Etikettarkiv: Sandras kulturfestival

Ett glas Sommardröm

I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.

Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.

Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.

En sista aktivitet och Sandras kulturfestival går i mål

Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.

Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.

Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.

Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.

Barbecuequiz

Ett nytt kulturformat är fött – barbecuequiz! Programpunkten dag fyra under Sandras kulturfestival var quiz på gården här hemma på Kungsholmen, vilket utökades till grillparty, med två frivilliga vid föreningens monstergrill. Men de kom inte undan själva frågesporten, vi avverkade Dallas och Michael Jackson, Fem myror och Melodifestivalen, Hjalmar Söderberg och Casablanca – totalt 20 svåra frågor inom klassiska och nostalgiska kulturområden. Det var inte lätt att hålla ordning i klassen, men så småningom kunde vi utse en vinnare och åt efterrätt i form av brownies som av någon anledning förblev flytande efter gräddningen och fick serveras i skålar. Men på det hela taget avlöpte allt väl och det bästa av allt var att grillmästarna också rengjorde grillen.

Tidsresa på Östermalm

Tur med vädret även dag två under Sandras kulturfestival. Här är utsikten från Barnhusbron på hemvägen från stadsvandringen ”Östermalm 1885”.

Eftersom jag vid olika tillfällen hållit föredrag om Östermalms tidigaste historia, det vill säga tiden då stadsdelen bytte namn till Östermalm efter att ha hetat Ladugårdslandet, fanns det en del underlag till en möjlig stadsvandring i mina samlingar, även om det mest kunde användas idémässigt. Konceptet och själva vandringen behövde jag skriva från scratch. När jag hade funderat och skrivit ett tag blev jag påmind om att 1885 ju är det år jag gillar mest i Östermalms- och Stockholmshistorien av flera anledningar, så varför inte låta hela vandringen handla om det året? Det blev något av en halvmesyr, kanske, eftersom jag hade börjat i en annan ände, men när tanken väl satt sig var det roligt att leta fram exempel på vad som hände just 1885. En bra bit in i processen upptäckte – eller återupptäckte – jag att Staffan Tjerneld gjort precis samma sak i boken Hundra år på Östermalm. Det är nog framför allt därifrån mitt intresse för år 1885 kommer – men vem kan hålla reda på alla Stockholmshistoriska källor man stött på genom åren? Hur som helst blev cirkeln liksom sluten.

Precis som när jag har skrivit mina historiska föredrag som glad amatör fick slumpmässiga fynd och associationer styra, trots att jag egentligen i sådana här skrivprocesser vill ta ett större grepp om tiden om platsen och därefter plocka ut det mest intressanta. Men på grund av tidsbrist och infall inkorporerade jag till min egen förvåning skådespelerskan Bertha Tammelin med sin försvagade syn, cykelmodellen Rover II och August Strindbergs satiriska reportage om Stockholm i en fransk tidskrift, bland många andra spridda detaljer.

Inte heller den här gången hade jag provpromenerat min runda, men innan jag skyndade till mötesplatsen såg jag i alla fall till att passera de punkter jag tänkt mig stoppen på, vilket ledde till att jag kastade om två av dem. Det funkade bra, blev lite långrandigt på sista stoppet, kanske, men det finns ju så mycket spännande att berätta. Gruppen verkade i alla fall nöjd.

Om inte staden arrangerar kulturfestival får man göra det själv

Nu är den inledd – Sandras kulturfestival! Inte lika omfattande som originalet och vänd till en begränsad publik (nämligen de som nås av mina Facebook-inlägg), men jag tar mig friheten att festivalstämpla mitt planerade program, som innehåller fem aktiviteter på lika många dagar.

Om någon undrar så kan jag tala om att det är förskräckligt tidskrävande för en amatör att komponera en stadsvandring. Som tur var hade jag manuset från den enda jag lett tidigare, nämligen en som rörde sig i kvarteren runt Stadsbiblioteket och som jag tog med kollegerna i HFG (Hemliga FikaGruppen) på för två år sedan. Med det innehållet som grund skapades den första festivalvandringen: ”Bok- och filmfavoriter i Vasastan”.

Man får ett konstigt perspektiv när man själv har dragit ihop folk, ger sig ut på stan med dem och står och babblar om böcker och filmer på olika platser, men när jag tittar på den här bilden som en av deltagarna tog ser det faktiskt ut som på en riktig stadsvandring, en sådan jag brukar delta i så här års. Sju personer – tre kolleger, fyra från Korskyrkan – hade anmält sig och blev lotsade från området kring Hard Rock Cafe upp till observatoriet, därifrån mot två stopp längs Dalagatan och slutligen till gräsmattan utanför Gustav Vasa kyrka, med vy över Odenplan. Jag hade inte provgått rundan – en underlåtelse helt ovärdig en stadsvandringsguide – så själva platserna för stopp fick improviseras. Sämst var korsningen av Surbrunnsgatan och Sveavägen, det första stoppet efter att gruppen samlats vid Hard Rock Cafe, och det visste jag från början. Trafikbruset håller en volym som man verkligen blir varse först när man ska försöka överrösta den inför en grupp stadsvandrare, fyra stycken den där gången för två år sedan och nu sju, och inte kan man uppmana dem att tränga ihop sig så här i coronatider. Men just därifrån kan man se en byggnad som spelar en viktig roll i en historia jag ville berätta.

Jag avslöjar inte här vilka böcker och filmer jag pratade om. Vem vet, jag kanske vill hålla vandringen igen och då är det roligast om innehållet är en överraskning.