänker jag på att metoderna vi övade på visserligen inte var nya för mig, och även bibeltexterna var bekanta, men att jag vid åtminstone fyra tillfällen häpnade över att jag missat innebörden i skeenden och formuleringar som jag hört många gånger förr. Hur är det möjligt? Och hur kan det hända så ofta? Fortfarande? Jag jobbar med litteratur och tycker mig vara bra på det här med läsning, och ändå, djupet i bibeltexterna verkar vara oändligt. Jag skulle kunna ta mig an den där cirkeln igen och igen och igen. Ett problem i sammanhanget är att jag är en självupptagen svensk som ofta lägger tid och engagemang på fel saker och är medveten om det. Men när jag tänker på att Bibeln är en bra tjock bok och Guds tankar ”är högre än mina tankar” (fritt från Jesaja) blir jag bara peppad, varje gång, över insikter som väntar och som aldrig kommer att ta slut. Jag kommer nog alltid att vara i startgroparna på min andliga resa.
I min lista över pedagogiska bibelutläggare hamnar nu Leif Carlsson, religionslärare och pastor. I kväll var det ett bibelstudium i Filadelfiakyrkan om ”möjliga svar på omöjliga bibeltexter”, närmare bestämt sådana som står i Tredje Moseboken. Som många gånger tidigare förundras jag över att helknasiga budskap i både Gamla och Nya testamentet kan öppna upp sig, i alla fall till en del, om två förutsättningar uppfylls, nämligen att man besitter relevanta kunskaper om tiden och sammanhanget texten skrevs i och – inte minst – att man har en genuin önskan att förstå. Om man inte har det är det väldigt, väldigt lätt att uppröras över att kvinnor som har mens betraktades som orena och att helt förkasta konstiga regler om att en fisk med fenor och fjäll får ätas, men inte en ål eller en krabba. I det förstnämnda fallet utelämnar den upprörda i allmänhet att judarnas orenhetsregler även gällde män, och tar man i beaktande att kroppsvätskor i sexuella sammanhang hade ett slags mirakulös status – de var inblandade i skapandet av nya människor, ett lika mirakulöst fenomen nu som då – får orenheten en annan innebörd, som aldrig hade med synd eller något skamligt att göra.
Reglerna kring mat är ännu knivigare. Leif Carlsson tog upp en rad teorier som framförts – att förbjuden mat hade med hälsosam kosthållning att göra, att förbuden var ett moraliskt prov i linje med den förbjudna frukten i Edens lustgård eller att uppräkningen av djur är allegorisk och att djuren symboliserar goda och onda karaktärsdrag – och den han själv lutar åt är matregler som identitetsmarkör. Guds utvalda folk fick en rad moraliska rättesnören som skulle utmärka dem, till exempel de som räknas upp i Tredje Moseboken 19, om att behandla invandrare väl, att inte fuska och luras, att inte göra skillnad på fattiga och rika och så vidare, och en avvikande kost var ytterligare ett sätt att visa att de var ett speciellt folk. Dessutom var en poäng med reglerna som rörde vardagslivet förmodligen att judarna därmed ofta behövde tänka på och ta hänsyn till vad Gud ville.
I vilket fall som helst hör regelverket till det gamla förbundet, som i och med Jesus ersattes med det nya. När Jesus botade kvinnan med blödningar brydde han sig inte om att hon, som enligt de strikta skriftlärda var konstant oren, hade rört vid honom och angående mat sa han att det är viktigt att hålla koll på vilka ord som kommer ut ur ens mun och betydligt mindre viktigt vilket slags mat man stoppar in i den. En tid senare gjorde han det slutgiltiga offret som ställde tidigare lagar och dess offerregler på ända. Men Bibeln är en helhet och man vinner mycket på att inte låta sig avskräckas av det svårbegripliga.
Av de pågående sex bibelstudietillfällena i Filadelfias slottsvåning visste jag att jag bara skulle kunna gå på ett, men jag är glad att jag tog chansen. Teologen Anders Sjöberg lyckades till exempel på ett pedagogiskt sätt berätta vad som hände under de 400 åren mellan Gamla och Nya testamentet. Ganska väsentlig information om man verkligen ska förstå vad man läser.
Det var låg medelålder och fullsatt, sånär som på en plats just i Korskyrkeavdelningen, som utgjordes av Anders och Jonas. Trevligt att hitta vänner i den annars helt obekanta församlingen, men oavsett om man går själv eller tillsammans med någon annan eller känner folk på plats rekommenderas ett eller flera besök. Tre måndagskvällar kvar.
Theomis 