Etikettarkiv: Vänner

Kulturfestivalfinal 2025 – Operan på Gustav Adolfs torg

Tro det eller ej – jag läste inte ens Kulturfestivalens program i år. Jag ledde mina tre stadsvandringar och såg i Operans nyhetsbrev att de i vanlig ordning skulle stå för festivalens final på Gustav Adolfs torg. Och även förra året, när jag ändå kastade ett öga på programmet, var det bara Operans kavalkad jag tog del av. Då har man i alla fall valt en programpunkt med pålitlig kvalitet.

JF och jag gick. Vi möttes i utrymmet bakom bänkarna – som man väl får slå sig ner på någon gång på morgonkvisten om man vill ha sittplats – och framför den uppbyggda svarta lådan, hög som ett torn, där ljudet sköttes och, skulle det visa sig, ett antal trumpetare stod på en övervåning, redo att klämma i i Triumfmarchen ur Aida. Det var alltså smala, raka fanfartrumpeter, så kallade Aidatrumpeter. Vi hade dem nästan över oss.

Både JF och jag gillar ett gott Earl Grey, vilket jag hade med mig i termos. Ett från NK. Jag kallade det ”Royal Premium Supreme”, eftersom jag hade glömt vad det hette, men nu vet jag – ”NK Earl Grey Majestic”. Vi är också båda svaga för NK Mint, men några sådana hade jag inte, däremot ett paket med sex praliner som jag nu ser hette ”Mint Chocolate Royale” från Hotel Chocolat i Manchester, som jag inte hade provat tidigare. Lite mer godis än de eleganta NK Mint, kanske. Inte alls tokiga.

Jag vet inte om det hade med den väl tilltagna volymen från scenen att göra, men jag uppfattade omgivningen som väldigt tyst. Ingen störande trafik eller annat buller, ingen konkurrerande musik någonstans ifrån, inga gastande förbipasserande och en allmänt andäktig publik. Och stor var den, förstås, i den lite svala men fina sommarkvällen.

Hela programmet:

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91)
Uvertyr till Trollflöjten
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
Duett ur Trollflöjten
Solister Vivianne Holmberg och Ola Eliasson
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
»Voi che sapete« ur Figaros bröllop Solist Johanna Rudström
Kungliga Hovkapellet

Giuseppe Verdi (1813-1901)
Triumfmarschen ur Aida
Kungliga Operans kör Kungliga Hovkapellet

Britta Byström (1977-)
Ur Jordens hjärta
Kungliga Hovkapellet

Antonín Dvořák (1841-1904)
Uvertyren till Rusalka
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
Inledning med tre skogsandar ur Rusalka
Solister Vivianne Holmberg, Annie Fredriksson och Maria Sanner
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
»Sången till månen« ur Rusalka
Solist Lauren Fagan
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini (1858-1924)
»Gira la cote« ur Turandot
Kungliga Operans kör
Kungliga Hovkapellet

Pjotr Tjajkovskij (1840-93)
Inledningen till Svansjön
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini
»Vogliateme bene – Vieni, vieni«, duett ur Madama Butterfly
Solister Oksana Nozatova och Milen Bozhkow
Kungliga Hovkapellet

Från Tyresö centrum till Flatenbadet

Naturkartan är en jättebra app, eller själva kartan är i alla fall bra, så det finns inget annat att skylla på än handhavande. Bara för att en vandringsled kallas vandringsled behöver den inte leda en längs stigar i naturskön miljö, den kan gå genom bostadsområden, längs tungt trafikerade vägar, intill grustag, lite vad som helst – och det framgår i kartvyn och borde inte komma som en överraskning. Mitt förslag att med Naturkartans hjälp vandra från Tyresö centrum till Bagarmossen längs leden som kallas ”Nacka pilgrim” borde alltså ha varit uppenbart dåligt redan från början, men man är väl inte sämre människa än att man kan ändra sig. När AE och jag tröttnade på trafiken och de märkligt bebyggda utkantsområdena ändrade vi kurs och gick mot Drevviken och vidare mot Flatenbadet.

Solen var fortfarande framme när vi tog fram våra mattermosar strax bortom Strandkyrkogården med Drevvikenutsikt, medan dimma bolmade över Flaten under vår andra och sista rast, på högsta delen av Flatenbadets hopptorn. Ost och kex och hembakta blåbärsmuffins.

Och det var inte bara för att se sydöstra Stockholm och lite späd vårgrönska som vi gav oss ut – vi underhåller våra vandringsmuskler inför större utmaningar i augusti.

21365 steg

Nu börjar äntligen det gråbruna övertaget lida mot sitt slut. Välkommen, vårgrönskan!

Varken SB eller jag är särskilt bekant med Lill-Jansskogen, och vad som tar vid i dess norra ände visste vi bara på ett ungefär när vi började vår efter-jobbet-promenad vid Storängsbotten. Efter att ha mött två hästar med ryttare och några enstaka flanörer såg vi folk mest på håll och hade gångvägen (som helt uppenbart också är ridväg) för oss själva.

Nu är det knappt fyra veckor sedan vår senaste coronaanpassade sällskapsaktivitet – Östermalmspromenad den gången – och under eftermiddagens uppdatering upptäckte vi ett par gemensamma erfarenheter från de senaste dagarna. Vi har båda sökt kurser inför höstterminen i sista minuten och tittat på lägenheter. I övrigt var samtalsämnet kolleger – hur man umgås på jobbet och utanför jobbet, när en kollega även är en vän, när en före detta kollega övergår till att vara en vän. (När jag tänker på det så här i efterhand låter det som en ganska typisk övernördig Seinfeld-konversation.)

Tack vare min miss i fredags eftermiddag, när jag packade ner datorn i ryggsäcken på jobbet men lämnade kvar strömkabeln, kan jag nu lägga ihop Lill-Janspromenaden med den timslånga jag tog i morse, till biblioteket tur och retur för att hämta kabeln, och är uppe i 21365 steg. Över 20000 andra dagen i rad. Det är bra, de återkommande hemmaarbetsdagarna är väldigt dåliga för mitt årsgenomsnitt.

Spa och mat och skog

Ville jag följa med till Färna herrgård och fira 40-åringen SB? undrade MS för några veckor sedan. Ja, det ville jag. Jag blev upplockad i förmiddags i en liten vit hyr-Mercedes – sprillans ny, hade gått 27 kilometer – och efter att ha hämtat SB i Farsta drog vi iväg västerut genom höst-Sverige, mot lantlig miljö i Skinnskattebergstrakten.

Vi har roat oss non-stop, så som damer i 40-årsåldern gör, med spa och mat och marinering i oktoberblöt skog. Från niorycket maxade vi dagen genom att sitta någon timme i loungen och dricka te och läsa. Det är, som alla vet, den bästa underhållningen.

Här syns mitt hörnrum i ett gult litet hus nära herrgårdsbyggnaden. Jag har hittat en hälsning från Gideoniterna i en skrivbordslåda. Då tänker jag alltid på min Gideonit-understödjande morfar.

Tillbaka till Gränna

I juni 2018 åkte fyra Andréebitna biblioteksarbetare till Gränna och för att rapporteringen från den roadtrip som ägde rum i dag ska bli något sånär begriplig behöver man känna till några detaljer.

Tre av oss fyra körde nu återigen till Gränna över dagen och besökte, som sist, Polarcenter, som till största delen ägnas Andréeexpeditionerna, den avblåsta 1896 och den genomförda men totalt misslyckade 1897. Av något skäl som fallit i glömska namngav vi oss själva under roadtrippen 2018 efter Spice Girls, samtidigt som vi representerade varsin expeditionsdeltagare. Vi var Crazy Spice (expeditionsledaren Salomon August Andrée), Romance Spice (Nils Strindberg, mycket upptagen av sin fästmö Anna under expeditionen), Sick Spice (Knut Fraenkel, den starkaste expeditionsdeltagaren som snart var den svagaste) samt Smart Spice (Nils Ekholm, som var med 1896 men insåg riskerna och stannade hemma 1897, vilket räddade hans liv).

I oktober 2020 var det dock Sick Spice som stannade hemma och undertecknad – Smart Spice – dokumenterade turen och skickade en kommenterad bild till Sick Spice varje timme. Här är de, med modifierade kommentarer.

  1. Romance och jag – Smart – är vid startpunkten Skarpnäck klockan 9 som överenskommet, men Crazy har fastnat vid Gullmarsplan. Roadtrippen börjar med upplockning av Crazy och fortsätter åt helt fel håll och sedan åt helt fel håll igen och plötsligt är expeditionen åter i Skarpnäck. Vi passar på att göra ett besök hemma hos Romance. Där finns det många gitarrer.
  2. Vi åker åt rätt håll och lyssnar på Spice Girls.
  3. Lunchstopp på Löfstad slott.
  4. Mätta och belåtna.
  5. Vi diggar till 100 % 80-talsmusik.
  6. Högtidlig stämning på Polarcenter, där vi bland mycket annat tittar på Strindbergs kälke.
  7. En gruppbild i Polarcenters butik, innan vi går till ett café som har polkagrismilkshake.
  8. Det regnar, vi påbörjar hemfärden och lyssnar på Rick Astley.
  9. Döner i Linköping.
  10. Mörkerkörning med balladlista.
  11. Mellan Tystberga och Vagnhärad. Romance och Crazy käbblar där framme. DJ Smart sköter beatsen från baksätet.
  12. Vi håller oss pigga med blåbärsskumtomtar (årets smak) och rastar på rastplats.

Tolv timmar, med andra ord. Helt klart värt.

Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

Tre fyrtioplussare i Roslagen

Så har ytterligare en av vännerna tagit klivet in i 40-åren. Vi två som skulle fira henne ville göra något coronavänligt, lagom omfattande och hemligt – men innehållet kan inte ha kommit som någon större överraskning, det var ett helt ordinärt tantnöje av det slag som i alla fall jag ägnat mig åt nästan hela livet. God mat, sötsaker och sevärdheter i trivsam miljö, i det här fallet Norrtäljetrakten. Efter brunch med kakbuffé på Sundsta säteri åkte vi till Malsta kyrka och Malstasjön – riktig superidyll – drog sedan vidare in till Norrtälje och stannade på tillbakavägen på Vira bruk. Vi fick umgås, solen sken, vi följde coronareglerna och födelsedagsbarnet var nöjt. Vad mer kan man begära?

Ett glas Sommardröm

I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.

Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.

Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.

En sista aktivitet och Sandras kulturfestival går i mål

Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.

Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.

Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.

Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.

Barbecuequiz

Ett nytt kulturformat är fött – barbecuequiz! Programpunkten dag fyra under Sandras kulturfestival var quiz på gården här hemma på Kungsholmen, vilket utökades till grillparty, med två frivilliga vid föreningens monstergrill. Men de kom inte undan själva frågesporten, vi avverkade Dallas och Michael Jackson, Fem myror och Melodifestivalen, Hjalmar Söderberg och Casablanca – totalt 20 svåra frågor inom klassiska och nostalgiska kulturområden. Det var inte lätt att hålla ordning i klassen, men så småningom kunde vi utse en vinnare och åt efterrätt i form av brownies som av någon anledning förblev flytande efter gräddningen och fick serveras i skålar. Men på det hela taget avlöpte allt väl och det bästa av allt var att grillmästarna också rengjorde grillen.