Donald Trump är ingen kung Lear

Om Trump är en Shakespearefigur – och jag drar mig för att koppla samman det största geniet i västerländsk litteratur med en auktoritär fähund – är han snarare en dummare version av Rikard III som just nu går och ylar efter sin häst. I bästa fall en Falstaff, men då i avsaknad av både charmen och den bröliga fryntligheten.

90 % av min mediekonsumtion rör fortfarande – eller som vanligt, kanske jag ska säga – den amerikanska politiken i allmänhet och Donald Trump i synnerhet, sedan ett par dagar mullrande bakom Vita husets väggar, i färd med att så tvivel om valets legitimitet. Den som i dag uttrycker det allra spetsigast är Johan Hilton i DN under rubriken ”Att likna Donald Trump vid kung Lear är en förolämpning mot Shakespeare”.

Det känns lite tomt

Trodde väl aldrig att jag skulle säga det, men jag saknar den flera dygn långa valvakan. Inte för att det är stiltje på CNN och inte heller i SR:s rapportering, trots att det inte har sänts USA-podd i dag (de har varit så flitiga att jag faktiskt haft svårt att hinna lyssna på allt, mellan övriga nyhetssändningar). Trump passar på att göra sig lite extra historisk genom att inte erkänna sig besegrad och har just sparkat försvarsministern.

Slutgiltigt omdöme om The Comey Rule

Då var fjärde och sista avsnittet av ”The Comey Rule” slut (här är första intrycket för två veckor sedan). Jag är nog rätt målgrupp för serien, som låter en återuppleva hela förloppet kring FBI-chefen James Comey i samband med utredningarna av Hillary Clintons problematiska mejllagring, relationen mellan Comey och Trump och avskedandet via nyhetssändning. En inte alldeles sund inställning, kanske, men jag måste erkänna att jag ser stort underhållningsvärde i dramat, som jag sedan tidigare slukat både i realtid via media och i Comeys självbiografi A Higher Loyalty, som jag läste när den kom för två år sedan och som TV-serien också bygger på.

Därmed inte sagt att jag älskade serien och det är två slags ingredienser jag hade velat ha mindre av. Den ena är den amerikanska glasyren, som jag möjligen kan förlåta när det gäller frekventa ”I love you, dad”-kramar i familjen Comey, men som stör i andra sammanhang. I min recension av första avsnittet nämner jag ramberättelsen, eller vad man nu ska kalla de korta inslagen som utspelar sig i seriens nutid medan resten blickar tillbaka. Jag vet inte vad vi ska få ut av den unga praktikantens tu-man-hand-möten med ett par av personerna i dramat, men riktigt sentimentalt blir det när han bondar med Sally Yates, då avsatt som justitieminister av Trump, och får höra stora ord om demokratins beständighet symboliserad av byggnaderna på Pennsylvania Avenue, direkt efter att han tjänstvilligt har erbjudit sig att hämta hennes favoritläsk Diet Coke. Känslosam musik i bakgrunden.

Den andra mindre välsmakande ingrediensen är vissa överdrivna personporträtt, med Trump som det mest extrema exemplet. Visst, han pratar ju så där, skrytsamt och med sina egna associationskedjor, som kan ta samtalet – eller monologen – vart som helst, för att inte tala om vanan att nämna sig själv i tredje person med jämna mellanrum. Det är faktiskt svårt att bedöma om hans repliker är tillskruvade eller ej. Men när man väljer att under den beryktade middagen för två i Vita huset visa Donald Trump hängande över bordet medan han glufsar i sig sin glass samtidigt som ”Jim” sitter beskedligt mittemot med händerna i knät och inte rör sin efterrätt – då har man gjort historien partisk genom parodi. Och det vill jag hävda även om Trump råkar vara en glufsig glassätare i verkliga livet.

I övrigt visas skeendet kronologiskt, om än i varierande tempo, med FBI-lokaler, Vita huset, justitiedepartementet och Comeys hem som de främsta miljöerna. Skådespelarna liknar originalen i varierande grad och presenteras alla med namn i bild, så att vi ska hänga med.

När detta utspelade sig på riktigt, 2016, var åsikterna om Comeys agerande extremt splittrade och jag märker att detsamma gäller själva serien, till och med efter att jag läst två artiklar om den i samma tidning. Nog för att New York Times två texter är olika till sin natur – den första är en intervju med James Comey och Jeff Daniels, som spelar honom, den andra en recension – men medan den intervjuande journalisten gör en välvillig tolkning tycks recensenten applicera sina upprörda tolkningar av verklighetens händelseförlopp på TV-serien. Eller? Är det mina ögon som är grumlade?

Den allmänna uppfattningen verkar hur som helst vara att besluten kring mejlutredningarna påverkade valet till Trumps fördel. Med alla brister i kompetens och personlighet hos de båda kandidaterna i 2016 års amerikanska presidentval begriper jag faktiskt inte hur felaktig mejlhantering ansågs vara så betydelsefullt, trots att det utreddes på FBI-nivå till skillnad från de mer skvallerpressbetonade – men allvarliga – skandalerna som haglade på andra sidan. Jag är öppen för förklaringar.

Valet är avgjort och jag har handlat mat

När jag stod vid en av självservicekassorna på Willys hörde jag en tydlig flämtning från en kund vid kassan bakom min. När jag vände mig om stod en tjej där med blicken nervänd mot mobilskärmen och sa till killen bredvid att valet var avgjort. Jag kontrollerade på min egen mobil. Här har man suttit klistrad framför en eller annan skärm i flera dygn och så händer det när man pysslar med annat och inte ens har lurar i öronen. På Willys. Trots att jag firade inombords kunde jag inte låta bli att gräma mig över det ovärdiga sammanhanget för det stora ögonblicket.

Sverige, många andra länder samt halva USA drar en lättnadens suck.

Det är ju trots allt Gustav Adolfsdagen

Tänkte bara säga att jag befunnit mig en bra bit ifrån 2020 års amerikanska presidentval i nästan tre timmar eftersom Distansfilmklubben just nu har tema 1600-tal. Förra veckan: Två avsnitt av Hermans historia om Gustav II Adolf. I kväll: Två avsnitt av SVT:s dramatiserade dokumentärserie om trettioåriga kriget. Klart man skulle ha en temaenlig bakelse! (Tyvärr tappade jag påsen i golvet på Tranströmerbibblan, så chokladkungen är här återmonterad så gott det gick.) Men nu så, åter till Pennsylvania, Georgia och Arizona.

Spa framför CNN

Terminens sista digitala bokcirkel i ”Lysande utsikter”-serien är avklarad – vi pratade om den prisbelönta Norrlandsdeckaren Silvervägen av Stina Jackson – och inget är som förlängd valvaka och en japansk sheet mask när man verkligen vill koppla av. Kartor och staplar med John King på CNN, statistik och spänning, världens väl och ve står på spel.

(Jag besparar er att se masken applicerad.)

Har börjat titta på The Comey Rule

Redan någon gång i somras hörde jag talas om den kommande serien ”The Comey Rule”, om James Comey och debaclet som började med FBI:s undersökning av Hillary Clintons möjligen lagbrytande mejlvanor. Serien är producerad av Showtime och skulle visas i dess strömningstjänst, som inte är tillgänglig i Sverige. Kanske någon av de just nu tre strömningstjänster jag hat abonnemang hos också tar in den, tänkte jag, och började bevaka. Inte ett knyst någonstans. 27 september – premiärdatumet – närmade sig och i mina favoritpoddar om amerikansk politik duggade reklaminslagen om serien tätt, men bara där. ”Vem kan utmana Trump?”, som jag följer på SVT Play, är också en Showtime-produktion, så vem vet, de kanske skulle kunna köpa in ”The Comey Rule” också, tänkte jag, för alla oss USA-politikjunkies. Jag var precis på väg att mejla iväg en ödmjuk förfrågan, men tog först ett dubbelkollande svep och kors i krösamoset, HBO visar serien!

Hämtpizza är en inte alltför ofta förekommande lyx i det här hushållet, hämtkaffe i hemmet är ytterst sällsynt och kombinationen har aldrig inträffat – förrän nu. Jag lekte Manhattanite i kväll och bredde ut mig på schäslongen med en rejäl slice, svepte min pumpkin spice-latte macchiato som efterrätt och tittade på första avsnittet.

Jag är inte så förtjust i skådespelaren som spelar FBI-chefen Comey, och det har mest att göra med utseendet och hur han för sig. Han gör inte alls rätt intryck, stel, för gubbig och överdrivet välpressad, och hans min påminner om huvudpersonens i ”Falsk identitet”, spionserien där mästerspionen alltid går runt med ett tvetydigt halvleende. En min som förvirrar människor, lär han ut till en ny rekryt.

Tyvärr är också de andra karaktärerna ganska stela, för att inte tala om miljöerna, men det kanske hör till. Det tycks också finnas en krystad ramberättelse med en ung praktikant som möter personerna i dramat när tiden gått och Comey både hunnit få sparken och skriva sin bok A Higher Loyalty. Men det är okej, innehållet är intressant och det är kul att kolla hur lämpliga skådisar de hittat till i övriga roller, som Rod Rosenstein, Andrew McCabe, Robert Mueller och Loretta Lynch. Donald Trump är jag extra nyfiken på, han har inte dykt upp än. Jag kunde inte sätta fingret på var jag sett Comeys fru förut, alltså skådespelerskan, men nu har jag kollat – det är ju Jennifer Ehle! Elizabeth Bennett i ”Pride and Prejudice” från 1995.

Det ska också bli intressant att se vilken bild som målas upp av James Comey och hans beslut och agerande och möjliga påverkan på valet 2016. Om jag kommer att ha plats i hjärnan att ta in den informationen, vill säga, min mediekonsumtion om valet 2020 tar upp väldigt mycket utrymme.