Inför födelsedagsutflykten till Roslagen för två veckor sedan hade jag kollat upp alla möjliga utflyktsmål i Norrtäljetrakten, bland annat för mig okända Marholmen och dess brunch, som i slutänden blev bortvalt. Snart därefter hörde en vän av sig och frågade om jag var intresserad av att ta över hennes brunchpresentkort på Marholmen, eftersom hon inte skulle ha möjlighet att ta sig dit innan det går ut. Javisst! Jag fick med mig JF. I går brunchade vi långt ute i obygden.
Så här i coronatider har jag inte haft SL-kort på ett tag, men nu laddade jag på ett igen inför den tre timmar långa resan enkel väg, inkluderat tre bussar och långpromenad. Förutom själva brunchen gick vi runt i omgivningarna, som helt och hållet dominerades av vass. Vass, vass, vass, som bitvis fyllde ut hela vattnet mellan holmarna.
En tur till Marholmen en söndag är inte ett typiskt helgnöje för mig, så jag låtsades, som jag brukar i sådana lägen, att jag är på prao i någon annans liv, någon som kanske till och med lockas av tennis och äventyrsgolf och liknande aktiviteter som erbjöds på anläggningen. Sådana människor har ofta bil. För min personliga del roades jag mest av inslag som att på tillbakavägen ställa sig vid en gammalmodig SL-stolpe mitt ute i spenaten och vänta på buss 632.